GIL DAHLSTRÖM
”Han behövde nog humorn för att överleva.”
Det var något speciellt med den där Blomberg.
Bra Böcker gav på 70-talet ut ett par av hans titlar i stora upplagor och då blev vi goda vänner, så han hörde av sig om han var i Sverige. Vi åt middagar och träffades även utanför Bra Böcker-sammanhang.
Förlagschefen Rolf Janson beundrade Rolf Blomberg och försökte underlätta lite för honom, bland annat körde han honom från Stockholm hit till Skåne. Då hälsade vi på Eric Lundqvist som bodde i skogarna i Östergötland med sin Sari.
Eric och Rolf var som djungelbröder med allt de hade upplevt tillsammans.
I över 30 år var jag redaktör på Bra Böcker och att vara Rolfs redaktör var inga problem. Inte världens bästa stilist, det kan man inte anklaga honom för. Men lätt att samarbeta med och hur spännande som helst att höra hans historier.
Han berättade roliga anekdoter, saker som inträffade under hans resor, ofta dråpliga.
Jag minns att han var hembjuden på frukost till ambassadören eller om det var konsuln i något asiatiskt land. Innan han gick dit polerade han skorna hos en skoputsarpojke på gatan.
Kvart i fem på morgonen kom han till frukostmötet. Där var det antika möbler och hej och hå. Då de åt tyckte Rolf plötsligt att konsulns hustru stirrade på hans fötter. Mattan var vit, men överallt på den syntes svarta skoavtryck. Skokrämen hade inte varit av bästa sort.
Frukosten fortsatte med att Rolf skulle knacka ett ägg.
Av någon knasig anledning flög det ur koppen. Då han skulle fånga ägget i luften råkade han luta sig bakåt så att stolen knäcktes under honom. Bedrövligt pinsamt, tyckte Rolf, men det blev en bra historia.
Möten med människor var en stor sak i hans liv. Han berättade om ett indianfolk som han inte ville såra när de bjöd på grillad apa. Apan liknade ett foster och det hade han lite svårt med.
Herregud, det var mycket humor i Rolf Blomberg. Han kunde se det roliga i pinsamma situationer, fast just när det hände var han nog inte så road.
Snar på att skratta, lättsam att umgås med. Men han hade även allvarliga drag. Han drabbades av sorger och eländen. Sonen Staffan som dog, frun som dog och allt. Särskilt förlusten av Staffan tog honom hårt. Det syntes. Rolf hoppades att de skulle börja ses lite oftare, återuppta kontakten och så hände det, en väldig chock.
Ändå denna närhet till skrattet.
Han behövde nog humorn för att överleva. Det klart, Rolf förde ett tufft liv. Dels frestade det på att bo i olika länder och resa så primitivt som han gjorde. Sedan var han inte alltid så försiktig med sig själv, om jag utrycker mig så.
Han var absolut ingen framfusig person. Väluppfostrad, belevad.
En gång var jag i Stockholm för jobbets skull, då ringde min chef Rolf Janson och undrade om jag hade bestämt var jag skulle äta. Det hade jag inte, så han sa: Då kan du ringa det här numret och fråga om du får lov att bjuda på lunch. Vem numret gick till fick jag inte veta.
Jag ringde och den som svarade var Rolf Blomberg. Han var i Sverige för att klippa en film och skrattade gott. Vi gick till Riche, tror jag att det var.
Ja, han var öppen för infall. Fast korrekt. Han uppförde sig städat, nästan tjänstemannamässigt.
Rolf Janson har alltid varit en generös förläggare. Eftersom förlaget i Höganäs inte låg i city ville han att författarna skulle känna sig omhändertagna. Vi åt middag med dem, ordnade boende och körde dem till flyget i Kastrup. Sådant var de inte vana med från förlagen i Stockholm.
Rolf Blomberg sålde bra och var folkkär.
Böckerna han skrev var inte stora, alltså inga tjocka manus. Egentligen var han väl inte fullt inriktad på skrivandet. Fotografering roade honom nog mer.
Vi försökte ordna en fotoutställning i Sverige, men det blev ingen. För några år sedan hade de en stor Blomberg-utställning på White Room Gallery i Los Angeles som uppmärksammades. På sitt sätt var han kanske en bättre fotograf än författare.
Rolf Blomberg och Sten Bergman kallades forskningsresande. Så fort de hade varit någonstans höll de föredrag och drog stor publik till Folkets Hus och föreningslokaler. När det allmänna resandet kom igång anlitades de som sakkunniga, som det hette.
Nu har mängder av folk varit på Galápagos och lite varstans. Det hade man inte då, så det var kittlande berättelser de levererade.
Sista gången jag träffade Rolf? På det skånska gästgiveriet Margretetorp. Sonen Anders tog hand om honom. Rolf hade väldigt dålig syn, var inte heller så frisk längre.
Tord Wallström, en försagd person som hade rest i upptäckares fotspår, var med. Bra Böcker gav ut Tords bok Svenska upptäckare om svenska pionjärer från vikingarna till Rolf Blomberg. Han och Rolf hade tydligen brevväxlat, men aldrig träffats.
Jag tror inte att Rolf längtade hem till Sverige.
Efter att hans mamma gick bort åkte han aldrig till Stockby gård och det verkade inte som att han hade planer på att flytta till Sverige. Inte ens sista gången då på 80-talet när han ändå var sjuk. Annars är det många som återvänder till rötterna på ålderns höst.
Som sagt, något speciellt med den mannen.
Minns när han besökte mig och min familj i Höganäs. Där satt han och trollband våra småbarn med historier om indianer, djungler och gud vet allt. Vi fick en skål som jibaroindianerna hade gjort. De var visst huvudjägare, sa han. Tyvärr gick skålen sönder.