Rolf Blombergs pappa hette David Blomberg.

David var arkitekt och han formgav varuhuset NK:s välbekanta logotyp, vilken upptogs i varumärkesregistret 1902.

Mindre känt är att David kallade sig Peter Spigg och skrev märkliga berättelser, bland annat svårfunna boken Efraims ö, utgiven samma år som Rolf föddes, 1912.

Efraims ö är även illustrerad av David och påminner med sin drastiska och vridna humor om sonen Rolfs tecknade album Nya Smålands upptäckt.

David tecknad därtill åt Albert Engströms tidning Strix, där han var pappa åt en elak farbror.

Rolf tecknade livet ut och den i hans vänkrets som fyllde år fick ofta ett tecknat och vackert kolorerat födelsedagskort av honom. Det kunde vara en berusad padda eller något annat dråpligt, alltid med Rolfs lite surrealistiska humor.

Under bloggens gång kommer jag att visa aldrig tidigare publicerade verk från Rolfs hand.

Den 4 juni 1948 levererade Rolf Blomberg två sensationer till Akvariet i Göteborg.

Två unika jättesköldpaddor, oförändrade i sin art sedan dinosauriernas tid.

Pancho var ett par hundra år gammal, Pertito kanske runt hundra.

Tillsammans vägde de 250 kilo.

Sedan de anlänt fick de sköldarna polerade och förevigades av tidningsfotografer.

En liten bassäng väntade på akvariets tropiska avdelning, men det var sommar och utanför Sjöfartsmuseet / Akvariet växte gräset med energi.

Någon kläckte idén.

Jag föreställer mig att ett samtal om att underlåta gräsklippning utanför museet gjordes till dåtidens park- och naturförvaltning.

Så föll det sig en dag att förbipasserande resenärer på treans spårvagn slog näsorna i rutan, gnuggade ögonen och glömde att rycka i snöret när de såg två urtidsgiganter beta Stigbergets gräs, alldeles vid trottoaren.

Två jättesköldpaddor, i Majorna! E du go eller?

En underbar och bortglömd notis från tiden då Sverige levde upp efter kriget.

Allt var åter möjligt. Butikerna svämmade över av nya varor, folket var sugna på underhållning, Sverige levde igen.

Mitt i detta slog en museichef på stort och kontaktade sin fångstman i Sydamerika för två publikdragare.

Ja, publikrekord blev det, tack vare Blomberg.

Och än i dag, i februari 2011, strömmar besökare till det vackra Sjöfartsmuseet med sitt akvarium.

Ett helt nytt och totalrenoverat våningsplan har just invigts – nya utställningar, lekrum, fartygssimulator och mycket mer. Därtill pågår en ständig förnyelse i Akvariet, inriktad på att visa havets fascinerande undervattensmiljö.

Dock innehåller utställningarna inte längre sköldpaddor och andra landlevande djur.

Sjöfartsmuseet är en pärla.

Det är något speciellt att se originalneonen lysa SJÖFARTSMUSEET AKVARIET över Panchos och Perditos forna betesmark.

Var gång jag passerar gräsplätten tänker jag på de där sommardagarna då den var Göteborgs eget lilla Jurassic Park.

Utanför biografen Palladium på Lilla Nygatan 2 i Göteborg köade folk i höstrusket för premiären av Rolf Blombergs senaste: långfilmen Anaconda.

Det var den 11 oktober 1954 och så snart biobesökarna kom in var det som att de hade förflyttats till en exotiskt varm djungeltrakt.

Rolf var på plats med sin ständige följeslagare, maskoten – en sönderkramad nallebjörn från barndomen. Kanske gav den inte så mycket tur längre. För Akvariets två spektakulära jättepaddor, Rolfs egenupptäckta art Bufo blombergi, hade dött två dagar tidigare och innan dess hade Rolfs stolthet, jätteanacondan, avlidit.

Enligt lokaltidningen rådde sorg på Akvariet.

Den fullvuxne av paddorna lades dock i sprit och ingick i en fantastisk utställning med zoologiska och etnografiska rariteter som ordnats i Palladiums foajé i samband med visningen av Anaconda.

Folk myllrade bland montrar med indianartefakter, med djur som ingen tidigare hade sett.

Drygt 56 år senare är den där premiärkvällen glömd och Palladium nedlagd sedan länge.

Den mer än 90 år gamla biografen stängdes 2008. Dålig lönsamhet, hette det.

Sedan dess har bion stått öde, tom och spöklik.

Alla idéer har av räknenissar ansetts vara för kostsamma.

Tydligen är det billigast att låta det anrika bygget långsamt dö bakom reklamplakat. Något har gått väldigt, väldigt snett i den här staden.

Så jag ägnar mig åt urban exploration.

Det mesta är original sedan Rolfs tid.

Längst bort i foajén, mellan speglarna, syns en relief föreställande kulturens beskyddare Pallas Athena. Granitgolvet, dess lena yta efter miljontals biobesök, är pudrat av damm.

Dammet är mönstrat av fotspår.

I fantasin får spåren liv och mänsklig gestalt.

För en stund myllrar det åter i foajén av folk som är här för att underhållas av Rolf Blomberg och som häpnar över Nya världens största, och mest döda, padda.

Till och från wallas det om Rolf Blomberg på film, för närvarande har jag kontakt med två och en halv frilansfilmare som flaggat sitt intresse för samarbete i frågan.

Samtliga är skickliga, erfarna och ytterst kompetenta, även intellektuellt. Så, vem vet. Kanske, kanske. En sleeper vore inte fel. Men det är långt kvar.

Ovan ser ni två män av vikt som tog hand om Rolfs material och förfärdigade det till journalfilmer från Svensk Filmindustri i Råsunda.

Glasögonprydde Gunnar Skoglund tog, bland mycket annat, hand om manuskript och på bilden till höger syns även Harald Molander, legendarisk speaker i SF-journalernas aktuella glimtar och reportage.

Alla var glada och tacksamma över Rolfs material. Vinklarna satte han själv och det räckte bra med en titel som ”Svenskt i Australien”. Annorlunda blev det i efterkrigstid, Rolf hann inte göra särdeles många journalfilmer innan fenomenet var passé.

Han fortsatte med långfilmer, men även dessa nådde sitt bäst före-datum vad gällde innehåll och dramaturgi. Det räckte inte längre att vara på plats i exotiska miljöer, för övrigt hade Sverige mot 1960-talet fått nog av exotism. Den politiska vinkeln tog över och Rolf hängde på i samarbete med Torgny Anderberg.

Rolfs popularitet förlängdes därmed in i en ny generation.

Idag är filmförutsättningarna åter andra, möjligen än mer komplicerade. Det krävs lite mer, kostar lite mer. Bland annat. Så kanske, kanske.

Detta är ett av de snyggaste omslagen i svensk magasinshistoria.

Jag är lite partisk, men ändå – visst är det förbaskat elegant.

Mig veterligen första gången på årtionden som en bild av Rolf Blomberg utgör främre omslag för ett magasin.

Riss och veck som syns är inscannade, allt för att förstärka känslan av ett vältummat skyddsomslag till en Blomberg-bok.

Upphovsmannen heter Michael Tjelder.

Han lyfte Äventyrliga familjer till oanade höjder, detta nummer, september 2008, är bara ett exempel. Sju sidor Blomberg, ledare och omslag inräknat. Vilken fest.

Äventyrliga familjer har nu bytt skrud, fortfarande med Tjelder vid rodret, och heter numera Äventyr. Vilket är exakt vad vi behöver mer av i vardagen.

Här följer länken till äventyret:

http://www.aventyrliga.se/

Fröjd för ögat – en gång i tiden hade Sverige magasin som satsade på reportage i bild och text, magasin med utblick bortom fäbodar och folkhem.

Fast… Det har vi nu med och helt klart i större omfattning. Det är en annan tid och nyligen läste jag att bloggar blir papperstidningar. Gammelmedia gör comeback, kanske.

Sanningen är nog att papperstryck kommer att bestå. För det är något visst med formatet, till och med doften. En blogg måste anstränga sig för att dofta.

Därmed är vi inne på nostalgi, vilket är poängen med detta inlägg i all hast.

På bilden ses en handfull av de tidningar som Rolf Blomberg medverkade i, antingen som skribent och fotograf eller som huvudperson.

Fick just hem en laddning av bildmagasinet Se, skildrande vinterkriget i Finland där Rolf deltog som frivillig. Dessa tidningar bär den distinkta antikvariatdoften, torrt och dammigt. De måste ha doftat helt annorlunda som nytryckta. Det är i stunden ledsamt att aldrig få veta exakt hur.

Men en sak står klar.

Ett bra reportage har en egen doft. Den går inte att fejka, den går heller aldrig förlorad. Den doften består även om papperet gulnar och trycket dunstar.

Just så levande skrev Rolf och det gjorde hans framgång.

Örgryte gamla kyrkogård i Göteborg, här vilar två stora män med största betydelse för Rolf Blombergs väg som fotograf och insamlare åt svenska museer.

Den ene är Victor Hasselblad.

Grundare och VD för Victor Hasselblad AB, initiativtagare till Hasselbladkameran 1948.

Den nya kameran skulle testas i tuffa miljöer, vad passade då bättre än att låta folkhemmets äventyrare göra det i tropisk urskog.

Bakgrunden: Rolf och Victor möttes, av en slump, i sällskapslivet på ett fartyg. De blev goda vänner och resten är fotohistoria – Rolf tog Hasselblad till några av världens mest otillgängliga platser och höll troget fast vid kameran under hela sin verksamhetstid.

Den andre är Leonard Jägerskiöld, född 1867.

Professor, adelsman, ornitolog, sedermera ledamot av Kungliga vetenskapsakademien, men framför allt – i drygt tre decennier var han chef för Göteborgs naturhistoriska museum.

Jägerskiöld är utan tvekan den som har betytt mest för museets utveckling.

Mycket av vad dagens besökare ser på museet, såsom däggdjursrummet och alla fina originalmontrar (härligt att de har bevarats, bättre kvalitet finns ej att uppbringa och de är fullkomligt unika med sina uppbyggda miljöer) är direkta delar av Jägerskiölds vision och handling vad gällde samlingarna, hur de skulle inbringas, presenteras och bäst bevaras.

Jägerskiölds betydelse för forskningen går inte att överskatta och för Rolf var han, vill jag påstå, avgörande.

Rolf var bara 23 år då han promenerade upp för Ekebacken till museet och där träffade professor Jägerskiöld, som genast satte den unge naturintresserade forskningsluffaren i arbete.

Museet höll sig med ett antal djursamlare och i april 1936 blev Rolf en i staben – att samla djur var ett sätt för Rolf att komma ut i världen.

Den första resan för museet gick till Ecuador med Galápagosöarna, därpå for Rolf till Borneo, för att bland annat fånga näsapor.

Sistnämnda tur gav honom malaria, så kraftig att han var hårsmånen från att avlida i djungeln. I dagar låg han halvt medvetslös i torftiga palmbladsläger, omgiven av moskiter, infångade djur och depressionsmärkta tankar.

Den resan gjorde även att han i det närmaste slutade jaga med gevär, han ville inte känna sig som en mördare.

Istället började han jaga med kamera.

Jägerskiöld hade usel hörsel. En dag 1945 hörde han inte tåget norr om Varberg och påkördes. Rolf förlorade en mentor och förebild.

Victor Hasselblads grav är smyckad med en Hasselbladare av granit, Jägerskiölds grav bär släktens vapen. Avståndet mellan gravarna är kanske tio meter.

Mycket historia på liten plats.

Idag publicerar papperstidningen Aftonbladet en halvsidespuff för min och Katarina Arvidsons resguide till Ecuador och Galápagos.

Guiden är väldigt snyggt utgjord, redigeraren har utfört ett topparbete.

Jag gillar även bildtexten till mig och den några hundra år gamla jättesköldpaddan, som väste med en några hundra år gammal andedräkt då jag kom för nära.

En sådan skulle man ha här i skrivkammaren…

Bildtexten är ett extra fint minne – första gången jag har kallats för turist. Vilket är helt rätt. För Galápagos världsunika djurvärld är vi människor blott turister, besökare som kommer och går, med goda eller onda avsikter.

Svindlande att denna sköldpadda har undgått sköldpaddsslaktare, sett pirater, Rolf Blomberg och troligen även noterat en annan turist, en som besökte Galápagos 1835: Charles Darwin.

Guiden, ett måste om ni skall till Ecuador / Galápagos, laddar ni smidigt hem via denna länk:

http://www.aftonbladet.se/plus/resguider/article8560742.ab

I väntan på Folkhemmets äventyrare – en biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg rekommenderar jag att ni köper min förra bok.

I BROTTETS SPÅR (Atlas) är en reportagesamling i litterär tradition och här berättas för första gången bakgrunden till en mängd uppmärksammade brott i Sverige.

I boken återfinner ni bland annat den fulla storyn bakom den så kallade KB-mannen, tjuven som härjade på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Månader av research resulterade i en makalös och utförlig berättelse om en väldigt speciell man och hans drivkrafter – som förste journalist kunde jag berätta exakt vad som hade hänt och hur. Bokvärlden skakades, även internationellt.

Reportaget publicerades först i magasinet Café och sedan som ett eget kapitel i min bok.

Efter det plockades berättelsen upp i skilda media.

Alldeles nyligen gick en dramatiserad serie i SVT om KB-mannen, spelad av Gustaf Skarsgård. Därtill lär min favorit Kristian Petri skriva på en långfilm och den ser jag mer fram emot än TV-serien, vilken jag hade gjort annorlunda och mer lyhört för detaljerna.

För ämnet och huvudpersonen har verkligen allt dramatiskt man kan önska. Petri kommer nog inte att slarva bort det.

Mer om KB-mannen bjuder alltså I BROTTETS SPÅR på, utöver 20 andra spännande berättelser. www.adlibris.se – Köp nu och förundras över hur komplex människan är.

Drömmen om varmare latituder, vi är några som delar den, särskilt nu.

Jag minns att snön föll, det var några år sedan och jag gick till Göteborgs Naturhistoriska museum. Ekebacken upp från Linnéplatsen. Rocken var tung av nederbörd, jag längtade efter tropisk värme, ja, vilken värme som helst.

I museets däggdjursrum stötte jag på två konserverade havsleguaner från Galápagos, en gulnad skylt klargjorde att de var fångade av Rolf Blomberg.

Drömmen om Galápagos…

Kanske var det på museet det började, för ett par månader senare låg jag på stranden till den öde ön Barrington – 100 mil från Ecuadors fastland.

Samma ö, samma plats där Rolf inledde sitt livs äventyr. Ättlingarna till de sjölejon som höll Rolf sällskap vilade nu vid mina fötter.

I sin första bok, Underliga människor och underliga djur, skildrade Rolf arkipelagens norska pionjärer, familjer som bröt upp från nordisk kyla.

Under 1920- och 1930-talet for fyra expeditioner, totalt runt 200 personer, från lågkonjunkturens Norge till Galápagos. De förväntade sig palmer och paradis, men istället mötte ett kargt kaktuslandskap och hårt arbete för att bereda jorden.

Många nybyggare hamnade under vita träkors eller återvände till Norge. Men några klarade det mot alla odds, som familjen Kastdalen.

På ön Santa Cruz träffade jag dem, utopins sista vikingar i Stilla havet.

Thorvaldo Kastdalens far, farfar och farmor anlände Ecuador 1935, de klev av Knutsen Lines lastfartyg Samuel Bakke, en skonare tog dem sista biten till Santa Cruz. Fem ton utrustning hade de med sig, bland annat en gjutjärnsspis från Husqvarna.

Tyngst vägande var deras framåtanda, förmågan att anpassa sig till naturen.

Farfar Thorvald blev El Rey de Patatas, örikets potatiskung och storbonde, nu är sonsonen Thorvaldo griskung och på Santa Cruz driver han även ett hotell med vacker havsutsikt: Estrella del Mar Hotel.

I huset som hans farfar byggde fann jag av en slump 36 unika och bortglömda fotografier. Solblekta, fuktskadade, oxiderade av förfluten tid. Ett av de mer moderna ser ni här och den solbrände mannen till vänster är ingen mindre än Rolf Blomberg.

Thorvaldo är den lille pojken i mitten.

Rolfs första långresa gick till Galápagos och han träffade tidigt familjen Kastdalen. Rolf älskade Galápagos från första stund, återvände dit många gånger och höll kontakten med den norska kolonin.

Endast en handfull personer levde på öarna då Rolf kom dit på 1930-talet och han hamnade mitt i slutskedet av en serie mystiska händelser, vilka involverade den maktgalna ”baronessan” och ”piratdrottningen” Eloisa Wagner de Bousquet, hennes två älskare och deras havererade utopi ”Det Nya Eden”.

Ett äventyr som slutade i död och spårlösa försvinnanden.

Dramat blev Rolfs första scoop som frilansjournalist, det beskrivs detaljerat i hans förstlingsverk och är nu, om allt har gått som planerat, skildrat i filmen The Galápagos Affair, med bland andra Stellan Skarsgård i en av huvudrollerna.

För utomstående är Galápagos äventyr, sällsam närhet till djurvärlden, fantastisk dykning, simturer med hajar, kontakt med jättesköldpaddor, allt i det närmaste en Jurrasic Park-miljö vi kan komma. Lägg till en drink i solnedgången och drömmen om Galápagos är fullbordad.

Thorvaldo Kastdalen har en annan syn:

– Överlevnad, säger han till mig, är det enda livet här handlar om.

Som alla Galápagos bofasta är han beroende av turismen och även om den har brett ut sig sedan Rolfs första visit sker det mesta med varsam hand för miljöns bästa.

Upplevelsen av arkipelagens världsunika flora och fauna är välgörande, livgivande, ett minne jag nu tar till när jag, på grund av bokskrivandet, reser i hemmets stelfrusna mikrokosmos.

Då känner jag mig lite som pojken i Ibsens pjäs, han som skrek: ”Solen, solen! Giv mig solen!