The Explorers Club, New York, äventyrets högborg.

Manhattans Upper East Side är ännu insvept i morgonrock när jag njuter mitt kaffe i troférummet.

Bogmontage, empirfåtöljer av mahogny, elefantbetar, väggarna klädda i handsnidade boaseringar. Ödmjukhet inför historien är påkallad.

Rolf föreslogs som klubbmedlem 1954 och valdes in 1955, hans namn tillfogades medlemslistan med alla storheter sedan klubbens grundande 1904.

Nu delade han sfär med föregångsmän som Sir Ernest Shackleton, Edmund Hillary, Robert E. Peary, Roy Chapman Andrews och Thor Heyerdahl.

Han borde ha varit överlycklig, men kunde inte spränga tyngden inom sig.

Varför?

Det berättar jag fylligt om i Folkhemmets äventyrare – biografin om Rolf Blomberg.

Att starta en expedition efter Nya världens största padda är ett uppdrag för Walter Repo.

Frågan är vilket svenskt magasin som skulle ge mig den förlösande uppmaningen: – Åk!

Under flera år försökte jag sälja in en expedition efter en levande dinosaurie, detta till ett av Sveriges största månadsmagasin. Det gick sådär.

Ordet ”målgrupp” nämndes, vill jag minnas. Något om barn.

En gång sinade magasinets reportagekorg, då var det nära. Men jag har inte gett upp och förväntar mig ett ”Åk!” om inte i år, så nästa eller nästa. Trägen vinner och så vidare.

Under tiden är det uppmuntrande att rota i skrivkammarens klipparkiv och finna ett tyskt alster, sju sidor urskogsångande äventyr från områdena där Rolf Blomberg sökte efter sin jättepadda Bufo blombergi.

Reportaget är signerat biologen Erwin Patzelt och Peter Baumann. Året är 1980.

Patzelt, auktoritet på Ecuadors flora och fauna samt med boktitlar som Erinnerungen Eines Kopfjagers i sin bibliografi, fotograferar från ett tågvagnstak genom Anderna och kämpar sig fram genom tät djungel.

Allt för att finna Rolfs mytomspunna padda.

Äventyret ger resultat, den gäckande jättepaddan hittas, redaktionen hemma i Tyskland jublar, kan jag tänka mig.

En av bilderna visar en pojke med paddan i hand, enligt bildtexten mäter djuret 50 centimeter från huvud till fot. En halv meter.

Stämmer det verkligen borde det vara ett rekordexemplar, för som jag minns det rörde Rolf sig med 26-30 centimeter och hoppades på 30+ då han for runt i sydvästra Colombia och norra Ecuador.

Den som till äventyrs inbillar sig att upptäckternas tid är förbi har fel; så gott som årligen upptäcks nya djurarter, tidigare okända för vetenskapen.

Ett tidningsklipp framför mig är från 2009 och det berättar att 163 nya djur- och växtarter upptäcktes under 2008 i regionen kring Mekongfloden. Utöver växterna handlade det om 28 fiskar, 18 reptiler, 14 groddjur, två däggdjur och en fågel.

I östra Thailand hittades en huggtandad groda som livnär sig på fåglar, i norra Vietnam upptäcktes den fläckiga ”leopardödlan” Goniurosaurus catbaensis.

Detta alltså enbart kring Mekongfloden.

Totalt beskrevs 130 nya reptilarter och 138 nya groddjursarter – enbart under 2008!

Slutsats: utsikten att finna en levande dinosaurie i flodhäststorlek är om inte självklart god, så åtminstone inte teoretiskt omöjlig.

Folkhemmets äventyrare 1956.

Ett par år efter han hade upptäckt Nya världens största padda, sökt febrilt efter den mytomspunna inkaskatten och genomfört två expeditioner med Nordisk Tonefilm för att med Torgny Anderberg göra klart filmen Anaconda.

Rolf var nog rätt trött.

Inom samma tidsrymd hade dessutom både hans första och andra fru avlidit, psykologiska trauma som han försökte hantera genom arbete.

Nu behövde han semester, kunde ändå inte avhålla sig från arbete. Kanske sökte han miljöombyte, för han valde Afrika.

En ordinär turistresa, en rundtur med tillrättalagda upplevelser.

Till och från Ostindien hade han tidigare nosat på Afrika genom strandhugg i bland annat Sudan. Han tyckte att Afrika var för utforskat för att vara lockande, hade hört en engelsman berätta att det var lika spännande att skjuta en kossa i England som att skjuta en elefant i Afrika.

Kontinenten påstods vara en zoologisk trädgård där varje överraskning var planerad.

Jag vet inte omständigheterna, kanske var trippen sponsrad, för Rolf talade om att han oväntat fick ”chansen att göra en resa till Östafrika”.

I vilket fall hamnade han i safariträsket och gjorde detta reportage till Folket i Bild. Ungefär så som safarireportagen ser ut i dagens resemagasin.

Rolfs osvikliga humor skymtar här och var i texten.

Som när han berättar om anspänningen, hur bespetsad han var inför mötet med ”det mörkaste Afrika”:

”Det var en hemsk upplevelse. Jag hade tänkt mig mötet med Afrika så helt annorlunda. Jag har läst och hört skildringar av dem som gjort denna flygfärd över Afrika och som berättat om allt underbart de sett från luften – öknar och berg och savanner, sjöar och floder, elefant- och buffelhjordar, negerbyar… Och jag hade ingenting sett. Jag hade tillryggalagt hela sträckan Kairo-Nairobi – flugit över halva Afrika – sovande!”

Rolf fick dock det hela reparerat av naturupplevelser i Kenya  – ”det verkliga mötet med Afrika, det jag drömt om” – och jag har besökt även den platsen, vilket jag förmodligen kommer att ta med i en passage i boken.

Ett av de sista reportagen signerade Rolf Blomberg publicerades i den i Miami baserade tidskriften Sea Frontiers, utgiven av International Oceanographic Foundation.

Året var 1975, text och bild om traditionella fiskebåtar i Playas, Ecuador.

Som ofta tidigare i livet hade Rolf dragit sig till stranden och havet, nu till en plats som han kände igen från förr, ändå inte.

Tre sidor, tre bilder.

Några slutrader om att tiderna och villkoren hade förändrats för byns fiskare.

Detsamma gällde för Folkhemmets äventyrare.

Om sitt kringflackande liv brukade Rolf säga att han hade:

– Ants in the pants.

Myror i byxorna, alltså. Håll kvar det uttrycket ett tag.

För ibland är dåtiden otroligt komisk och ämnet för detta inlägg har riktiga Jan Stenmark-poänger.

Tidigare har jag här skrivit om Rolf som reklampelare för ett känt cigarettmärke.

Den dealen vet jag inget om.

10 limpor, 100 limpor, gratis röka livet ut eller en substantiell check?

Sponsorer hade han sällan, Rolf.

Det fanns tre produkter som han gjorde reklam för med sitt goda namn. Dessa skall jag be att få återkomma till i ett framtida inlägg.

Men till detta har jag funnit ännu en produkt och den är, minst sagt… märklig.

Jag menar, tänk Rolf Blomberg på 1950-talet – stort namn, ryktbar, berömd, kändis. Att han gjorde reklam för cigaretter känns i det sammanhanget och med tanke på tiden helt naturligt.

Men myrmedel?

Här gör Rolf reklam för trädgårdsklassikern MYRR!

I texten säger han: ”Följ mitt råd – begär bara MYRR i Eder affär och håll benhårt på att ni skall ha just den varan…”

Djungelmannen, hårdingen, äventyraren. Han kunde likväl ha gjort reklam för diskmedel.

Vad är detta, vad tog åt honom?

Bildtexten förklarar att bilden visar Rolf då han ”preparerar sina samlingar”.

Med MYRR!

Myrmedelsflaskan, förlåt, ”pustsprutan” ser ut att vara taffligt inklippt i handen på Rolfs kamrat, vem det nu är.

Därtill: indianerna bakom som tycks betrakta det hela med fascination.

Bakgrundsmiljön, som antagligen skall ge illusionen av att den känsliga prepareringen av Rolfs dyrbara samlingar sker i regnskog, är lika inklippt som indianerna.

Är inte träden dessutom misstänkt lika björkar?

Som sagt, ett strålande collage i bästa Stenmark-anda.

Firman bakom medlet hette Klärre & Co AB och jag har försökt utröna exakt vem denne Klärre var, har dock inte fått reda på mer än att det kunde ha rört sig om en kusin till Rolf.

Någon som vet får gärna höra av sig.

Emellertid är tre saker klara:

1. Klärre borde ha använt Rolfs uttryck om myror i byxorna. Det hade varit coolare.

2. Varumärket MYRR saluförs i dag av ett internationellt företag med säte i Staffanstorp.

3. Myrorna är nu på väg att invadera min mangoldodling.

Cigg på sniskan, rekvisita i hand, som ung och nykläckt explorer gällde det att göra intryck på tidningsredaktionen hemma i Sverige.

Året bör vara 1938, möjligen är bilden tagen i Guayaquil, Ecuador, där så kallade tsantsas – krympta människohuvuden – salufördes.

Normalt var Rolf fotografen, så det finns få bilder på honom. Expeditioner är dokumenterade, men huvudpersonen saknas.

Det var också så Rolf såg på saken: andra var huvudpersonerna, andra var värda att berättas om, inte han.

Undantaget en kort stund då jorden snurrade kring en oerfaren yngling med livets prövningar och äventyr framför sig.

Vad visar TV i afton 2011?

En jäkla massa.

Så mycket att vi måste ha fjärrkontroll, programinprogrammering och programplanering.

Vad visade TV fredagen den 20 september 1957?

Inte så jäkla mycket.

De som bodde på landsbygden fick nöja sig med radions riksprogram och radions program två.

18.10 – grammofonmusik.

18.50 – meddelanden.

18.55 – väderlek…

På tvåan hettade det till lite 21.30: Harpo Marx spelar harpa.

Då hade stadsborna det bättre. De i Stockholm och Göteborg, alltså – de enda som hade möjlighet till TV, sändningarna nådde liksom inte längre än så.

Malmö, förstås. De fick 25 minuter svensk TV-journal – från Köpenhamn, sedan var den skånska tevekvällen förbi.

Men stockholmarna och göteborgarna hade det förspänt. De få som hade skaffat TV-apparat.

Först bjöds en halvtimme med den äventyrliga hunden Lassie, därpå blank TV-ruta i en och en halv timme innan helgvädret presenterades, följt av TV-journal.

Sedan återstod tablåns sista programpunkt: Äventyr i Djungeln – Rolf Blomberg berättar om sin senaste expedition.

Folkhemmets äventyrare var med i televisionens barndom och den där TV-kvällen måste ha varit magisk.

Att BÅDE se och höra Rolf lägga ut texten om ett brasilianskt äventyr:

– Det kostade oss ett halvt års arbete, under vilket vi tillryggalade tusentals mil och tog över 17 000 meter film innan extrakten var framställd.

Snacka om fredagsmys!

Bilderna i Rolfs bok Min tropiska öar, från 1965, visar i stort en paradisisk tillvaro på de avlägsna Galápagosöarna.

Långt från den moderna världens hot leker barn med utrotningshotade djur. Människa och miljö i perfekt harmoni.

Det är så det ser ut; allvarliga förändringar i naturen visar sig inte alltid omedelbart, men det pågår bortom människans tröga öga.

Bokens text är dock en annan och bland annat skriver Rolf om behovet av djurskydd.

Det gjorde han redan 1958 i reportaget De utdöende jättarna.

Intervjuer med Rolf användes runt 1960 av UNESCO som underlag för rapporter om öarnas situation. Men det skulle dröja ända till 1978 innan UNESCO upptog Galápagos på sin världsarvslista och först 1986 blev omgivande vatten ett marint reservat.

Över 30 år, tre decennier, fick alltså passera innan Rolfs varningar erhöll verkligt gehör i form av handlingskraft – det är makalöst.

Galápagos blev Rolfs hjärtesak och han sårades gruvligt av att Sven Gillsäter tog sig an öarna, som om det var Gillsäter som var först.

Mer om denna schism skriver jag i Folkhemmets äventyrare – biografin om Rolf Blomberg.

Rubriken De utdöende jättarna syftar givetvis på öarnas jättesköldpaddor, vilka länge har fört en tynande tillvaro.

Reportagets öppningsbild visar Rolfs barn, sonen Anders och dottern Marcela.

Familjen tillbringade mycket tid på öarna och ett tag, faktiskt flera gånger, funderade Rolf på att flytta dit permanent.

Mycket har förändrats på Galápagos sedan Rolfs första besök i arkipelagen på 1930-talet.

Arbetslöshet, kriminalitet, brist på framtidstro, fattigdom, droger, miljöförstöring, en mängd problem är koncentrerade på huvudön Santa Cruz.

Hur det går med djurskyddet, det marina reservatet under UNESCOS skyddande hand?

För snart tre år sedan hittades en sjölejonkoloni, massakrerad på en av öarna:

”Ecuadorean officials are investigating the slaughter of 53 sea lions from the Galapagos Islands nature reserve, which were found with their heads caved in.”

När jag var där senast fann jag att det inte var några problem om jag ville sportfiska, trots att sportfiske är förbjudet:

“La pesca deportiva en la Reserva Marina de Galápagos está prohibida mediante Decreto Ejecutivo Nº 014 publicado en el Registro Oficial Nº 564.”

Förvirrande, men nu kallar aktörerna det istället för ”rekreationsfiske” eller ”artisanal vivencial fishing”, vilket betyder att nationalparken har tillåtit vissa lokala fiskare att ta med turister ombord som en ”cultural experience”.

Sportfiske, ett exklusivt sådant, är det lik förbannat.

I skrivande stund läser jag även att en betydande procent av alla de båtturer som görs med turister är svarta turer. Lokalbefolkningen behöver pengarna, turisterna ställer inga frågor utöver priset.

Galápagos uppvisar fortfarande en paradisisk tillvaro, men bortom det vi ser pågår något annat som beslutsfattare blundar för.

Besök öarna, det kommer att bli en av de mest spännande resorna i ditt liv.

Men gör det förnuftigt och anlita pålitliga arrangörer som inte överträder och kringgår lagar.

Välj exempelvis inte de billigaste alternativen för utfärder, det är inte värt det i det långa loppet. Galápagos är ett världsarv och varje besökare har därmed ett ansvar.

Denna eftermiddag slamrade brevinkastet på nytt, nu gällde det en vackert patinerad broschyr från 1952 och anrika Carl Hagenbecks Tierpark i Hamburg.

En bild i trycksaken visar den pampigt dekorerade entrén till djurparken.

Bildtexten upplyser att bronsgjutningarna av ”de exotiska människorna och djuren vid huvudingången symboliserar Carl Hagenbecks livsverk”, vilket stämmer bra.

I denna hagenbeckska strävan efter Lebenswerk och eftermäle ingick för en kort stund fångstmannen Rolf Blomberg och berättelsen om hans jakt på en gyllengul mästersimmare – Nasalis larvatus, näsapan.

I Hamburg uppsökte Rolf 1938 Hagenbecks djurpark och presenterade sig som professionell djurfångare; kanske kunde han tjäna extra pengar genom att bistå tyskarna under sin resa runt Borneos mangroveskogar.

Med detta blir bilden på djurparkens huvudingång än mer intressant:

Carl Hagenbeck levererade djur till Europas djurparker och höll ”folkshower”, där betalande fick studera exotiska folkslag på nära håll.

En gång hade han svenska samer i sitt zoo, en vinter avled flera ditfraktade inuiter.

Har det skrivits mycket om detta?

Jag tror inte det.

Då Rolf kom på besök var showerna utkonkurrerade av ”kulturfilmer”, liknande Rolfs journalfilmer, som valsades på biograferna. Hagenbecks satsade istället på cirkus och den lukrativa djurhandeln.

I dessa sammanhang var Rolfs namn okänt, men Hagenbeck gav honom ändå ett uppdrag, ett omöjligt sådant: en levande näsapa; omöjligt att föra dem levande från Borneo, sades det.

Hur gick det och hur förändrades Rolf av uppdraget?

Det berättar jag i Folkhemmets äventyrare – biografin om vår folkkäre äventyrare Rolf Blomberg.

Alla var där, brukar det heta och denna blombergska afton i Quito stämde det verkligen.

På kvällen den 19 maj hölls kombinerad vernissage och bokrelease på Centro de Arte Contemporáreano – Center för modern konst.

Huvudperson var Folkhemmets äventyrare Rolf Blomberg och hans gärning genom 35 år som fotograf och kulturpersonlighet i Quito

Allt kretsade kring den evige pojken från Stocksund och hans nyfikenhet på omvärlden.

En stor fotoutställning med cirka 40 ytterst välkopierade bilder visades samtidigt som boken Blomberg Quiteño släpptes.

Kvällen inleddes med att ett antal namnkunniga personer – däribland chefen för muséet, Rolfs dotter Marcela Blomberg samt krönikören och författaren Pablu Curvu – berättade om Rolfs unika gärning i såväl Quito som genom Ecuadors moderna historia.

Därefter visades, till den fullsatta salongens stora glädje, en kortfilm om Quito från 1940-talet. Kvällen avslutades med mingel och öppning av själva utställningen.

Elegant, värdigt och en sann hyllning till en man som inte bara vågade följa äventyret, utan även gjorde skillnad genom att våga följa sitt hjärtas rytm.

Hans fotografiska blick är unik, varje exponering ett hjärtslag, en påminnelse om det allmänmänskliga bakom allt vi ser.

Rolf kunde ha gjort det enkelt för sig och stannat vid misär. Istället vände han ryggen till det uppenbara fotografiet, drog undan kulisserna och gläntade på ridån.

Att han lyckades handlade om hans personlighet.

Han presenterade sig aldrig som den store fotografen och sökte inte aggressivt efter motiv, därför bjöds han in till sammanhangen, kunde därmed nå så mycket längre än andra fotografer.

Jag tror inte att Rolf någonsin tänkte på det som en metod. Det var inget medvetet. Det var bara så han använde kameran och betraktade världen.

För många marginaliserade innebar det upprättelse av mänskligt värde.

Denna nya Quito-fokuserade bok får dessutom en ny generation att känna stolthet över sin stad, sitt ursprung.

Det vore bra om Quitos stadsplanerare har boken på beslutsbordet när de omformar och renoverar staden, så att det inte blir samma haveri som exempelvis i Göteborg.

Kvällen på Centro de Arte Contemporáreano – en rättvis hyllning som jag hoppas att Rolf godkänner, på vilken expedition han nu än befinner sig.

För likt många kreativa personer tvivlade han ofta på värdet av sitt arbete, vilket var fullkomligt onödigt.

Hans gärning lever 2011 och garanterat länge till.

Stort tack till Staffan Julén, bloggens fotograf på plats i festens centrum.