I min boksamling finner jag Tigrarna av Jan Lindblad, min barndoms hjälte jämte Arne Sucksdorff.

Omslagsfotot av Jan-Olov Ekman suger in mig i ett äventyr som började sommaren 1980.

Jan Lindblad och Pia Thörn blev föräldrar till två ”svenska” tigerungar som slutligen skulle utplanteras i Indien, för att tillföra nytt blod åt tigerstammen där.

”I ord och bild berättar Jan Lindblad om deras fantastiska liv tillsammans: i Sörmland, på skärgårdsön och på Bergslagstorpet i djupaste snövinter.”

Under denna tid brevväxlade Lindblad med Rolf Blomberg och ett brev illustrerar det fantastiska livet med tigrarna Rani och Lillan:

Stockholm 9.2.81

Hej Rolf!

Tack för Din hälsning! Jag skrev aldrig till New York – finns inget tråkigare än brev som inte når fram i tid. Nu är ni väl tillbaka i varma, sköna Ecuador sen länge.

Foten är inte helt bra, men bättre. Fast det hade varit bättre om den hade varit bra… Med syretryck tre timmar om dagen i sex månader tycks jag få behålla skanken.

Jag längtar till tusen till frihet och friskhet! Till Pia och tigrarna. Den tjejen är ett unikum! Hon går dagligen en mil med tigrarna i våra Dala-tassemarker 27 mil härifrån.

Tigrarna väger nu 60 kilo cirka och ser rätt imponerande ut. När de och Pia höll till på en skärgårdsö kunde jag hälsa på en gång i veckan och den kontakten var viktig – och fin!

Dessa djur – varelser är bättre ord, känns mindre avståndstagande – är helt underbara, snälla, smeksamma – ja, de fyller hela hjärtat. Och är aldrig aggressiva mot oss, men är rädda för främlingar, precis som jag planerat.

De lyder mor sin i det mesta, fast de kan vara busiga ibland.

Häromdan, berättade Pia, fick de upp ångan till den grad att när Pia vände hemåt kom de inte med utan for omkring och slogs där i skogen. Pia ropade gång på gång, fick dem med till hälften och så rök de ihop igen.

Till slut blev den här lilla 45-kilosdamen fly förbannad, gick fram till dessa 120 kilo fightande tigrar, grep de två i nackskinnet, ryckte dem isär och röt: ”Nu får ni tamefan följa med!” Tigrarna travade snällt hem efter henne…

Anledningen till att vi har tigrarna är att vi vill inplantera dem i en park, ett tigerreservat där tigerpopulationen, cirka 20 djur, är helt isolerad från andra tigrar och där inavel kommer att förstöra stammen om inte våra tigertjejer kan ösa in nytt genetiskt material. Vilket vi verkligen hoppas!

Vi har fler filmplaner i Indien och på Ceylon plus att vi vill följa tigrinnorna både i Sverige och i Indien med närgången filmkamera. Spännande att tillsammans med tigrarna smyga på hjortar – eller möta en annan tiger…

Det gäller bara att bli frisk. Men hoppet är gott. Mina TV-program kommer varje lördag med start vecka 15 och därmed är mitt ansvar för dessa över. Skönt! Så man blir fri att binda sig på nytt… Ja, det är värre än knark detta med film.

————————————————————————————————–

Drygt fem år senare dog Lindblad, endast 54 år gammal, i sviterna av diabetes.

Tigrarna Rani och Lillan fick aldrig sin frihet i Indien, istället hamnade de i Kolmården.

I all hast, några av mina favoritböcker från det snart gångna året.

Inga trendiga cupcakes, utan böcker som dröjer sig kvar och som jag gärna återvänder till. En sannerligen spretig samling – de har inte mycket gemensamt, troligen ingenting, men de träffar olika sidor inom mig:

Micke Dubois – den roliga historien

Lasse Jansson

Sivart Förlag

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185705527

Nära, utan krusiduller, med äkta hjärtevärme och, framför allt, förbaskat roligt.

Micke, scenkonstnären som var före sin tid och som gick bort alldeles för tidigt, hade älskat den här volymen. Anekdoter, dråpligheter. Jag läser den en tredje gång och skrattar fortfarande. Samtidigt är detta en ömsint kompisskildring. Dubois var mer än en skrattmaskin, men jag tror att han behövde skrattet för att leva. Efter hans bortgång blev Sverige tråkigare. Finkultur? Håll i minnet: Lars Norén var ett hängivet Svullo-fan.

I Jean Hillikers skugga

James Ellroy

Bra Böcker

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170029199

Hur stor kan ensamhet bli, vad gör det med en människa? Och: hur nära vill jag komma en favoritskribent? Med denna, Ellroys mest uppriktiga och smärtande nakna verk, kommer jag så nära att jag kan känna den desperata andedräkten. Ellroy har aldrig ansträngt sig för att vara sympatisk, än mindre politiskt korrekt. Vissa av hans uttalade egenskaper och hans snäva, egocentrerade manér förblir oaptitligt. Ett poserande. Bortse från det. Denna bok är ett starkt dokument över manlig smärta, ett erkännande av otillräcklighet. Manligheten förstärks, men bara som fasad. I själva verket går den vilse. Det kräver sin man att berätta om det.

Bara någon att straffa

Kristofer Ahlström

Forum

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9137136674

Magi från första kapitlet. Detta är skrivande på allvar. Ahlström drabbar mig med en djävulusisk scenintensitet och ett språk som är tajtat precis till rätt nivå.

Länge sedan jag läste en bok som vibrerar på det här viset, som når så plågsamt djupt in och därtill vrider om. I min värld är Kristofer Ahlström en August-pristagare. Bara någon att straffa är årets bok. När kommer nästa mästerverk?

The Curse of Lono

Hunter S. Thompson och Ralph Steadman

Taschen

www.taschen.com

En isande kall kväll tog jag sista bussen till Aspen, Colorado, vidare till ett insnöat Woody Creek där jag ringde Hunter. Hur det äventyret slutade kanske jag avslöjar någon gång.

Denna underbart formgivna bok i folioformat får mig att minnas allt i detalj.

När Runner Magazine skulle skildra Honolulu Marathon 1980 gav de uppdraget till gonzojournalisten Hunter S Thompson: flyg till Hawaii. Resultatet: en hawaiiansk rundresa med mer galenskap än hula-hula. Briljant illustrerat av Ralph Steadman, Thompsons partner in crime. Den signerade, numrerade utgåvan från TASCHEN 2005 har kallats Thompsons svanesång, då han ändade sitt liv samma år. Boken finns nu i en ny TASCHEN-utgåva.

Tivoli

Kim Kolliander

Bokförlaget Atlas

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917389401X

Svensk litteratur behöver mer humor, mer Kolliander. Befriande och näringsrikt tar Tivoli ut svängarna så att jag nästan välter i läsfåtöljen. Jag har skoj, träffas samtidigt av sorgsna skuggor som dansar i detta tivoli av miljöer och epoker. Får en roman se ut så här? Jag hävdar att den borde göra det lite oftare.

Rolf Blomberg drabbades emellanåt av en mildare sorts guldfeber.

Främst gällde det jakten på den mytomspunna inkaskatten i Andernas bergsmassiv, men han prövade även att vaska guld.

I lördags återsåg jag Lars Guldström, 72, en av Sveriges mest kunniga guldgrävare och en legendarisk äventyrare.

WALTER REPO MÖTER GULDÄVENTYRAREN LARS GULDSTRÖM

Det blev en makalös dag vid Emån och i en väldigt spännande gruva. Detta för ett blivande reportage i magasinet Äventyr, där jag även berättar något om min expedition efter inkaskatten i Llanganati i Ecuador och i Rolf Blombergs fotspår.

Senast vi träffades, Lars och jag, var 1995, då som nu i det svenska guldriket Ädelfors.

När Guldström – namnet är ett riktigt släktnamn – var 25 år köpte han en båt för att segla jorden runt, men seglatsen mötte sitt slut på ett grund i Västindien.

Av båten blev det bara spillror kvar, Guldström spolades upp på ön S:t Christoffer, där han för första gången kom i kontakt med guldet och urbefolkningens primitiva vaskningsmetoder.

Han beslöt sig för att uppfinna tekniska hjälpmedel som skulle göra det lättare att finna guld.

Guldström har letat guld över hela världen, ofta framgångsrikt och med otaliga äventyr i oländiga miljöer som bonus.

I dag är Guldströms störst i Europa på guldgrävarutrustning och den som vill kan pröva lyckan i guldrika Ädelfors.

Läs mer om den unika verksamheten kring Sveriges äldsta guldgruva – ett riktigt äventyr i vardagen och jag upprepar – det finns GOTT om guld i Ädelfors:

http://www.metalldetektor.se/se/wash/guldvaskning.html

Och här hittar du mer om den fina utrustningen som säljs hos Guldström – jag rekommenderar den numera klassiska blå pannan, men Guldström har även ypperliga plåtpannor från Estwing och, naturligtvis, suveräna metalldetektorer i olika prisklasser:

http://www.guldstrom.se/

http://www.metalldetektor.se/

Så småningom lägger jag upp någon bild från mitt senaste guldäventyr i Ädelfors, fotografen Svante Örnberg gjorde ett kanonarbete, som alltid.

MARIANNE ANDERBERG

”Men så plötsligt kom den där dagen och blicken.”

Undrar om Rolf och Torgny inte träffades genom Explorers Club i New York där båda var medlemmar. Klubben hade ju inte många svenska medlemmar.

Mitt första möte med Rolf var när de skulle leta efter anakondan. Han kom ut till vår villa i Mälarhöjden och var då gift med Emma som dog i barnsäng precis när de skulle fara på ormexpeditionen.

Det var jobbigt, oklart om Rolf orkade följa med eller inte. Att stå med sorgen och ett nyfött barn, Marcela. Då trädde hans svägerska in och tog hand om flickan.

Torgny och Rolf for iväg, men det stämde inte riktigt med hur Rolf trodde att det skulle se ut. Där skulle vara massor av anakondor som de skulle fånga, inga problem. Men det var fel tid, regnperiod och allt. Fast de stannade kvar och letade.

Jag sa det innan de åkte iväg. Ormen kommer att visa sig på en söndag, sa jag, och då kommer den religiöse fotografen inte att filma. Så blev det. Ormen visade sig en söndag och fotografen vägrade. Torgny var nära att skjuta honom.

På något sätt var de lika, Torgny och Rolf. Med sina pojkdrömmar. De skulle aldrig kunna sluta att åka iväg och göra sådana här grejer. Det var alltid svårt att få ihop pengar så att de kunde förverkliga vad de ville och de kämpade hårt för det.

Just längtan efter att komma iväg…

Jag såg alltid i Torgnys ögon när han hade börjat packa mentalt. På något sätt såg man när killarna var på G igen. De tycker det var så underbart att komma hem, packa upp, vara med barnen och allt det här, du vet.

Men så plötsligt kom den där dagen och blicken.

Att vara hemma och ta hand om allt medan de var borta, sådant var jobbigt. Det kan man inte komma ifrån. Helt säkert var det så även för Rolfs fruar. Klart att det var jobbigt när killarna åkte. Men det blev en livsrytm. Det gick, liksom.

Torgny skrev alltid lappar och lade överallt innan de stack. ”Ta dig en drink och ha det mysigt”. Sådana lappar. ”Jag älskar dig, tänker alltid på dig.” Jag har sparat dem alla, har en hel bunt. Fast det klart, jag var alltid orolig. Alltid.

Hur jag hanterade min oro? Ja, jag fick ju hitta på och göra lite… Jag spelade golf, bridge och så där. Och när man hade tre barn hade man fullt upp. På något sätt kanske det höll samman äktenskapet, att man var ifrån varandra lite. För det var helt underbart när vi väl träffades igen.

Någon gång var jag med ute. Som under inspelningen av Jangada. Då bodde vi i Brasilien. Både Rolfs och vår familj med barnen. Vi bodde i Rio, ja. Jag får tänka på sådant nu när jag inte kan resa så mycket längre.

Jag och Tommy, Torgny kallades så, var gifta från 1945 till 2000 då han dog i prostatacancer. Nu bor jag ensam i en lägenhet. Torgnys grejer ligger i lådor. Allt går ju inte att ha framme. De släpade alltid hem vansinnigt massa från sina resor. Till slut står indianfjädrar och pilbågar en upp i halsen, man orkar inte se det längre.

Anakondan från filmen hade vi förresten i villan. I trappan ner till gillestugan. Där hängde skinnet i taket hela vägen ner. Vid flytten rullades det ihop. Vår son tog hand om det, sedan gick det till hans bästa kompis som tvättade det och spände det i sitt hus, i taket från hallen och ut till altanen. Hade borrat hål genom väggen och dragit det. Jag var så imponerad, trodde inte det var sant. Dammigt, skitigt och äckligt, om du kan tänka dig. Att någon orkade ta hand om det.

Pojkarna är nog stolta om de ser sin anakonda från himmelen.

Kära läsare,

lämna en personlig kommentar på denna blogg – om boken Folkhemmets äventyrare eller bloggen!

Då är ni med och tävlar om något skoj och ovanligt som har med Rolf Blomberg att göra.

Jag drar ett namn bland inkomna kommentarer och någonstans i min gömma finns ett trevligt pris som jag skickar till vinnaren.

Tävlingstiden går ut på julafton 2011.

Lycka till!

Sydsvenskan, torsdagen den 15 december.

Min favorit Jonas Cramby berättar om sin geniala formgivning av Folkhemmets äventyrare.

Hade ingen aning om att han till och med köpte speciella typsnitt för arbetet, allt för att göra verklighet av sin vision.

Blir alldeles rörd av detta.

Förhoppningsvis gör vi en expedition tillsammans i framtiden.

Missa inte senaste numret av magasinet Café – januari 2012, där får ni den fulla storyn om hur Jonas Cramby och Kalle Zackari Wahlström korsade Svalbard.

En dramatisk expedition över förrädiska glaciärer på Norra ishavets mytomspunna ögrupp.

Ladda mausergeväret och klicka genast in er på Crambys eminenta blogg:

http://cramby.cafe.se/

Torsdagen den 15 december, böcker packas upp hos anrika resebyrån AnsgarResor i Göteborg, för vilka Rolf Blomberg arbetade som färdledare.

De skall ha glöggmingel för kunder och branschfolk.

Som dragplåster är jag inbjuden för att signera Folkhemmets äventyrare.

Att träffa läsare är viktigt och roligt.

Under en dryg timmes signerande träffar jag bland andra en 90-åring som berättar om när han på Rolf Blombergs tid jagade vildsvin i den brasilianska delen av det gigantiska våtmarksområdet Pantanal.

Jag möter en 100-åring som berättar om en resa med Ansgar till Galápagos.

Samt en bussig kille som arbetar för PolarQuest – ”äventyrsresor till Svalbard, Antarktis och det bästa däremellan”.

Han talar om albatrossfåglar, Nordostpassagen och Ola Skinnarmo – en helt annan, men nog så lockande, klimatzon.

Extra minnesvärt är mannen som utbrister: – Rolf Blomberg, mitt livs stora hjälte!

Walter Repo signerar hos anrika AnsgarResor.

Walter Repo möter den 90-årige vildsvinsjägaren Herbert Backlund från Brasilien.

GIL DAHLSTRÖM

”Han behövde nog humorn för att överleva.”

Det var något speciellt med den där Blomberg.

Bra Böcker gav på 70-talet ut ett par av hans titlar i stora upplagor och då blev vi goda vänner, så han hörde av sig om han var i Sverige. Vi åt middagar och träffades även utanför Bra Böcker-sammanhang.

Förlagschefen Rolf Janson beundrade Rolf Blomberg och försökte underlätta lite för honom, bland annat körde han honom från Stockholm hit till Skåne. Då hälsade vi på Eric Lundqvist som bodde i skogarna i Östergötland med sin Sari.

Eric och Rolf var som djungelbröder med allt de hade upplevt tillsammans.

I över 30 år var jag redaktör på Bra Böcker och att vara Rolfs redaktör var inga problem. Inte världens bästa stilist, det kan man inte anklaga honom för. Men lätt att samarbeta med och hur spännande som helst att höra hans historier.

Han berättade roliga anekdoter, saker som inträffade under hans resor, ofta dråpliga.

Jag minns att han var hembjuden på frukost till ambassadören eller om det var konsuln i något asiatiskt land. Innan han gick dit polerade han skorna hos en skoputsarpojke på gatan.

Kvart i fem på morgonen kom han till frukostmötet. Där var det antika möbler och hej och hå. Då de åt tyckte Rolf plötsligt att konsulns hustru stirrade på hans fötter. Mattan var vit, men överallt på den syntes svarta skoavtryck. Skokrämen hade inte varit av bästa sort.

Frukosten fortsatte med att Rolf skulle knacka ett ägg.

Av någon knasig anledning flög det ur koppen. Då han skulle fånga ägget i luften råkade han luta sig bakåt så att stolen knäcktes under honom. Bedrövligt pinsamt, tyckte Rolf, men det blev en bra historia.

Möten med människor var en stor sak i hans liv. Han berättade om ett indianfolk som han inte ville såra när de bjöd på grillad apa. Apan liknade ett foster och det hade han lite svårt med.

Herregud, det var mycket humor i Rolf Blomberg. Han kunde se det roliga i pinsamma situationer, fast just när det hände var han nog inte så road.

Snar på att skratta, lättsam att umgås med. Men han hade även allvarliga drag. Han drabbades av sorger och eländen. Sonen Staffan som dog, frun som dog och allt. Särskilt förlusten av Staffan tog honom hårt. Det syntes. Rolf hoppades att de skulle börja ses lite oftare, återuppta kontakten och så hände det, en väldig chock.

Ändå denna närhet till skrattet.

Han behövde nog humorn för att överleva. Det klart, Rolf förde ett tufft liv. Dels frestade det på att bo i olika länder och resa så primitivt som han gjorde. Sedan var han inte alltid så försiktig med sig själv, om jag utrycker mig så.

Han var absolut ingen framfusig person. Väluppfostrad, belevad.

En gång var jag i Stockholm för jobbets skull, då ringde min chef Rolf Janson och undrade om jag hade bestämt var jag skulle äta. Det hade jag inte, så han sa: Då kan du ringa det här numret och fråga om du får lov att bjuda på lunch. Vem numret gick till fick jag inte veta.

Jag ringde och den som svarade var Rolf Blomberg. Han var i Sverige för att klippa en film och skrattade gott. Vi gick till Riche, tror jag att det var.

Ja, han var öppen för infall. Fast korrekt. Han uppförde sig städat, nästan tjänstemannamässigt.

Rolf Janson har alltid varit en generös förläggare. Eftersom förlaget i Höganäs inte låg i city ville han att författarna skulle känna sig omhändertagna. Vi åt middag med dem, ordnade boende och körde dem till flyget i Kastrup. Sådant var de inte vana med från förlagen i Stockholm.

Rolf Blomberg sålde bra och var folkkär.

Böckerna han skrev var inte stora, alltså inga tjocka manus. Egentligen var han väl inte fullt inriktad på skrivandet. Fotografering roade honom nog mer.

Vi försökte ordna en fotoutställning i Sverige, men det blev ingen. För några år sedan hade de en stor Blomberg-utställning på White Room Gallery i Los Angeles som uppmärksammades. På sitt sätt var han kanske en bättre fotograf än författare.

Rolf Blomberg och Sten Bergman kallades forskningsresande. Så fort de hade varit någonstans höll de föredrag och drog stor publik till Folkets Hus och föreningslokaler. När det allmänna resandet kom igång anlitades de som sakkunniga, som det hette.

Nu har mängder av folk varit på Galápagos och lite varstans. Det hade man inte då, så det var kittlande berättelser de levererade.

Sista gången jag träffade Rolf? På det skånska gästgiveriet Margretetorp. Sonen Anders tog hand om honom. Rolf hade väldigt dålig syn, var inte heller så frisk längre.

Tord Wallström, en försagd person som hade rest i upptäckares fotspår, var med. Bra Böcker gav ut Tords bok Svenska upptäckare om svenska pionjärer från vikingarna till Rolf Blomberg. Han och Rolf hade tydligen brevväxlat, men aldrig träffats.

Jag tror inte att Rolf längtade hem till Sverige.

Efter att hans mamma gick bort åkte han aldrig till Stockby gård och det verkade inte som att han hade planer på att flytta till Sverige. Inte ens sista gången då på 80-talet när han ändå var sjuk. Annars är det många som återvänder till rötterna på ålderns höst.

Som sagt, något speciellt med den mannen.

Minns när han besökte mig och min familj i Höganäs. Där satt han och trollband våra småbarn med historier om indianer, djungler och gud vet allt. Vi fick en skål som jibaroindianerna hade gjort. De var visst huvudjägare, sa han. Tyvärr gick skålen sönder.

Sverige och Argentina har band som sträcker sig långt tillbaka i tiden, den som gräver finner en mängd spännande svenska livsöden och det är exakt vad Per Erik Tell har gjort.

På nystartade Massolit Förlag är Tell högaktuell med ett verk som vimlar av svenskklingande och andra namn – tempot är högt, redovisande, emigrantanekdoterna otaliga.

Det är sådana här historiska sidospår som jag älskar och som väcker min nyfikenhet.

Människoöden.

Vilka var människorna bakom dessa namn?

Hur gick det för dem, vad hände sedan, vilka drömmar slog in och – vilka var de drömmar som aldrig förverkligades?

Sådant funderar jag på.

Och så når jag sidan 128, ett namn som jag har levt med länge: Rolf Blomberg – forskningsluffaren i Ecuador. Hur passar han in i en bok om Argentina?

Kopplingen är Gerda Pehrson, tidigare omnämnd i denna blogg, som tillbringade barndom i Misiones, den svenska kolonin i nordöstra Argentina.

Hennes bok Floden tog innehåller en bild på en fågelspindel, fotot är taget av Rolf Blomberg. Och då Per Erik Tell gick i sjätte klass fick han Rolfs bok Latitud 0° som examenspremium. Spindelbilden samt minnet av Rolfs bok leder till en ny Tell-historia, med argentinska och svenska förtecken.

Att min konfirmations- och doppräst Sven Arne Flodell, en legendar vad gäller svenskar och svenskättlingar i Brasilien och Argentina, är med i denna väv är en självklarhet.

Flodell grundade Asociación Amigos de Misiones / Misiones Vänner 1974 och mer om hans viktiga och osjälviska arbete kan ni läsa här:

http://blogg.amigosdem.se/#home

http://amigosdem.se/Amigos_de_Misiones/Valkommen.html

Den falske ingenjören och andra svenska spår i Argentina, Tells senaste bok, köper ni här:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186649299

Från bokens baksidestext:

Banden mellan Sverige och Argentina sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Från slutet av 1800-talet och några årtionden framåt var Argentina det förlovade landet för svenska emigranter. Många var de som fann en fristad i detta flyktingvänliga land, alltifrån svenska arkitekter och tangoentusiaster till nazister och krigsförbrytare.

Idag, drygt 100 år senare, finns fortfarande en mängd kulturella spår och fantastiska berättelser som vittnar om den svenska närvaron i Argentina.

Hur kommer det sig till exempel att fotbollslaget Boca Juniors än idag spelar i de svenska färgerna? Vad gjorde Evert Taube egentligen i Samborombon?

Och vem var den falske ingenjören, denne svensk som anses ha orsakat en politisk skandal som skakade 1890-talets Argentina från grunden?

WALTER REPO I PARAGUAY – research…