I min boksamling finner jag Tigrarna av Jan Lindblad, min barndoms hjälte jämte Arne Sucksdorff.
Omslagsfotot av Jan-Olov Ekman suger in mig i ett äventyr som började sommaren 1980.
Jan Lindblad och Pia Thörn blev föräldrar till två ”svenska” tigerungar som slutligen skulle utplanteras i Indien, för att tillföra nytt blod åt tigerstammen där.
”I ord och bild berättar Jan Lindblad om deras fantastiska liv tillsammans: i Sörmland, på skärgårdsön och på Bergslagstorpet i djupaste snövinter.”
Under denna tid brevväxlade Lindblad med Rolf Blomberg och ett brev illustrerar det fantastiska livet med tigrarna Rani och Lillan:
Stockholm 9.2.81
Hej Rolf!
Tack för Din hälsning! Jag skrev aldrig till New York – finns inget tråkigare än brev som inte når fram i tid. Nu är ni väl tillbaka i varma, sköna Ecuador sen länge.
Foten är inte helt bra, men bättre. Fast det hade varit bättre om den hade varit bra… Med syretryck tre timmar om dagen i sex månader tycks jag få behålla skanken.
Jag längtar till tusen till frihet och friskhet! Till Pia och tigrarna. Den tjejen är ett unikum! Hon går dagligen en mil med tigrarna i våra Dala-tassemarker 27 mil härifrån.
Tigrarna väger nu 60 kilo cirka och ser rätt imponerande ut. När de och Pia höll till på en skärgårdsö kunde jag hälsa på en gång i veckan och den kontakten var viktig – och fin!
Dessa djur – varelser är bättre ord, känns mindre avståndstagande – är helt underbara, snälla, smeksamma – ja, de fyller hela hjärtat. Och är aldrig aggressiva mot oss, men är rädda för främlingar, precis som jag planerat.
De lyder mor sin i det mesta, fast de kan vara busiga ibland.
Häromdan, berättade Pia, fick de upp ångan till den grad att när Pia vände hemåt kom de inte med utan for omkring och slogs där i skogen. Pia ropade gång på gång, fick dem med till hälften och så rök de ihop igen.
Till slut blev den här lilla 45-kilosdamen fly förbannad, gick fram till dessa 120 kilo fightande tigrar, grep de två i nackskinnet, ryckte dem isär och röt: ”Nu får ni tamefan följa med!” Tigrarna travade snällt hem efter henne…
Anledningen till att vi har tigrarna är att vi vill inplantera dem i en park, ett tigerreservat där tigerpopulationen, cirka 20 djur, är helt isolerad från andra tigrar och där inavel kommer att förstöra stammen om inte våra tigertjejer kan ösa in nytt genetiskt material. Vilket vi verkligen hoppas!
Vi har fler filmplaner i Indien och på Ceylon plus att vi vill följa tigrinnorna både i Sverige och i Indien med närgången filmkamera. Spännande att tillsammans med tigrarna smyga på hjortar – eller möta en annan tiger…
Det gäller bara att bli frisk. Men hoppet är gott. Mina TV-program kommer varje lördag med start vecka 15 och därmed är mitt ansvar för dessa över. Skönt! Så man blir fri att binda sig på nytt… Ja, det är värre än knark detta med film.
————————————————————————————————–
Drygt fem år senare dog Lindblad, endast 54 år gammal, i sviterna av diabetes.
Tigrarna Rani och Lillan fick aldrig sin frihet i Indien, istället hamnade de i Kolmården.