MARIANNE ANDERBERG
”Men så plötsligt kom den där dagen och blicken.”
Undrar om Rolf och Torgny inte träffades genom Explorers Club i New York där båda var medlemmar. Klubben hade ju inte många svenska medlemmar.
Mitt första möte med Rolf var när de skulle leta efter anakondan. Han kom ut till vår villa i Mälarhöjden och var då gift med Emma som dog i barnsäng precis när de skulle fara på ormexpeditionen.
Det var jobbigt, oklart om Rolf orkade följa med eller inte. Att stå med sorgen och ett nyfött barn, Marcela. Då trädde hans svägerska in och tog hand om flickan.
Torgny och Rolf for iväg, men det stämde inte riktigt med hur Rolf trodde att det skulle se ut. Där skulle vara massor av anakondor som de skulle fånga, inga problem. Men det var fel tid, regnperiod och allt. Fast de stannade kvar och letade.
Jag sa det innan de åkte iväg. Ormen kommer att visa sig på en söndag, sa jag, och då kommer den religiöse fotografen inte att filma. Så blev det. Ormen visade sig en söndag och fotografen vägrade. Torgny var nära att skjuta honom.
På något sätt var de lika, Torgny och Rolf. Med sina pojkdrömmar. De skulle aldrig kunna sluta att åka iväg och göra sådana här grejer. Det var alltid svårt att få ihop pengar så att de kunde förverkliga vad de ville och de kämpade hårt för det.
Just längtan efter att komma iväg…
Jag såg alltid i Torgnys ögon när han hade börjat packa mentalt. På något sätt såg man när killarna var på G igen. De tycker det var så underbart att komma hem, packa upp, vara med barnen och allt det här, du vet.
Men så plötsligt kom den där dagen och blicken.
Att vara hemma och ta hand om allt medan de var borta, sådant var jobbigt. Det kan man inte komma ifrån. Helt säkert var det så även för Rolfs fruar. Klart att det var jobbigt när killarna åkte. Men det blev en livsrytm. Det gick, liksom.
Torgny skrev alltid lappar och lade överallt innan de stack. ”Ta dig en drink och ha det mysigt”. Sådana lappar. ”Jag älskar dig, tänker alltid på dig.” Jag har sparat dem alla, har en hel bunt. Fast det klart, jag var alltid orolig. Alltid.
Hur jag hanterade min oro? Ja, jag fick ju hitta på och göra lite… Jag spelade golf, bridge och så där. Och när man hade tre barn hade man fullt upp. På något sätt kanske det höll samman äktenskapet, att man var ifrån varandra lite. För det var helt underbart när vi väl träffades igen.
Någon gång var jag med ute. Som under inspelningen av Jangada. Då bodde vi i Brasilien. Både Rolfs och vår familj med barnen. Vi bodde i Rio, ja. Jag får tänka på sådant nu när jag inte kan resa så mycket längre.
Jag och Tommy, Torgny kallades så, var gifta från 1945 till 2000 då han dog i prostatacancer. Nu bor jag ensam i en lägenhet. Torgnys grejer ligger i lådor. Allt går ju inte att ha framme. De släpade alltid hem vansinnigt massa från sina resor. Till slut står indianfjädrar och pilbågar en upp i halsen, man orkar inte se det längre.
Anakondan från filmen hade vi förresten i villan. I trappan ner till gillestugan. Där hängde skinnet i taket hela vägen ner. Vid flytten rullades det ihop. Vår son tog hand om det, sedan gick det till hans bästa kompis som tvättade det och spände det i sitt hus, i taket från hallen och ut till altanen. Hade borrat hål genom väggen och dragit det. Jag var så imponerad, trodde inte det var sant. Dammigt, skitigt och äckligt, om du kan tänka dig. Att någon orkade ta hand om det.
Pojkarna är nog stolta om de ser sin anakonda från himmelen.