Jag kränger på mig cashmererocken och går ut i februarikylan för att för att fotografera en näsapa.
Finner honom på Göteborgs naturhistoriska museum, skjuten av fångstmannen Rolf Blomberg. Apans röda kolingnäsa är riktad mot besökande småbarn.
Trots att han har varit utan sin familj sedan 1938 ser han rätt belåten ut; konservator Björn Wennberg kunde det där med att återskapa liv ur ett saltat apskinn.
Jag skall återkomma till apan och hans bakgrund senare i denna blogg, vilket gäller även för hans kompis Monjet, makaken i montern bredvid.
Dessa två apor står bokstavligen i en jättes skugga; ett par meter ifrån dem är en afrikansk elefant, med 80 000 stålspikar genom sin hud, frusen i sin vandring.
Egentligen hör han hemma i det som var Portugisiska Västafrika, nuvarande Angola.
Men i december 1948 höjde konservator David Sjölander sin Winchester, modell 70 bullpipe, kaliber 375, och tryckte av. Kulan planterade sig i elefantens hjärta, den väldiga kroppen vacklade till och rasade ihop i ett moln av damm.
Som fångstmän åt Göteborgs naturhistoriska museum delade Sjölander och Blomberg chef i legendaren Leonard Jägerskiöld – den store mannen bakom museet, som jag har skrivit om tidigare i bloggen.
Jägerskiöld efterträddes av Orvar Nybelin, men förstnämndes idéer fortsatte att råda. Idéer om ett naturhistoriskt museums beskaffenhet, hämtade främst från Tyskland och England.
Sjölander hade vandrat i veckor för att finna den perfekta elefanten och i drömmarna hade den gäckat honom i årtionden. Slutligen: skottet.
Till lokaltidningen i Göteborg sa han:
– Har man bara ett ordentligt gevär är det ungefär som att skjuta hare.
Så problemfritt var det förstås inte.
Skottet satte troligen punkt inte bara för Sjölanders livsgärning, utan även för hans livsgnista.
Vad gjorde skottet med honom, punkterade det ett tomrum som han länge hade fyllt med elefantskisser och visioner om att bli odödlig genom att föra en elefant från solig savann till vindpinade Ekebacken i Göteborg?
Vad upplevde han i Afrika, vilka ögon använde han?
Vad hände inom Sjölander då elefanten föll för kulan?
Varför denna besatthet, vem var museets säregne och genibetraktade konservator?
Jag visste inte om det, men samtidigt som jag jagade Blomberg på museet jagade min kollega och förlagskamrat Mattias Hagberg efter Sjölander.
Resultatet: Herredjuret.
En fantastiskt vackert formgiven bok från vårt förlag Atlas.
Hagbergs bok är inte enbart berättelsen om en man och hans elefantdröm, storyn har större spännvidd än så och Hagberg diskuterar bland annat en kolonial föreställningsvärld.
Har inte läst boken än, men i tidskriften Ord & Bilds andra nummer 2008 finns texten Sjölanders elefant, förmodligen en del av boken.
Hagberg bjuder där på ett ytterst välskrivet reportage i bemärkelsen närvaro och stilistik – lukten av preparerad elefanthud, Sjölanders svettiga kakiskjorta, allt är där.
Då jag läser texten ännu en gång, den är så bra, förnimmer jag även lukten av Sjölanders rädsla. Han ger ett ensamt intryck. Ungefär som hans elefant där den står i däggdjurssalen.
Ensam och utan sin hjord.
Till min bok Folkhemmets äventyrare, en biografi om Rolf Blomberg, har jag tillbringat mycket tid på Göteborgs naturhistoriska museum.
Det klassades tidigt som ett ”skådemuseum”, det riktigt intressanta återfinns dock bakom kulisserna, bortom montrarna med konserverade djur.
Det är lätt att se djursamlandet som en entydig kolonial handling, men samlingarna är ovärderliga för forskningen, för bevarandet av hotade djurarter – i djuren ryms otaliga svar, bland annat information om genetiska utvecklings- och utrotningsmekanismer.
Den som har följt BBC-serien Museum of Life, bakom kulisserna på Natural History Museum i London, vet att det är vad det handlar om – ett unikt referensmaterial.
Ändå, dödens biologi kan vara svår att svälja.
Göteborgs naturhistoriska museum var en av Rolf Blombergs största uppdragsgivare och hans tidigaste. Jägerskiöld och Nybelin gav den nyblivne fångstmannen beställningar på allt möjligt i djurväg, med start 1936-1938.
Rolf fick emellertid allt svårare att avliva djur, om än i vetenskapens tjänst.
Februarikylan biter i kinderna när jag drar rocken runt kroppen. Under promenaden tillbaka till skrivkammaren tänker jag på näsapan bakom elefanten.
Något avgörande hände med Rolf då han sköt den; skottet förändrade honom, som det förändrade Sjölander.
Fast för Rolf var det startskottet på något nytt. Han började jaga med kamera istället.
Mer om allt detta senare i bloggen.
Till dess – köp Mattias Hagbergs bok Herredjuret.
Här följer även länken till Mattias Hagbergs blogg och den finner ni dessutom i blogrollen till höger som vanligt.