Tjörn, ”wågors och stormars ö” fem mil norr om Göteborg – en regnig, tropikklibbig dag förra sensommaren stod jag på en rasbrants topp och tog ut riktningen med min kompass.

Jag var 55 år efter i Rolfs fotspår, på väg nedför en blockrik sydsida.

Historien från Tjörns västligaste udde Härön år 1720 berättades i generationer: med falska fyreldar fick plundrare ett fartyg att gå i kvav.

Besättningen mördades, bland det som stals fanns en ädelstensprydd vagga av guld från en tysk furstinna.

Vaggan kom, enligt legenden, att gömmas någonstans på ön, där ”tre hemman och två socknar mötas”.

Rolf gjorde sin research, han trodde och hoppades på vaggan.

I en expedition, skildrad av tidningen Expressen, lånade han en minsvepare från armén och satte tillsammans med författaren och journalisten Lasse Widding igång med sökandet.

De svepte i dagar, vissa fynd gjordes, dock ingen guldvagga.

Sista dagen, sista chansen: en väl undangömd grotta, där en av huvudpersonerna i dramat sades ha gömt sig 236 år tillbaka.

Rolf och Lasse fann grottan, Rolf tog av sig ullkavajen och kröp in, kravlade fram i mörkret, centimeter för centimeter.

Då, äntligen, gav minsveparen utslag – instrumentnålen sköt upp från 0 till 80.

Efter att ha snavat bland klippblock, förbannat alla knott och dividerat med kartan hittade jag rätt. På med pannlampan, på med knäskydden.

Därpå började jag krypa, centimeter för centimeter.

Kranier från möss, gråsuggor överallt i dunklet. Precis som när Rolf var här. Då han kände på stenarna, funderade om det bakom någon av dem kunde ligga… och faktiskt, minsveparen ljög inte, för…

Efter åtta meter in i grottan förstod jag att det verkligen var här som Rolf…

Mer tänker jag inte avslöja i denna blogg.

I går lämnade jag ett kapitel till förlaget med den fulla storyn om vad som hände mig i grottan och främst – hur det gick med Rolf Blomberg och hans Expedition Guldvaggan.

Min biografi Folkhemmets äventyrare tar form.

Att färdas i Rolfs spår är ett sant äventyr där jag har hamnat och fortsätter att hamna på de mest oväntade platser. Som i en bortglömd grotta på en stormpinad ö som heter Tjörn.

Gummisamhället Gislaved, Folkets Hus röda neon flammade i novembermörker.

I Folkans B-sal startade Rolf skioptikonprojektorn, inledde föredraget enligt affischtexten: ”Direkt från Brasiliens urskogar med unika färgbilder”.

Åhörarna hade lockats av affischen – en man i kakiskjorta med en närmast naken indian.

Denna afton fick gislavedsborna lära sig ett nytt ord: penisfodral.

Hur B-salen, numera Eken, såg ut ser ni på bilden ovan – varmt tack till eldsjälen Dan Ekeberg vid Gislaveds Folkets Hus som har tagit bilderna och gett mig lov att publicera dem på denna blogg.

B-salen, populär att hyra för 50-årskalas och liknande. 1984-85 renoverades salen, den ser något annorlunda ut i dag. Men det mesta är sig likt. Där hålls ABF-kurser i bland annat orientalisk dans, berättar Dan.

När Rolf kom dit var byggnaden närmast nyfödd, invigd söndagen den 28 november 1954.

Efter föredraget blev det autografskrivande i vanlig ordning.

Den tunga projektorn och allt bildmaterial släpade Rolf över becksvarta Stortorget, till ett ensamt rum på Hotell Nissastigen.

Följande dag började allt om igen på en annan utglesad ort någonstans i Sverige.

En handelsresande i exotism eller en folkbildare på turné, kanske både och.

I går lämnade jag ett mastodontkapitel till min underbara förläggare.

Om Rolfs väg till rollen som Folkhemmets äventyrare, 55 786 tecken med blanksteg och blanka pekfingertoppar. Mina ögon, lika röda som Folkans neonskylt i Gislaved.

Men bra blev det, trots all fakta som måste med, såsom socialdemokraternas roll och strategi bakom deras marknadsföring av Rolf Blomberg.

För Rolf handlade föredragen om att hålla sig flytande i ett liv som svenska skattemyndigheten hade gjort extra äventyrligt.

Huvudjägare lämnar inga kvitton, hade han förklarat för skattehandläggaren.

Ingen pardon och forskningsluffaren Rolf Blomberg tvingades emigrera till Ecuador.

Blank päls, ett uttrycksfullt ansikte med kastanjebruna ögon. Därtill lite av en ficktjuv och öldrickare som gillade att sola sig på ett balkongräcke, vilken kille.

Första gången Rolf Blomberg kom till Göteborgs Naturhistoriska museum presenterades han för den kluriga, skojfriska makaken.

Som unge fångades Monjet av museimannen Walter Kaudern, detta i november-december 1916 i Pipikoro, söder om Korofloden i Central-Celebes.

Rolf blev mycket förtjust i Monjet och såg honom växa upp på museet. Tills Rolf en dag fann den lille glädjespridaren uppstoppad i en monter.

Monjet lämnade sin fruktlåda och jordelivet den 19 december 1938.

Var gång jag besöker Naturhistoriska hälsar jag på honom.

Han blev cirka 22 år.

I min kommande biografi över Rolf Blomberg ingår ett extremt fylligt kapitel, nyligen lämnat till min förläggare, om Rolf som fångstman åt främst Naturhistoriska i Göteborg.

I kapitlet berättar jag bland annat om vilka insikter Rolf gjorde under dessa, i början blodiga, uppdrag. Ett tidsdokument med museigrafiska minnesmärken.

I dag är museets inriktning en helt annan, vilket uppskattas. Men det tog tid att nå dit.

Monjet är en symbol för denna onödigt långa vandring, som dessvärre ännu pågår i vår värld och i många fall inte ens har påbörjats, till vad som är verklig civilisation – människans respekt för andra arters liv.

Därför borde Monjets minne årligen hedras på hans dödsdag.

COPYRIGHT: WALTER REPO

Som för många nya naturvetenskapliga upptäckter började det med ett inhemskt rykte.

Rolf hörde talas om ett ”monster” i urskogen, en utomjordiskt stor padda – mannen som berättade påstod att amfibien vägde två quintales, alltså 100 kilo.

Storyn kan göras längre, bloggversionen är att Rolf gav sig ut på en expedition efter djuret och lyckades verkligen finna det.

Svårfångad, med ett gult, giftigt sekret. Uppgivna vikten visade sig vara en lätt överdrift på 99 kilo.

Men ändå. Ett kilo padda är rekordmycket padda.

Rolf hade upptäckt Nya världens största padda och fyndet väckte väldig uppmärksamhet i den internationella naturvetarkretsen.

Därtill gjorde paddan upptäckarens namn odödligt genom att begåvas med det latinlärda namnet Bufo blombergi.

I mitt researcharbete har jag funnit att paddan faktiskt är en bland flera andra arter, av både groddjur och ormar, som har upptäckts av Rolf.

Fast det är Bufo blombergi som har fått allt strålkastarljus, med tiden blev den bastante kväkaren dessutom filmstjärna.

I fyra dagar färdades Rolfs och Torgny Anderbergs expedition på hästrygg för att slutligen kunna filma paddan i close-up. Anderberg regisserade djuret, som glosögd gjorde sitt bästa framför Kurt Wahlgrens filmkamera.

Inte var det den snyggaste filmhjälten, precis. Men väldigt rar.

Åtminstone i biologisk mening.

Min kommande biografi om Rolf Blomberg – Folkhemmets äventyrare – innehåller självklart ett fylligt kapitel om den sensationella upptäckten av vår favorit-Bufo.

Det som inte ryms i boken läser ni här på bloggen, för jag kommer i sinom tid att publicera mer spännande – och okänt – material om Rolfs jakt på jättepaddan.

PS Rolf gillade att teckna berusade grodor. I går träffade jag flera Bufo blombergi, som alla luktade betänkligt av alkohol. Se bilden ovan.

Kanske hade det att göra med den 80-procentiga sprit de badade i.

Mer om mitt exklusiva möte (mötesplatsen är ej för allmänheten) i ett kommande inlägg på denna blogg och inom kort.

Inte sällan tar det materiella vi lämnar ifrån och efter oss förunderliga vägar.

De som besökte Rolf Blomberg fick ofta gåvor av honom.

Något som hade med hans arbete och liv att göra, föremål som kunde ha sitt ursprung i de mest avlägsna urskogar, från annan tid, andra folk.

Sommaren 2008 surfade jag mig genom auktionssajten Tradera och hade lyckan att finna ett armband och ett halsband, båda med bekräftad proveniens Rolf Blomberg.

Ägaren hade fått föremålen av Rolf i Quito någon gång på 1960-talet och berättade om en generös och varm människa.

Halsbandet av djurben bytte Rolf troligen till sig i Ecuadors Oriente och armbandet fick han från Shipibo-indianerna i övre Amazonas, Peru.

Nu vilar smyckena bakom glas i ett av bokskåpen i mitt bibliotek.

Jag blir väldigt lycklig av att se dem, tror att de har en energi som för mitt arbete med Rolfs biografi framåt.

PS – Ni kan klicka på alla bilder i denna blogg för att förstora dem och se detaljer. Klicka en andra gång och än fler detaljer framkallas!

Lunchen avbryts av att brevbäraren knackar på min ekdörr och överräcker pappröret från Seriesamlarna i Lund.

– Försiktigt, säger jag. Den innehåller en orm.

Äntligen dök den upp på marknaden: filmaffischen till Rolf Blombergs och Torgny Anderbergs bejublade långfilm Anaconda.

Troligen är endast en handfull exemplar bevarade.

Finns även en enklare, brunmelerad variant som trycktes till själva premiären, innan recensenterna hade sagt sitt. Ett exemplar av den har spolats fram de senaste tio åren, den knep en stjärnfotograf i Östersund.

Därtill lär det finnas en till, en alldeles fantastisk som liknar ett bokomslag och med en grön anakonda runt Rolfs bilder. Den polska har en egen estetik…

Men i dag fick jag alltså den svenska i flerfärg – se bilden ovan – en välbevarad affisch, stämplad SKANDIA BIO LÄNNÄS FH. Datum: torsdag 14 april 1955.

Lännäs ligger i Örebro kommun och FH står för Folkets Hus, vilket invigdes den 31 mars 1935. Alldeles intill byggdes samma år Lännäs Folkets Park.

Stora salen, där Anaconda visades, i Lännäs FH rymmer 125 personer.

Byggnaden är mycket bygdegårdslik, detta i kontrast till en filmvisningsplats som Palladium i Göteborg:

http://www.folkpark.nu/folketshus/lannas.htm

Tydligen är det FHP, Folkets Hus och Parker, som än i dag innehar rättigheterna till Anaconda.

Några av dåtidens tyckares omdömen om filmen:

”I nivå med de yppersta dokumentärskildringar av djungel, människor och djur som någonsin gjorts” skrev Aftontidningen

”Applåden på premiären var ovanligt hjärtlig och ovanligt välförtjänt!” ansåg Expressen.

Aftonbladets recensent var lyrisk:

”Önskefilm för reslystna och äventyrsälskande i åldern fem till nittiofem år!”

Dagens Nyheter instämde med ett eget utropstecken:

”Filmen är en bragd!”

För några dagar sedan skrev jag här på bloggen om den numera ödelagda biografen Palladium i Göteborg, där Anaconda hade premiär 1954.

På översta exteriörbilden i det inlägget syns märken i biofasaden efter de gamla lådorna, vilka en gång exponerade Anaconda-affischen.

Hade varit härligt att en afton slinka in på Palladium, köpa varma popcorn, ett par Käck – lakritskolan som introducerades just 1954 – och en Anaconda-biljett till höger parkett.

Fast vad hände egentligen med den väldiga ormen, den som kunde sluka ett helt vattensvin?

Jodå, jag har spårat anakondaskinnet.

Jag vet exakt var det förvaras, långt från den tropiska pöl Rolf en gång drog upp ormen ur.

Den fulla storyn serverar jag i boken Folkhemmets äventyrare.

Första gången jag besökte arkivet i Quito, en alldeles speciell upplevelse.

Rolf Blombergs dotter Marcela parkerade utanför en modern byggnad. Stål, glas, blankslipad betong. En vakt hälsade god morgon, receptionisten önskade detsamma.

Heltäckningsmatta dämpade, personal, troligen säljare, telefonerade i ett kontorslandskap av öppna kuber. Där fanns en juridisk avdelning, förstod jag. Kostymer hastade förbi med mobiler och prospekt. Kvinnorna, så businesseleganta.

Promenaden ledde till en gedigen dörr av ett träslag som måste ha varit hämtat från regnskog.

Pulsen steg.

Få i kontorskomplexet visste vad som fanns bakom dörren, däremot hade de vant sig vid att den öppnades för säregna besökare. Forskare, fotografer, antropologer, en och annan backpacker på vallfärd.

Då Marcela knuffade upp det tropiska trästycket mötte en helt annan doft än i affärsklimatet – detta var äventyrets hjärta, utan tvekan.

Det mesta Rolf hade lämnat efter sig i form av arbetsmaterial fanns här. Mestadels fotografier och negativ, givetvis en del av hans boksamling, hans teckningar och några artefakter från indianer långt bortom Quitos avgaser.

I ett inre rum svävade ett långt träspjut, ett indianvapen som var nära att ända Rolfs liv under en vådlig expedition.

Jag kände mig genast hemma och kom att tillbringa mycket tid vid Rolfs arbetsbord, i hans skrivstol, vars fernissa brukade klibba i morgonsolen medan mitt kaffe bryggdes.

Varje dag på Archivo Blomberg passerade så fort och i solnedgången tog jag med mig material för att fortsätta arbetet i den lägenhet jag hyrde på Calle Reina Victoria av svensk-ecuadorianskan Yolanda Herrera.

Kort efter soluppgången var jag tillbaka på arkivet, uppslukad och omsluten av Rolfs liv.

Självklart var det besatthet.

När jag en dag började forma en expedition efter den mytomspunna inkaskatten och in i ett av världens mest otillgängliga områden höjde Marcela knappast några ögonbryn.

Hon var van, kunde det där, hade sett det förut hos andra – Rolf Blomberg som en ursäkt för att själv ge sig in i äventyrets ovissa landskap.

– Du kan ta Rolfs gamla sovsäck, sa hon. Och så behöver du ett par vettiga gummistövlar, men det fixar vi, inga problem, allt går att lösa.

Hon är underbar, Marcela.

I min kommande bok Folkhemmets äventyrare ägnar jag ett kapitel åt jakten på inkaguldet och där avslöjar jag även resultatet av min expedition. Än kan jag känna blodsmaken och hur lungorna pressades av den höga höjden.

Ovärderligt sällskap i bergsmassivet hade jag i en ung man, den som gjort flest soloexpeditioner efter guldet, runt otroliga 50 stycken. Att leta efter guldet ensam är för övrigt något man INTE gör, normalt. Ty ingen kan undsätta dig om något går snett.

Dessutom vandrade han en gång vilse där uppe. Tvingades gå utan mat i cirka två veckor innan han redde ut och räddade sig.

Vi förbrödrades i det gudsförgätna och jag skall återkomma till honom i ett senare inlägg här på bloggen.

Äventyrets epicentrum är alltså Archivo Blomberg.

I dagarna skall arkivet få en ny lokal i Quito, tror att flytten redan har gått. En äventyrares och forskningsluffares liv, på väg igen.

Arkivet har en hemsida med information om Rolf och hans sista hustru, konstnärinnan Araceli Gilbert. Nedan finner ni en länk till den, som vanligt ligger länken även i blogrollen till höger.

http://www.archivoblomberg.org/

Vissa livstecken är mer exotiskt överraskande än andra.

Snart nio år sedan Telia avvecklade sin internationella telegramtjänst, vilket jag just fick vetskap om via Google.

Däremot kan man tydligen fortfarande skicka Telia Lyxtelegram, för gratulationer och kondoleanser. En e-kondoleans har jag inte hört talas om, det finns säkert.

Men nog är det extra överraskande att nås av ett hederligt telegram, kortfattat och just därför så dramatiskt, från andra sidan jordklotet.

Överraskad måste Orvar Nybelin, chefen för Göteborgs naturhistoriska museum, ha blivit när han mottog detta udda telegrammeddelande från Rolf Blomberg, museets utsände i djungeln.

Något annat än ett vykort som berättar om sol, bad och billig öl.

Slog han till, Nybelin – köpte han en slingrande publikdragare av Rolf?

Upplösningen på dramat finner ni i min kommande bok Folkhemmets äventyrare.

COPYRIGHT: WALTER REPO

Jag kränger på mig cashmererocken och går ut i februarikylan för att för att fotografera en näsapa.

Finner honom på Göteborgs naturhistoriska museum, skjuten av fångstmannen Rolf Blomberg. Apans röda kolingnäsa är riktad mot besökande småbarn.

Trots att han har varit utan sin familj sedan 1938 ser han rätt belåten ut; konservator Björn Wennberg kunde det där med att återskapa liv ur ett saltat apskinn.

Jag skall återkomma till apan och hans bakgrund senare i denna blogg, vilket gäller även för hans kompis Monjet, makaken i montern bredvid.

Dessa två apor står bokstavligen i en jättes skugga; ett par meter ifrån dem är en afrikansk elefant, med 80 000 stålspikar genom sin hud, frusen i sin vandring.

Egentligen hör han hemma i det som var Portugisiska Västafrika, nuvarande Angola.

Men i december 1948 höjde konservator David Sjölander sin Winchester, modell 70 bullpipe, kaliber 375, och tryckte av. Kulan planterade sig i elefantens hjärta, den väldiga kroppen vacklade till och rasade ihop i ett moln av damm.

Som fångstmän åt Göteborgs naturhistoriska museum delade Sjölander och Blomberg chef i legendaren Leonard Jägerskiöld – den store mannen bakom museet, som jag har skrivit om tidigare i bloggen.

Jägerskiöld efterträddes av Orvar Nybelin, men förstnämndes idéer fortsatte att råda. Idéer om ett naturhistoriskt museums beskaffenhet, hämtade främst från Tyskland och England.

Sjölander hade vandrat i veckor för att finna den perfekta elefanten och i drömmarna hade den gäckat honom i årtionden. Slutligen: skottet.

Till lokaltidningen i Göteborg sa han:

– Har man bara ett ordentligt gevär är det ungefär som att skjuta hare.

Så problemfritt var det förstås inte.

Skottet satte troligen punkt inte bara för Sjölanders livsgärning, utan även för hans livsgnista.

Vad gjorde skottet med honom, punkterade det ett tomrum som han länge hade fyllt med elefantskisser och visioner om att bli odödlig genom att föra en elefant från solig savann till vindpinade Ekebacken i Göteborg?

Vad upplevde han i Afrika, vilka ögon använde han?

Vad hände inom Sjölander då elefanten föll för kulan?

Varför denna besatthet, vem var museets säregne och genibetraktade konservator?

Jag visste inte om det, men samtidigt som jag jagade Blomberg på museet jagade min kollega och förlagskamrat Mattias Hagberg efter Sjölander.

Resultatet: Herredjuret.

En fantastiskt vackert formgiven bok från vårt förlag Atlas.

Hagbergs bok är inte enbart berättelsen om en man och hans elefantdröm, storyn har större spännvidd än så och Hagberg diskuterar bland annat en kolonial föreställningsvärld.

Har inte läst boken än, men i tidskriften Ord & Bilds andra nummer 2008 finns texten Sjölanders elefant, förmodligen en del av boken.

Hagberg bjuder där på ett ytterst välskrivet reportage i bemärkelsen närvaro och stilistik – lukten av preparerad elefanthud, Sjölanders svettiga kakiskjorta, allt är där.

Då jag läser texten ännu en gång, den är så bra, förnimmer jag även lukten av Sjölanders rädsla. Han ger ett ensamt intryck. Ungefär som hans elefant där den står i däggdjurssalen.

Ensam och utan sin hjord.

Till min bok Folkhemmets äventyrare, en biografi om Rolf Blomberg, har jag tillbringat mycket tid på Göteborgs naturhistoriska museum.

Det klassades tidigt som ett ”skådemuseum”, det riktigt intressanta återfinns dock bakom kulisserna, bortom montrarna med konserverade djur.

Det är lätt att se djursamlandet som en entydig kolonial handling, men samlingarna är ovärderliga för forskningen, för bevarandet av hotade djurarter – i djuren ryms otaliga svar, bland annat information om genetiska utvecklings- och utrotningsmekanismer.

Den som har följt BBC-serien Museum of Life, bakom kulisserna på Natural History Museum i London, vet att det är vad det handlar om – ett unikt referensmaterial.

Ändå, dödens biologi kan vara svår att svälja.

Göteborgs naturhistoriska museum var en av Rolf Blombergs största uppdragsgivare och hans tidigaste. Jägerskiöld och Nybelin gav den nyblivne fångstmannen beställningar på allt möjligt i djurväg, med start 1936-1938.

Rolf fick emellertid allt svårare att avliva djur, om än i vetenskapens tjänst.

Februarikylan biter i kinderna när jag drar rocken runt kroppen. Under promenaden tillbaka till skrivkammaren tänker jag på näsapan bakom elefanten.

Något avgörande hände med Rolf då han sköt den; skottet förändrade honom, som det förändrade Sjölander.

Fast för Rolf var det startskottet på något nytt. Han började jaga med kamera istället.

Mer om allt detta senare i bloggen.

Till dess – köp Mattias Hagbergs bok Herredjuret.

Här följer även länken till Mattias Hagbergs blogg och den finner ni dessutom i blogrollen till höger som vanligt.

http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg

Dagen börjar lovande då brevinkastet signalerar post i form av två nya äventyrsspäckade tidningar med Rolf Blomberg.

Tidsfördrif från 1961 och 1962.

Krokodiljakt med pannlampa, en artikelserie om ”jätteormar och skräcködlor”, precis vad jag behöver som morgongymnastik.

Annonserna i slutet är minst lika roande.

Här kunde läsaren beställa ritningar till tändstickstavlor, kondomen GOSSAMER, ”äkta skummadrass” och ”kantstött tvål”.

Känslan är mer 1940-tal än 1960-tal och roligt att de stod fast vid den ålderdomliga f-stavningen i Tidsfördrif.

Vid den här tiden letade Rolf inkaguld och jättepaddor, när han inte odlade dill på balkongen hemma i Quito och förbannade nymodigheten TV, vars konkurrenskraft gjorde att han inte längre kunde turnera folkhemmet med sina föredrag.

Rolf var nu Sveriges siste äventyrare på riktigt.