Utanför biografen Palladium på Lilla Nygatan 2 i Göteborg köade folk i höstrusket för premiären av Rolf Blombergs senaste: långfilmen Anaconda.
Det var den 11 oktober 1954 och så snart biobesökarna kom in var det som att de hade förflyttats till en exotiskt varm djungeltrakt.
Rolf var på plats med sin ständige följeslagare, maskoten – en sönderkramad nallebjörn från barndomen. Kanske gav den inte så mycket tur längre. För Akvariets två spektakulära jättepaddor, Rolfs egenupptäckta art Bufo blombergi, hade dött två dagar tidigare och innan dess hade Rolfs stolthet, jätteanacondan, avlidit.
Enligt lokaltidningen rådde sorg på Akvariet.
Den fullvuxne av paddorna lades dock i sprit och ingick i en fantastisk utställning med zoologiska och etnografiska rariteter som ordnats i Palladiums foajé i samband med visningen av Anaconda.
Folk myllrade bland montrar med indianartefakter, med djur som ingen tidigare hade sett.
Drygt 56 år senare är den där premiärkvällen glömd och Palladium nedlagd sedan länge.
Den mer än 90 år gamla biografen stängdes 2008. Dålig lönsamhet, hette det.
Sedan dess har bion stått öde, tom och spöklik.
Alla idéer har av räknenissar ansetts vara för kostsamma.
Tydligen är det billigast att låta det anrika bygget långsamt dö bakom reklamplakat. Något har gått väldigt, väldigt snett i den här staden.
Så jag ägnar mig åt urban exploration.
Det mesta är original sedan Rolfs tid.
Längst bort i foajén, mellan speglarna, syns en relief föreställande kulturens beskyddare Pallas Athena. Granitgolvet, dess lena yta efter miljontals biobesök, är pudrat av damm.
Dammet är mönstrat av fotspår.
I fantasin får spåren liv och mänsklig gestalt.
För en stund myllrar det åter i foajén av folk som är här för att underhållas av Rolf Blomberg och som häpnar över Nya världens största, och mest döda, padda.