Gång på gång hävdade Ernest Hemingway att livet går ut på en enda sak: att härda ut.
I juli har ett halvt sekel passerat sedan han satte punkt för sitt liv.
Nu finns ännu en bok om honom, så många har getts ut. Det mesta är sagt, allt är skrivet?
Hemingway ville inte att en biografi om honom skulle skrivas och så kan det vara, om man har något att dölja.
Det hade han inte när han på Bimini, om det stämmer, åt mängder av vita sköldpaddsägg som potenshöjare.
Han påstod att lokalbefolkningen gjorde honnör mot hans byxor.
Forsgård ger en delförklaring till denna boks tillblivelse: den är hans ”personliga separatfred” med Hemingway. Full fred kan uppstå om allt läggs på bordet, om korten är öppna.
Med Hemingway står sanningen inte alltid klar och 50 år efter hans död är många uppgifter omöjliga att vederlägga, ja, omöjligt även då han levde.
Man eller mytoman, Forsgård visar att Hemingway är en rysk docka med skal som döljer skal. Lika nytt som att de flesta av ögonbrynshöjande persondetaljer i boken redan är kända, välkända för läsare av andra böcker om Hemingway.
Att Hemingway aldrig låg med spionen Mata Hari, eftersom hon var avrättad när älskogen skulle ha inträffat, är ett exempel och inte det värsta i en författares skrytbygge av sitt ego.
Forsgårds omfattande detaljsamling fungerar roande, det går att slå upp boken på måfå och ändå fångas av anekdoter, goda och skrytsamma historier. Frågan är vilken slags människa som tecknas om alla detaljer och stories sammanfogas.
Emellanåt talas det om att Hemingway egentligen var blyg och i det läser jag någon slags ömhet, en knippe goda personegenskaper utan poser. Om det vill jag veta mer, tränga djupare, men Forsgård gör inget avgränsat psykologiskt porträtt. Kanske med vetskap att han i sådant fall hade riskerat att ha ihjäl sin idolbild.
Däremot väljer Forsgård bort det mesta av sitt privata smicker, en sådan stig hade varit för lättvandrad. Ingen ensidigt tilltalande människobild tecknas. Hemingway framstår, med de flesta framlyfta detaljer, oftast som en motbjudande person, illaluktande även bokstavligen.
Detta är i mycket just en antologi av spektakulära och utvalda detaljer.
Källhänvisningarna är många i Forsgårds verk, ingen kan dock säga exakt hur stor andel av utsagorna som stämmer med verkligheten. Säkerligen var det inte bara Hem himself som drygade ut sanningen och bidrog till att skapa myten.
En passage nämner att Hemingway plötsligt skall ha slutat arbeta som krigskorrespondent 1944 och övergått till aktiv krigföring som en slags självutnämnd officer med egen gerillastyrka. Ett brott mot Genèvekonventionen, men vad stämmer?
Att han, möjligen, fast knappast, sköt 122 tyska soldater och samtidigt – de facto – var nära vän med, försvarare och beundrare av Ezra Pound kräver en större utredning än vad som redovisas och eventuellt finner jag den i andra böcker.
Om Hemingway hade levt 2012 hade han googlat sitt namn varje dag.
Ändå, i boken skymtar en blyg och nästan timid Hemingway, något av ömhet. Synd att den personen inte har fått större utrymme. Om han har existerat. En vek version i strålkastarljuset. En ny sida av myten. Kanske i en annan bok.
Avgörande värde skapas av att Forsgård berättar om sin resa i Hemingways fotspår. Han är på plats. Jag hör hans tankar därifrån. Ett måste för att en text skall lyfta, rentav dansa. Mer av det, av egna reflektioner, mindre av källhänvisningar, och boken hade varit helgjuten.
Det som i övrigt fäster i mig av Forsgårds betraktelse avser det skrivande hantverket.
Hemingway jagade en bra plats. Kriterierna var enkla: man skall känna sig hemma fast man inte är född på platsen, där skall finnas mat att hämta från naturen och man skall gilla de infödda.
Hemingway omplacerade sig. Vilket innebar att han kunde skriva om Paris från Ketchum, Idaho. Om snö över spanska berg då han befann sig på Kuba. I Key West var det våren i Italien han tänkte på. Att omplacera sig var av största vikt.
Att påbörja en bok är ingen konst, Hemingway menade att konsten låg i en enkel formel: man skriver så bra man kan och sedan avslutar man boken, det som påbörjades. Avslutningen driver alltid skiten ur en man, skrev han till en kritiker.
Livrädd att mjukna som författare, som Forsgård skriver, hann Hemingway med ett hantverk omfattande nio romaner, ett hundratal noveller, runt 100 dikter, fyra dokumentära böcker, cirka 400 artiklar och ett skådespel.
Hemingway var dessutom livrädd att mjukna som man.
Efter att ha konsumerat de vita sköldpaddsäggen på Bimini konstaterade han att de var bättre än testosteroninjektioner.
En gång var Scott Fitzgerald orolig över sin storlek, varpå Hemingway tog honom till Louvren för att undersöka statyer i slakt tillstånd. Allt var normalt. Vännen gav Fitzgerald rådet: en man skall inte titta på sin kuk uppifrån, utan i en spegel och rakt framifrån.
Forsgård studerar Hemingways mandom från olika håll, ett underhållande arbete. Men jag noterar även en sorg genom boken. Känslan av att något större än ett prisat författarskap är på väg mot undergång. Något händer med människan, vad får jag inte veta.
Spriten, pappans självmord och inte minst ett Nobelpris som förtog skaparkraften är troliga bakgrundsingredienser. Fast ofta får jag intrycket av en person som åldrades utan att tillägna sig minsta ledtråd till människans livsmening.
Hemingway är under ett helt liv så upptagen av att fundera över sitt eget namn och viktighet att han slutligen ger upp. Det var kanske den primära dödsorsaken.
Sedan kulan från Boss-geväret som en sista punkt och han behövde inte längre uthärda.
Walter Repo
Titel: Hemingway – en betraktelse
Av: Nils Erik Forsgård
Förlag: Söderströms och Atlantis
Boken införskaffas med fördel här:
