Första gången jag besökte arkivet i Quito, en alldeles speciell upplevelse.
Rolf Blombergs dotter Marcela parkerade utanför en modern byggnad. Stål, glas, blankslipad betong. En vakt hälsade god morgon, receptionisten önskade detsamma.
Heltäckningsmatta dämpade, personal, troligen säljare, telefonerade i ett kontorslandskap av öppna kuber. Där fanns en juridisk avdelning, förstod jag. Kostymer hastade förbi med mobiler och prospekt. Kvinnorna, så businesseleganta.
Promenaden ledde till en gedigen dörr av ett träslag som måste ha varit hämtat från regnskog.
Pulsen steg.
Få i kontorskomplexet visste vad som fanns bakom dörren, däremot hade de vant sig vid att den öppnades för säregna besökare. Forskare, fotografer, antropologer, en och annan backpacker på vallfärd.
Då Marcela knuffade upp det tropiska trästycket mötte en helt annan doft än i affärsklimatet – detta var äventyrets hjärta, utan tvekan.
Det mesta Rolf hade lämnat efter sig i form av arbetsmaterial fanns här. Mestadels fotografier och negativ, givetvis en del av hans boksamling, hans teckningar och några artefakter från indianer långt bortom Quitos avgaser.
I ett inre rum svävade ett långt träspjut, ett indianvapen som var nära att ända Rolfs liv under en vådlig expedition.
Jag kände mig genast hemma och kom att tillbringa mycket tid vid Rolfs arbetsbord, i hans skrivstol, vars fernissa brukade klibba i morgonsolen medan mitt kaffe bryggdes.
Varje dag på Archivo Blomberg passerade så fort och i solnedgången tog jag med mig material för att fortsätta arbetet i den lägenhet jag hyrde på Calle Reina Victoria av svensk-ecuadorianskan Yolanda Herrera.
Kort efter soluppgången var jag tillbaka på arkivet, uppslukad och omsluten av Rolfs liv.
Självklart var det besatthet.
När jag en dag började forma en expedition efter den mytomspunna inkaskatten och in i ett av världens mest otillgängliga områden höjde Marcela knappast några ögonbryn.
Hon var van, kunde det där, hade sett det förut hos andra – Rolf Blomberg som en ursäkt för att själv ge sig in i äventyrets ovissa landskap.
– Du kan ta Rolfs gamla sovsäck, sa hon. Och så behöver du ett par vettiga gummistövlar, men det fixar vi, inga problem, allt går att lösa.
Hon är underbar, Marcela.
I min kommande bok Folkhemmets äventyrare ägnar jag ett kapitel åt jakten på inkaguldet och där avslöjar jag även resultatet av min expedition. Än kan jag känna blodsmaken och hur lungorna pressades av den höga höjden.
Ovärderligt sällskap i bergsmassivet hade jag i en ung man, den som gjort flest soloexpeditioner efter guldet, runt otroliga 50 stycken. Att leta efter guldet ensam är för övrigt något man INTE gör, normalt. Ty ingen kan undsätta dig om något går snett.
Dessutom vandrade han en gång vilse där uppe. Tvingades gå utan mat i cirka två veckor innan han redde ut och räddade sig.
Vi förbrödrades i det gudsförgätna och jag skall återkomma till honom i ett senare inlägg här på bloggen.
Äventyrets epicentrum är alltså Archivo Blomberg.
I dagarna skall arkivet få en ny lokal i Quito, tror att flytten redan har gått. En äventyrares och forskningsluffares liv, på väg igen.
Arkivet har en hemsida med information om Rolf och hans sista hustru, konstnärinnan Araceli Gilbert. Nedan finner ni en länk till den, som vanligt ligger länken även i blogrollen till höger.