Bråda dagar med att skriva klart min biografi om Rolf Blomberg – Folkhemmets äventyrare.

Allt ser bra ut än så länge och förlaget lär paketera allt väldigt snyggt.

Samtidigt mottog jag häromdagen en inbjudan till ett annat boksläpp rörande Rolf, en praktfull fotobok och partyt skall ha varit enastående samt ”fullpackat”, enligt min sagesman på plats i Quito.

I samband med boksläppet hölls även vernissage, en makalöst fin fotoutställning – några av Rolfs bästa bilder. Jag har sett en del av dem och förhoppningsvis kan de visas i Sverige lagom till utgivningen av Folkhemmets äventyrare.

Mer om de senaste dagarnas Blomberg-fest i Ecuador inom kort.

Då Rolf som 22-åring lämnade Sverige för Galápagos fick nyheten dominerande plats på ettan, morgontidningens förstasida.

Att resa så långt ansågs synnerligen anmärkningsvärt.

Tidningsrubrikerna som följde då han var på plats och som jag en morgon fann i Rolfs efterlämnade material var av lika ovanligt slag:

”Piratdrottningen på Galápagos lever upp igen. Rykten från Lima – Rolf Blomberg reser dit. Svensken skulle häktas för sitt besök i det olyckliga paradiset.” och ”Svenskens besök på enslingarnas ö klarlägger tragedien i Söderhavet”.

Sedan såg jag fotografierna i kuvertet… Pergamentkropparna på den öde ön Marchena.

Två försvunna som hade hittats mumifierade på en sandstrand.

Kropparna bar koppling till förmodade mord på en viss Eloisa Wehrborn de Wagner-Bousquet, enligt egen utsago baronessa och ättling till Franz Lizst samt Richard Wagner, och hennes älskare.

På Galápagos var hon självutnämnd piratdrottning och planerade en utopi – Det Nya Eden, komplett med Hotell Paradiset.

Rolf hamnade mitt i dramat, som också blev hans första scoop som skribent, därtill ett internationellt scoop.

Hur mycket visste han om de döda och försvunna, varför skulle han häktas, vad utspelade sig egentligen där ute i arkipelagen, 100 mil ut i Stilla havet?

Med Rolfs dagboksanteckningar, brev och tidningsurklipp tog jag en taxi till flygplatsen i Quito för vidare färd mot Sköldpaddsöarna – Galápagos.

En stekhet vecka passerade då jag luffade runt i Rolfs fotspår och träffade jättesköldpaddor som hade sett både Rolf och Charles Darwin.

Arbetet, med såväl dator som machete, utmynnade i ett bokkapitel som jag klockan 04.45 i natt satte punkt för.

Cirka 50 000 tecken totalt av god läsning, direkt till min förläggare.

Om den mytomspunna arkipelagen sa Rolf:

”Jag kom så småningom till Amazonas också och till många andra fängslande, exotiska platser i olika världsdelar. Men Galápagos blev ändå det stora äventyret för mig, den mest oförglömliga upplevelsen och jag har sedan många gånger återvänt dit.”

Intervjuer med Rolf användes av UNESCO som underlag för rapporter om öarnas situation och påskyndade naturskyddet. Hans engagemang i öarna är en viktig gärning och det var på Galápagos som han bestämde sig för att tillägna sitt liv åt äventyret.

Samtidigt är jag trollbunden av all ond, bråd död som har drabbat Galápagos.

Så mycket olycka att det talas om en förbannelse över var människa som försöker kolonisera övärlden – jättesköldpaddans förbannelse.

När detta skrivs står det klart, Rolfs äventyr blir brittisk storfilm 2012: The Galápagos Affair. Stellan Skarsgård spelar en av huvudrollerna, doktor Ritter – en vegetarian som hade dragit ut tänderna för att slippa tandproblem när han flyttade till galápagosön Floreana. I filmen beseglar han sitt öde genom att falla för baronessans ”sexuella magnetism”.

Vem som skall gestalta Rolf är oklart.

Att folkhemmets äventyrare var involverad i ett av 1900-talets största brottsmysterier är inte allmänt känt och min bok innehåller dessutom Rolfs dagboksanteckningar om allt som hände.

The Galápagos Affair…

Själv tackar jag inte nej till en statistroll. Till och med mumifierat lik kan jag spela trovärdigt. Bara jag får återse Galápagos.

Rolf Blomberg lever på YouTube.

Först en observation som redan ter sig nördig – i den oomkullrunkeliga videon till The Soundtrack of our Lives låt Instant Repeater ’99, inspelad på Göteborgs Naturhistoriska museum, skymtar flera av Rolfs fångade djur.

Bland annat syns ormar i konserveringsglas från anrika Surte glasbruk. Glasen var standard inte bara vid konservering av mat, utan även vid konservering av djur ända tills bruket lades ner 1978.

För två månader sedan gjorde en YouTube-användare en insats genom att lägga in ett underbart klipp från Rolfs och Torgny Anderbergs film Jangada.

Härliga tidstypiska färger när Rolfs team beger sig in i Brasiliens djungler på jakt efter de ”skräckinjagande” Xavanteindianerna. Brasilienexpeditionen utgår från hamnstaden Belém vid Amazonflodens mynning och fortsätter inåt landet.

Med på äventyret är lille Laban, det ulliga charmtrollet till apa.

Laban blev ett signum för Rolf i filmerna Anaconda och Jangada och betydde mycket för publiken som såg dem. I Jangada hade teamet även med sig en näsbjörnsunge som hette Oskar och trädboaormen Jocke.

Nej, det är inte samme Laban i båda filmerna. Inte samma art. Faktiskt inte ens samma kön… Men få av biobesökarna tänkte nog på det.

I Folkhemmets äventyrare avslöjar jag sanningen bakom det sena 1950-talets mest kända svenska filmmaskot.

Vidare återfinns på YouTube 2:33 minuter trailer till Jangada och via den finner jag 2:23 dito till Anaconda. Närmare 3 000 visningar av sistnämnda, så intresse finns.

I sinom tid kommer jag att ordna fler klipp till YouTube , men det lär dröja. För just nu är det mycket med skrivandet för att få allt klart till hösten.

”Kölden skar i Rolfs tropikbrända ansikte då han skidmarscherade mot kriget.

Rytm i glidsteg och stakning över höfterna, bara att glömma. Efter två veckor på skidor kom framåtkraften endast av att han bet ihop.

I nattmörkrets vinterlandskap ringlade soldaterna, varje man höll kontakt med ändarna på skidparet framför sig. Stjärnbilder, hög himmel. Blodsmaken då läpparna sprack.

Bit ihop, Blomberg, tänkte Rolf, vid nästa bondgård får du köpa nybakat vetebröd.”

Så inleder jag kapitlet om Rolf Blombergs tid som frivilligsoldat för Finlands sak och hans eskapader som frilansande krigskorrespondent i Nordnorge efter vinterkriget, där han fick hård konkurrens av Dagens Nyheters stjärnreporter Alma Braathen.

Det blev ett omfattande kapitel – 26 397 tecken med blanksteg. Mycket research, det tog sin tid. Nu är det i alla fall lämnat till min förläggare och jag kan stuva undan stabshandlingar och annat arkivgräv.

Ytterst lite av vad Rolf Blomberg gjorde i Finland och Norge är känt, inte ens nära anhöriga vet några vidare detaljer.

För 124 dagar inom Svenska frivilligkåren, SFK, varav 17 dagars fronttjänst, tilldelades Rolf 3+, högsta möjliga vitsord för tjänstbarhet.

Dessa dagar har jag pysslat ihop och egentligen går det att berätta än fler detaljer ur hans soldatliv än vad jag har gjort i bokkapitlet, men någonstans måste gränsen dras…

Intressant var att kartlägga Rolfs tid i Nordnorge, där han frilansade åt Stockholms-Tidningen.

Där, ensam på skidor i det vidsträckta fjällandskapet, hade han ett par ”narrow escapes” – ett av Rolfs favoritord – med den tyska stridsmakten.

Artiklar skrev han också, exakt vad får ni läsa om i Folkhemmets äventyrare.

Därtill skrev han hem till föräldrarna i Stocksund, spännande ögonblicksbilder från en 27-årig reporter utan erfarenhet och pengar. Betänk att Rolf aldrig var inbäddad med norska trupper, till skillnad från Alma Braathen, som hade betydligt större resurser från DN.

Rolf mindes sin norska sejour:

”I någon liten mån trodde jag mig kunna hjälpa Norges sak med min penna.

Dessutom skulle nu en annan av mina gamla drömmar gå i uppfyllelse: den att bli krigskorrespondent. Det var väl äventyrslystnad och journalistisk ambition i förening.

Till sist var jobbet bra betalt och om jag utförde det till belåtenhet skulle det säkert ihågkommas av tidningen då kontraktet för söderhavsfärden skrevs.”

Jodå, för ett par artiklar fick Rolf 300 kronor, vilket är nästan 7 000 kronor i dagens penningvärde. Välkomna pengar då han efter uppdraget gifte sig med Kajsa Abdon.

De båda for på en lång bröllopsresa (första etappen i drömmen om Söderhavet), vilken sedermera slutade i ett nytt och betydligt längre krig i Indonesien, därtill ett av Rolfs största personliga trauma. Mer om det i ett separat bokkapitel.

Makaken Monjet, apan på Naturhistoriska i Göteborg, har jag gjort ett tidigare blogginlägg om.

Rolf Blomberg blev mycket förtjust i honom.

Dessvärre dog den busiga apan av nässelfeber 1938. Han växte upp på museet och står i dag konserverad i en monter.

I Monjets skugga fanns en annan makak, även om han kallades för markatta i dåtidens tidningsspalter. Hans namn var Kålle och han var mycket mindre än kompisen Monjet.

Båda bodde i en fruktlåda i museets konservatorsateljé och lekte fritt på museets innergård.

Vad som hände med Kålle, det har jag ingen aning om.

Men han var riktigt söt när han solade sin lilla klotmage på innergårdens gräsmatta.

April 1925, Rolf Blomberg är 12 år och på resa med sin pappa David Blomberg.

De är i Lindesberg, den blombergska släktens trakt. Det är vår, lite snö här och var i solskenet.

Rolfs pappa är krasslig, men pojken Rolf kan sysselsätta sig. Han tar med sig kameran, en dyrbarhet, och promenerar till Dalkarlshyttan, det gamla stångjärnsbruket.

Han dokumenterar.

Lilla fallet, stora fallet, hyttan, linbanan…

”Sedan foro vi med 11-tåget tillbaks till Stockholm.”

Denna och andra tidiga ”expeditioner” samlade Rolf till en bok. Omslaget tecknade och kolorerade han med känsla – en björk i äkta vårväder.

Färgerna, även själva bilden, är som hämtad ur en av Inga Borgs barnböcker om figuren Plupp, Han som var en osynling, inget troll. Alltså osynlig för människor. Och som kunde tala med djur. När Rolf satte samman sin bok Skildringar var det dock 30 år innan Plupp.

Ja, Skildringar kallade han sin hemsnickrade, handskrivna bok och kapitlet om Lindesberg heter Resan till Wassland 9/4-14/4 1925.

Detta är Rolfs första bok och han gjorde endast ett exemplar.

Bara cirka tio år senare skulle han vara ett namn i tidningsspalterna, detta efter betydligt längre resor än till Linde.

Klockan var 09.20 den 30 november 1939, fältmarskalk Carl Gustaf Emil Mannerheim hade just avslutat sin frukost när de första bomberna släpptes.

Utan krigsförklaring hade Sovjet gått till angrepp med sin röda armé.

Stridsvagnar och infanteri längs Finlands 175 mil långa gräns, bombplan över städerna, över flyktingar längs vägarna.

Tidningar i England skrev: ”Mordet på Finland” och ”En nations själ mördas”.

På anrika Hotel Kämp i Helsingfors samlades krigskorrespondenterna, bland andra Barbro ”Bang” Alving, för att skildra vad som bäst liknades vid Davids kamp mot Goliat.

Det dröjde innan Sverige ställde upp med militär och ekonomisk hjälp, men Svenska frivilligkåren, SFK, kom då att organisera svenskar som ville bistå Finland under vinterkriget 1939-1940.

Cirka 12 000 svenskar anslöt till kåren, drygt 8 000 man hann anlända innan freden.

En av dem var 107 Rolf David Blomberg.

Han utbildades i Kemi och skidade till frontavsnittet Märkäjärvi.

Häromdagen talade jag med Rolfs tältkamrat Bengt Essén om hur det var när de låg 150-200 meter från ryssen, om varför de ville göra en insats, om bomberna som fälldes – oftast vid 13-tiden då Rolfs grupp drack kaffe –  och så talade vi, förstås, om kölden:

– Jag tror att vi mätte 46 eller 47 minusgrader en natt.

Efter fredsslutet fortsatte Rolf som krigskorrespondent i Norge, tog sig bland annat upp till Narvik för att skildra striderna.

Sensommaren förra året besökte jag Hjältarnas kyrkogård i Sandudd, Helsingfors.

Som Gustaf von Platen skrev i sin bok 1939 vilar de stupade hjältarna ”i led efter led och framför dem – som befälhavaren framför sin trupp – marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim”.

Hans ord: ”Finlands soldater! Ni känner mig och jag känner Eder och vet att envar i ledet är färdig att fylla sin plikt intill döden.”

För mig, med rötter i Karelen, var besöket allvarsamt, sorgligt och viktigt.

Till min bok om Rolf Blomberg, Folkhemmets äventyrare, skriver jag nu ett kapitel om Rolfs tid som frivilligsoldat för Finland.

Vetskapen att han enrollerade sig med hjärta och patos, inte bara av äventyrslust, gör arbetet extra meningsfullt.

Likt en rockstjärna drog Rolf Blomberg fulla hus då han turnerade folkhemmet med sina föredrag.

Hans första framträdanden var dock mer blygsamma.

Efter sina första resor till Sydamerika, innefattande en lång vistelse på de då jungfrulika och knappt bebodda Galápagosöarna, bjöds han att tala för Göteborgs Biologiska Förening, vänföreningen till Göteborgs Naturhistoriska museum.

Den 19 november 1937 klev han av tåget i Göteborg, släpade projektor och bildmaterial till Palace Hotel i Brunnsparken.

Ett timslångt föredrag med rubriken: ”En färd till Sköldpaddsöarna”, om Rolfs vistelse på Galápagos samt smakprov ur författardebuten Underliga människor och underliga djur.

Gaget: 50 öre per visad bild, fria resor och ”fritt vivere”.

Göteborgs Biologiska Förening bildades av 13 män den 19 februari 1904 på restaurang Valand i Göteborg. De flesta av föreningens möten under 1930-40-talet kom att hållas på Palace.

Genom föreningens ordförande Göran Andersson – stort tack – fick jag nyligen en kopia av amanuens Paul Henricis protokoll över vad som troligen var Rolfs allra första föredrag.

Henrici antecknade att en kapten, en stadsrevisor, en kamrer och en överläkare hade valts in som medlemmar och fortsatte:

”Herr Rolf Blomberg höll därefter föredrag om ’En färd till Sköldpaddsöarna’. År 1934 och andra gången 1936 besökte föredragaren ögruppen Galápagos – ”världens ände”, ”de förtrollade öarna” och vad nu allt för namn de fått.”

Henrici sammanfattade Rolfs beskrivning av arkipelagens unika fauna:

”Alla de inhemska djuren på Galápagos äro mycket tama. Det är sålunda ej ovanligt att en fågel kommer nedflygande och förtroligt sätter sig på ens axel.

Sjölejonen kunde föredragaren gå fram och klappa när helst han önskade.

Verkligt skygga var endast förvildade nötkreatur, svin, getter, åsnor och hundar, arter sålunda som människan infört.

Ryktbarast bland Galápagos många endemiska djurarter är elefantsköldpaddan, som kan uppnå en vikt av ända till 400 kilo och som givit ögruppen dess namn.

Finnes numera endast på Santa Cruz och på Isabela. Arten är visserligen fridlyst, men vad (hjälper) det, sade talaren, när råttor och hundar, ostört får hjälpas åt att äta upp ägg och späda ungar, och när ej heller människan har respekt för lagen, när till och med guvernören skickar ut folk att dräpa.”

Vidare visade Rolf bilder på öarnas karaktäristiska kräldjur – havsödlorna och drushuvudödlorna.

”Dessa båda arter äro nu tack vare Herr Blomberg införlivade med Naturhistoriska museets samlingar, där de i reptilavdelningen så småningom kommer att bilda varsin ödlegrupp.”

Efter föredraget meddelade länsjägmästare John Lindner att han hade sett en rackelhane.

Mötet samlade ett 60-tal medlemmar och avslutades med gemensam supé från Palace förnämliga kök.

COPYRIGHT: WALTER REPO

Kölden, den fruktansvärda kölden, tänker jag under promenaden mellan baracker och ruiner i Auschwitz-Birkenau.

Snöflingorna yr över tysta människoöden.

Då 16-årige Ferenc Göndör från byn Újfehértó i nordöstra Ungern kom hit upphörde hans namn. En ny identitet tatuerades på hans arm: A-6171.

Sin pappa hade han redan förlorat, nu skulle han även mista mamma, syster, moster. Efter flera läger, slutligen Mauthausen, var han ensam på dödens rand.

Den 5 maj 1945 nådde de amerikanska soldaterna Mauthausen. Flera fångar åt ihjäl sig. Göndör kom för alltid att förknippa mat med detta.

Därtill en scen från tågvagnen mot Mauthausen då en man tog hans bröd:

– Hur kunde du göra så, ta min lilla brödbit? Det är kanske mitt liv du har tagit!

Följande morgon låg mannen död.

Efter kriget bosatte Göndör sig i Sverige, etablerade sig som ljudtekniker på Sveriges Radio och skrev två prisbelönta böcker om upplevelserna under andra världskriget.

I min kommande bok Folkhemmets äventyrare berättar jag om en reportageresa Rolf Blomberg och Ferenc Göndör gjorde i Budapest 1963 och under vinjetten Expedition Europa.

Göndör tolkade och guidade i sitt gamla hemland, Rolf beskrev honom som ”en kille med stil och sting”. Snabb på att reagera mot orättvisor och smärt som bara den.

Rolf hade endast ett par nötta byxor med sig, när de rämnade strax innan en viktig intervju sa Göndör:

– Du får låna brallor av mig.

Plagget satt som ett korvskinn på Rolf, som tvingades röra sig likt en stel gammal lord.

Här i Auschwitz faller snön som under vintern 1944-45.

I museets lilla kiosk säljer en gumma syltmunkar och jag köper samtliga.

– Det är kanske mitt liv du har tagit!

Göndör konstaterade förtvivlat att han aldrig skulle kunna gottgöra det han hade sagt. Att mannen troligen ändå skulle ha dött i vagnen spelade ingen roll.

Snön faller över Oswiecim, som Auschwitz heter på polska.

Kölden, den fruktansvärda kölden som skördade så många liv.

På bussen tillbaka till Krakow passerar jag ett pampigare stenhus invid Oswiecims åldrade tågstation. Plywood för fönstren, putsen vittrar. Byggnaden måste ha hört till Hotel Deutsches Haus – Waffen-SS klubbhus.

Här serverades harstek och vaniljglass, medan människor hungrade ihjäl runt hörnet.

Strax vidtar öde björkdungar som blyertsteckningar, vita fält genom ett skitigt bussfönster. Rostig taggtråd och en skog av skorstenar förpassas till minnet.

Ferenc Göndör föddes den 18 april 1928. Han gick ur tiden åtta månader innan mitt besök i Auschwitz, den 15 april 2010.

PORTRÄTTBILDEN AV FERENC GÖNDER ÄR TAGEN AV PÅL-NILS NILSSON OCH ÄR EN PRESSBILD FRÅN WARNE FÖRLAG

COPYRIGHT: WALTER REPO

En snöpudrad decemberafton i Krakow, mellan två Wyborowa-snapsar på utmärkta Restaurang Dominikanska 2, slår det mig:

Folkhemmets äventyrare Rolf Blomberg älskades av Polen och kärleken var besvarad.

Året var 1973 då Rolf var aktuell med två böcker.

Med Artur Lundkvist hade han gjort boken Träd, vilken jag skall återkomma till. Samtidigt prydde en mossgrön padda varje bokhandlares fönster i Polen.

Rolfs polska relation började 1966.

Polska statens bokförlag Iskry hade då noterat framgångarna med Rolfs berättelse om hans jakt på inkaguldet i Llanganati, Ecuador, vilket medförde att Iskry gav ut Guld att hämta.

Här nedan ser ni den tidstypiska byggnaden som var Rolfs förlag – Iskry i Warszawa, varmt tack till histmag.pl och Krysztof Oblucki på Iskry för att jag får använda bilden.

Sålunda dags igen 1973 – Iskry publicerade Bufo blombergi, en samlingsvolym, texter från olika Blomberg-böcker. Omslaget: Rolfs jättepadda.

Boken blev en polsk försäljningssuccé.

Dagen efter den kulinariska upptäcktsresan på Dominikanska 2 gör jag en expedition till stadens julmarknad för att handla julklappar.

Rolf gjorde alltid sin julshopping på denna typ av marknader, just för den nära atmosfärens skull, kontakten med långväga försäljare, det genuina hantverket; inget varuhus matchar en bra julmarknad som den i Krakow.

Här kan man sannerligen göra fynd och få en äkta julupplevelse, så som det var förr i Sverige. God mat, värmande dryck, stämningen från en julmarknad som är på riktigt.

Vid lunchtid fortsätter jag till saltgruvan Wieliczka, cirka 3,5 mil öst om Krakow.

Där, på runt 152 meters djup, blir jag stående framför en unik minnesplakett.

Förgyllda bokstäver berättar om UNESCOs första världsarvslista, presenterad 1978, fem år efter Rolfs polska Bufo blombergi.

Polen och Ecuador fick hela två platser var upptagna på listan, som totalt innehöll 12 platser.

Krakow och Wieliczka saltgruva representerade Polen.

Ecuador representerades av Rolfs andra hemstad Quito samt hans älsklingsplats: delar av Galápagosarkipelagen.

Den 11 februari 1960 skrev Rolf hem till sina föräldrar på Stockby gård:

I morgon skall jag träffa en herre från UNESCO som reser till Galápagos för att påbörja arbetet med upprättandet av en biologisk station där. Jag har ju blivit ”expert” på öarna vid det här laget, så jag konsulteras ibland. Det vore roligt om till sist något effektivt kunde uträttas i fråga om öarnas djurskydd.

Rolfs kunskap kom att användas till en UNESCO-rapport om Galápagos, vilken bidrog till att öarna slutligen garanterades skydd, åtminstone på papperet.

Det är svindlande – här av alla ställen, långt nere i denna ofattbart mäktiga saltgruvas underjord, finns alltså en plakett som indirekt pekar på Rolfs gärning.

Jag tror att han skulle ha känt sig lite stolt om han såg den.

Ännu en snöpudrad afton i Krakow då jag på krogen Nostalgia, över en kalvstek med kantarellsås, funderar över polackernas relation till Rolf Blomberg.

Varför trycktes hans böcker just här i Polen, därtill i rediga upplagor?

Samma år som Bufo blombergi släpptes i Polen öppnade Polska Institutet på Villagatan i Stockholm.

Det polsk-svenska kulturutbytet ökade.

Innan dess fanns Svensk-Polska Föreningen, konstituerad 1926.

En av föreningens stiftare var Torsten Kreuger som ägde Stockholms-Tidningen, för vilken Rolf var stringer och korrespondent.

Det är en del av svaret, så kom det sig att en glosögd padda för ett tag konkurrerade med författaren Tadeusz Konwicki – även han från Iskry – om skyltutrymmet.