BARBRO KARABUDA

”Han hetsade inte upp sig över detaljer som en fluga på linsen.”

Han var en Humphrey Bogart.

Så cool, så tuff.

Han liknade Bogart jättemycket. Afrikas drottning, du vet.

Rolf har funnits i mitt liv länge. Han och min far, Alfons Gidlund, var goda vänner. Varje gång Rolf kom till Sverige bjöd far honom på Sturehof i Stockholm. De åt sotare, alltid sotare. Far var nykterist, vi andra tog oss gärna ett järn.

Jag och Rolf pratade mycket om våra drinkar när vi skrev till varandra. Vad dricker du i afton, skrev han. Jodå, vi kunde kröka till ordentligt. Men vi blev bara trevligare, så det var inga problem. Det var mer stämning än…

Då far var chef för A-presstidningen Värmlands Folkblad bodde vi i Karlstad och jag var liten. Jag minns att jag stod och diskade, vilket jag hatade, och lyssnade på Rolf i radion. Då bestämde jag mig för att jag skulle bort. Bort från diskhon.

Far blev förlagschef för Tidens förlag och gav ut flera av Rolfs böcker. Första gången jag träffade Rolf var jag kanske 15, 16 år. På 50-talet och kanske någon förlagsfest. Sedan sågs vi jämt. Han var så snygg. Skorpion dessutom.

På 50-talet var han här i Sverige med Araceli och då hade jag träffat min man Günes i Paris. Jag har fotografier från när vi var hemma hos dem i Stocksund.

Det där med radion, det var bara en händelse att det blev han och vi. Han gjorde Expedition Europa och därpå fortsatte jag och Günes med Expedition Asien i samma program.

Lasse Widding, vår gemensamme kompis, engagerade Rolf. Ursula Richter, jag och Günes satt i redaktionen. Vi gav honom en del idéer inför hans resa till Istanbul.

Redaktionen var beredd då planet kom. Från flyget for vi direkt till Radiohuset. Så började de klippa ihop. Vi, som kom långt bort från Asien, låg på golvet och mumlade. Varje vecka fram och tillbaka. Vi kom på lördagen, åkte på måndagen. Totalgalet.

Rolf hade det enklare under Expedition Europa. Han kallade det för underhållning, men vad han säger om sådana saker skall man inte lita på. Han filmade ju för fan en hel film med en fluga på linsen. Tog aldrig bort flugan. Så jävla typiskt Rolf, alltså. Cool, jättecool. Han hetsade inte upp sig över detaljer som en fluga på linsen.

Försynt? Åh, han tyckte aldrig att han gjorde något märkvärdigt. Helt skrytlös. Att skriva tyckte han inte om, inte heller att filma. Så hade han inte behövt försörja sig hade han bara luffat omkring.

Vi skrev till varandra hela tiden. Han ritade roliga gubbar i breven och skålade i slutet. Klaga gjorde han aldrig. Sådant var för banalt för honom.

Jag och Günes var i Chiang Mai i norra Thailand för att filma droghandeln vid gränsen. På den tiden var Chiang Mai ingen turistort. Bland opiumhandlarna i bergen vid gränsen till Kina träffade vi av en slump en österrikisk konstnär, Theo Maier, som bjöd hem oss.

Där satt vi i djungeln och käkade smågrisar som Maiers unga hustru stekte. Plötsligt undrade han om vi möjligen inte kände Rolf Blomberg.

Det var verkligen lustigt. Rolf hade vänner överallt.

Han var inte typen som pratade med småbarn med tillgjord röst och petade på dem, utan han satt på en stol och så kom barnen till honom. Han lät saker och ting hända, utan att pusha. Det är då man kommer djupare in hos människor och i länder.

Efter Indonesien, då hans hustru Kajsa blev kär i en holländare, reste Rolf österut och tänkte ta livet av sig. Det har han berättat. Han skulle verkligen ta livet av sig. Men då tänkte han på hur ledsen hans mamma skulle bli.

Efteråt var han fortfarande kompis med holländaren och besökte honom och sin son Staffan i Holland. Också typiskt Rolf. Svartsjuka och sådant var banaliteter.

En känslomänniska, fast praktiskt lagd även när det gällde känslorna. En fatalist, faktiskt, vilket ibland är nödvändigt i livet.

I juli 1967 hälsade Rolf och Araceli på mig och Günes i Istanbul. Veckan innan jag och Günes greps av turkiska säkerhetspolisen för våra reportage om Turkiet i svenska media.

Vid Bosporen njöt vi smårätter och halstrad svärdfisk i en varm och osökt gemenskap.

Med på middagen var världsfotografen Ara Güler som just hade återvänt från en reportageresa i Anatolien, där han sade sig ”snart ha pissat på varenda sten”.

Ingen större bedrift om man jämförde med Rolfs unika forskningsfärder till världens mest svårtillgängliga platser. Men Rolf skulle aldrig ha fått för sig att bräcka någon med sådant.

Araceli ville inte sova i samma rum som Rolf, för han snarkade så förbaskat. Han fick ligga på balkongen. Han vaknade med håret fullt av duvskit, men tyckte bara det var komiskt.

Jösses, Araceli var inte lätt att tas med, vilket måste ha attraherat Rolf. För medan han var laid back, var hon go go go. Han skulle lätt ha levt utan moderniteter och bekvämligheter.

Araceli var bra för honom, såg till att saker blev gjorda, att han skötte sig, fick mat i magen och lite rutiner. Det är väl bra med sådana kombinationer. Det ser man i många äktenskap.

Vissa män behöver alltid en kvinna som pushar på. Visst går det att leva så. Jag har märkt att folk som är slarviga ändå klarar sig hela livet. Det löser sig.

Skönt att umgås med sådana människor. Med Rolf fick man vara den man var. Man behövde inte förställa sig och han ifrågasatte en aldrig. Jag kände mig fri i hans sällskap.

Jag hälsade på honom i Ecuador. Det var kul. Vi kom med båt från Genua, skulle åka till Chile för Sveriges Radios räkning, TV-Nytt hette det då. Båten tog en månad. Då vi kom till hamnen i Guayaquil stod Rolf på kajen. En sådan där härlig minnesbild.

För vår treårige son Alfons hade en svart panter, ett stort mjukisdjur, med sig och när han kom av båten ropade Rolf: ojojoj, kära nån. Liksom skådespelade att han var rädd för pantern och vår pojke älskade Rolf för det.

Av Rolf Blomberg kan man lära sig att man skall låta världen komma till en. Det var inte att han åkte någonstans och tog för sig med förutbestämd uppfattning. Människor och händelser fick komma till honom. Inte många behärskar det. Författare och reportrar är ofta så medvetna om målet att de missar otaliga blåsippor i dikena.

Rolf var alltid öppen för vägen. Att leva var hans mål.

Sten Bergman och de andra forskningsresandena… De andra kunde sälja sig, så jag vet inte vem som har gjort det största jobbet. För Rolf var inte bra på att sälja sig och kunde inget om sponsring. Han var inte intresserad. Han var tvungen att göra saker för att få mat, men saknade pretentioner.

Sven Gillsäter och Jan Lindblad kände vi också, var på samma dokumentärredaktion.Vid en middag hos oss stod Jan på händer i köket och hade glaset på huvudet. Kul minnen av ett människoslag som inte finns längre.

Artur Lundkvist och Rolf gjorde fotoboken Träd tillsammans, men de blev inga jättekompisar. Vem fan var kompis med Artur? Han var märkvärdig och det var det värsta Rolf visste, när folk var malliga. Rolf var cool, aldrig mallig.

Honom skulle man dansa tango med. Fast komplimanger gav han aldrig. Det behövde inte Bogart heller göra.

Nu är den ute, ett fullmatat nytt nummer av Berus – en hyllning till Rolf Blomberg:

http://www.berusmagazine.se/latestissue.html

Stort och fint på den välbesökta Nyheter24-bloggen Patricks Ecuador:

http://nyheter24.se/blogg/din-guide-till-ecuador/2011/12/07/rolf-blombergs-ecuador-folkhemmets-aventyrare/

Bloggen drivs av hotellägaren och entreprenören Patrick Brodin, boende i Quito, Ecuador.

För den som söker jordnära kunskap om Ecuador och vill veta hur ecuadorianskt vardagsliv ter sig är bloggen Patricks Ecuador ett måste!

Patrick har även en annan mycket populär blogg:

http://www.utlandssvenskar.com/

Massiv och stilfull helsida i senaste numret av magasinet Äventyr.

Som även innehåller:

Ett läsvärt reportage från Quito, Ecuador.

Walter Repo tipsar läsarna om reseskildringar

En safariupplevelse i Zambia, en oas i ett av världens fattigaste länder.

Därtill min favorit – en ekologisk resa i Thailand där Äventyr landar bland mäktiga elefanter. Det är något alldeles speciellt att möta en elefants blick.

ALEJANDRO PAZMIÑO

”Rolfs sinne reste fortfarande, men kroppen kunde inte följa med.”

Utåt verkade min morfar vara en väldigt lycklig person. En människa som inte tyngdes av sorger, trots att han genomled otaliga personliga tragedier. Han drog vitsar och komiska historier. En lättsam person och det var roligt att vara med honom för han fick mig att skratta.

Han ville inte visa sin smärta eller några besvikelser. Dessutom hade han alltid något gott att säga om andra.

Åldern är verkligen inte rättvis mot människan. Den store Rolf Blomberg, explorern och den legendariske äventyraren, en sådan stark man, hamnade i rullstol.

Han skämtade, men bakom skratten märkte jag att han var så sorgsen över att inte längre kunna röra sig. Han sa att han ville till stranden, till kusten, lukta på havet, lukta på djungeln. Istället satt han bunden till den där rullstolen som han avskydde.

De sista åren var han fången i sin kropp.

Rolfs sinne reste fortfarande, men kroppen kunde inte följa med. Mot slutet tappade han en stor del av spanskan och började tala svenska istället, vilket jag inte förstod ett ord av.

Han började hallucinera. Trodde emellanåt att han var bland indianer, att han var ute på en expedition, fast han egentligen var i sin lägenhet.

Han reste, trots att han låg i sjuksäng.

Dödsorsaken var lungkollaps, tror jag. Lungorna slutade fungera. Jag menar, han rökte extremt mycket och länge. Visserligen slutade han röka, men efter att ha rökt större delen av sitt liv blev det konsekvenser. Därtill var hans kropp utsliten efter expeditioner och tropiska sjukdomar.

Som tonåring förstod jag inte betydelsen av morfars livsverk. Då hans arv och gärning gick upp för mig var jag tillbaka från universitetet. Jag ville jag höra mer från honom. Det var nästan för sent och han blev svagare, men vi samtalade en del.

Han berättade hur det var förr, om sina tidiga expeditioner.

Rolfs första resa till Galápagos, all dramatik som utspelade sig där med baronessan och alla som dog under mystiska omständigheter. De få som bodde på öarna, förklarade han, var så långt borta från civilisationen att de tog lagen i egna händer.

Han berättade om personer han mött. Ofta fattiga, men med varma hjärtan och hur dessa personer formade honom.

Rolf var inte en morfar som staplade en massa råd, men han berättelser innehöll detaljer som sa något väsentligt om livet och det fastnade i mig.

Jag började förstå hur speciell han var i jämförelse med en ordinär människa med ett ordinärt kontorsjobb.

Efter hans bortgång har jag lärt mig mycket nytt om honom. Bland annat att han var ödmjuk, vilket jag beundrar. Han skröt aldrig om vad han hade gjort. Framhävde sig aldrig.

Annat som grep mig var hans hållning, att han inte dömde folk efter plånbok och hudfärg. Rolf ansåg att det var mycket rasism i Ecuador och det stämmer. Vi som har gott om pengar har även rikligt med fördomar. Vi tittar snett på indianer och svarta. Rolf var fri från sådant.

Medan morfar var en mjuk person var mormor Araceli bestämd och med temperament. När vi spelade fotboll och kanske slog sönder saker sa Rolf aldrig något om det. Araceli, däremot, gick i taket för det allra minsta.

Hon stod nära det socialistiska kommunistiska partiet, medan hennes pappa var viceordförande i Ecuadors mest konservativa parti. Hon kom från en väldigt förmögen, traditionell familj. Men när hon skulle ärva ville hon inte ha något.

Rolf och Araceli hade en djupt socialistisk syn på samhällsstrukturen i Ecuador. Fattiga skulle ha samma möjligheter och rättigheter som andra, menade de och influerade därmed det nya Ecuador som växte fram.

Araceli studerade i Europa och blev konstnär, något som var otänkbart på den tiden. Att hon sedan var en kvinna som tog plats och vågade tala ut. Så hon stångades alltid mot konventioner i det ecuadorianska samhället.

Att försvara exempelvis indianers rättigheter var tidvis inte precis politiskt korrekt.

Ekonomiskt hade de det alltid knapert. Ingen bil och så. Men sådant betydde inget för dem.

Jag är tacksam för den tid jag fick med morfar och vår familj bär hans värderingar. Jag har inte gått samma väg yrkesmässigt, men min bror Felipe arbetar med skogsvård och skogsvetenskap.

Ärligt talat, jag har inte varit mycket i djungeln. Är mer ett stadsbarn. Men 1998, två år efter Rolfs bortgång, besökte jag som 23-åring det mytomspunna Llanganati. Discovery Channel och det svenska magasinet Café skulle göra reportage om jakten på den försvunna inkaskatten.

Vi rörde oss bara där Llanganati börjar, men att komma dit var speciellt för mig. Under tre dagar nosade jag lite på morfars äventyr och fick en känsla för hur tufft det måste ha varit i dimman, i den genomträngande fukten.

FINN RIDELAND

Dessvärre fann Rolf sig aldrig helt tillrätta i Sydamerika.

Han sökte mycket och gärna kontakt med svenskar i Peru när jag var där som FN-observatör efter jordbävningen 1972. Han bodde hos mig, vi brassade svenskt käk och sådär.

Det som slog mig var hans sviktande hälsa, att han verkade ha blivit så gammal. Störst intryck gjorde hans hemlängtan och otroliga ensamhet.

Jag tyckte synd om honom.

Han hade banne mig formats av livets med- och motgångar. Av smek och piskningar.

Senaste numret av min favorittidning Kvällsstunden, tillträdande chefredaktören Rolf Olofsson har gjort ett fantastiskt och snyggt utgjort mittuppslag.

En ära att figurera i Kvällsstunden, i synnerhet då tidningen har närmare 60 000 väldigt hängivna, trogna läsare runtom i landet.

Här hittar jag artiklar och reportage om ämnen som jag inte finner någon annanstans.

Nu kan ni pröva Kvällsstunden under fem veckor för endast en femtiolapp:

http://www.kvallsstunden.se/

Och boken Folkhemmets äventyrare, en finfin julklapp, finner ni bland annat här:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173893803

Över 70 år har gått sedan vinterkriget rasade i Finland och svenska frivilligtrupper ryckte in.

Rolf Blomberg hamnade vid frontavsnittet Märkäjärvi tillsammans med Bengt Essén, vilket jag skildrar i ett kapitel i min bok Folkhemmets äventyrare.

Över 70 år har passerat och jag håller bokreleasen på Skansen-Akvariet.

När jag tittar upp från boksignerandet ser jag en spänstig mans vänliga leende mot mig.

– Det är jag som är Bengt Essén, säger han.

Rolfs tältkamrat från kriget är 91 år, snart 92.

Vilken man, vilket minnesvärt möte.

WALTER REPO OCH BENGT ESSÉN

Rolf Blomberg – 400 bilder, vilken resa:

http://translate.google.se/translate?hl=sv&langpair=en%7Csv&u=http://www.slideshare.net/Pumamaqui/voyage-to-the-land-of-the

Såg Timbuktu i Så mycket bättre, iförd trevligt stukad panamahatt.

Mina hattar köper jag på plats i den lilla byn Montecristi i Ecuador, panamahattens födelseort.

Walter Repo efter Llanganati-expeditionen.

Här kan ni se en tidig film av Rolf Blomberg – ”Panamahatten – som inte görs i Panama” – om just denna förnämliga hatt och dess tillverkning i Montecristi:

http://svtplay.se/v/1370777/panamahatten_-_som_inte_gors_i_panama?cb,a1364145,5094,f,103014/pb,a1364142,1,f,103014/pl,v,,1370777/sb,k103004,1,f,103014=