Rolf Blomberg tvingades upp på en lastbil och kördes till Kempeitai, den japanska motsvarigheten till Gestapo.

För 150 gulden måste han skaffa sig en pandaftaran, ett registrerings- och legitimationskort som japanerna gått ut med påbud om.

Jakten på holländare var massiv, koncentrationslägren fylldes.

Rolf uppgav att han var zoolog, vågade inte knysta ett ord om journalistik.

Med i terrorhögkvarteret var legendaren Victor Berge, som visade upp sitt fisketillstånd.

Den dagen klarade sig båda två, eftersom deras namn inte fanns på listor över eftersökta och då de hade svenska pass.

Rolf internerades aldrig, Berge hade inte samma tur.

Efter år av tortyr och misshandel släpptes Berge ur koncentrationsläger. Denne annars så välbyggde man vägde då endast 47 kilo.

Jag skall återkomma till Victor Berge senare i denna blogg och har en del material om honom i arkivet. Utan tvekan fascinerar han mig.

På pandaftaranen uppgavs innehavarens ras – vit, halvblod, kvartsblod et cetera. Sju, åtta olika grupper att välja, uppgifter som låg till grund för internering.

Som läsare av denna blogg förstår skriver jag nu ett kapitel om Rolfs tid på Java.

Rolfs röst är genomgående och kapitlet är av vikt, eftersom tiden på Java gav honom sonen Staffan och sedermera även hans andra hustru, Emma.

Den japanska terrorn och kriget på Java, efter de ödesdigra och smärtsamma åren talade Rolf aldrig om det.

Han höll allt för sig själv och upplevelserna förändrade honom i grunden.

Dags för lunch när jag hittar detta härliga tidningsklipp i samlingen.

Året är 1952, mitt i juli månad.

Tre legendarer möts på Grands veranda i Stockholm.

Blomberg, Berge och Bergman.

Fantastiskt.

Om Orm-Oemar på Java, mannen som stoppade in ormar i näsan, berättar jag inte i Folkhemmets äventyrare.

Däremot blir Rolfs röst genomgående och dominerande i Java-kapitlet.

Med start på båten till Amerika, där Rolf Blomberg bland annat besöker Kodak. Vidare till paradisisk tillvaro på Bali och helvetisk inlåsning på Java under japanskt terrorvälde.

I introt riskerar Rolf att hamna i koncentrationsläger när den japanska motsvarigheten till Gestapo stormar hans hem.

Under hela tiden gömmer Rolf en hemlighet som skulle komma att förändra vetenskapen, en hemlighet mer värdefull än guld.

Exakt vad han riskerade sitt liv för, det avslöjar jag i boken Folkhemmets äventyrare – en biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg.

Tropiskt skyfall utanför skrivkammaren, ännu en tyst arbetssöndag.

Kapitlet om Rolf Blomberg och hans barndom, hans rötter och uppväxt ligger färdigt, skall bara tajtas för leverans.

Blev ett fylligt kapitel som tog alldeles för lång tid med all research, men resultatet känns hyfsat och då bör det hålla. Målet var att finna gnistan bakom tillblivelsen av folkhemmets äventyrare och jag tror mig ha lyckats.

En del i kapitlet berör sommarlovets magi, de ljusa nätterna då allt är möjligt och löftesrikt, i synnerhet för ett barn med drömmar om äventyr.

Här är det redan sensommar, Alex Schulman skrev träffande om det i gårdagens Aftonbladet.

Sommaren är en illusion och nu är mörkret tillbaka. Det doftar höst och annalkande förmultning. Skrivbordslampan glöder över ett nytt kapitel i min kommande bok.

Mitt i finner jag denna bild på huvudrollsinnehavaren, Rolf Blomberg i sin skrivkammare:

Spurten är tydlig för mig, ett avsked är på gång och något nytt skall vidta.

Kapitlet i skrivande handlar om Rolfs krigstid på Java, om en märklig man som hette Victor Berge, om drömmar som grusas och barn som föds.

Till stora delar blir detta ett brevbaserat kapitel, Rolfs röst i behåll. Det kommer att ge rytm i mixen.

I pausen läser jag senaste numret av Äventyr (före detta Äventyrliga Familjer). Ett bra magasin skall ha reportage som man sugs in i, reportage vars sidor man river ur och sparar. Länge sedan jag rev ur något annat än pärlor från Kvällsstunden, men nu är det Bombi Bitt och jag som lossas från limhäftningen.

Min favorit Petter Karlsson har gjort det igen, nu med fantastiska bilder av Anders Roos.

Bara att poppa kapsylen på en iskall Champis och resa tillbaka till barndomens äventyrsland. Medan regnet faller och lampan knäpper över blombergmaterialet njuter jag en knivsudd av ett evigt sommarlov.

Shortsen är åter gräsfläckade och slangbellan är med, ifall ett lejon skulle dyka upp ur ångande brännässlesnår.

Författarsignerade exemplar av favoritböckerna är alltid roligt och själv äger jag flera från Rolf Blomberg – folkhemmets äventyrare.

Detta är en kort berättelse som illustrerar samlarvurmen hos en viss Frank W Kravigny.

Mannen som skrev A Jungle Route, storyn om järnvägen Madeira-Mamoré i Brasilien och längs en del av Bolivias gräns, ett anläggningsprojekt 1909-1913 som kostade tusentals människoliv.

Vet inte vem  Kravigny var, någon bibliotekshänvisning beskriver honom som en ”single author”.

Mycket mer information om Kravigny står ej att finna på nätet, men jag har ett brev från honom till Rolf, där han föreslår att de skall byta signerade böcker med varandra.

Just nu finns för övrigt en verklig Blomberg-raritet till salu på Tradera – Nya Smålands upptäckt, signerad och tillägnad, utropspriset är en tusenlapp.

Folkhemmets äventyrare skrev: ”Till Uffe med hälsningar från tillgivne farbror Rolf Blomberg”.

Troligen är hälsningen till Ulf Blomberg, son till Rolfs bror Curt. Hur den fina boken har hamnat på Tradera är obegripligt.

Här finner ni den:

http://www.tradera.com/Nya-smalands-upptackt-Rolf-Blomberg-signerad-och-tillagnad–auktion_1124_136942874

Ibland är det rubriksättarna som har julafton, vilket drabbade Rolf Blomberg emellanåt, hans exotiska och äventyrsfyllda liv, kan jag tänka, inbjöd till det.

Själv var Rolf oerhört noga med att rätt skulle vara rätt, åtminstone om det skrevs om honom.

Här tände folhemmets äventyrare till rejält, inte fasen tänkte han plantera ris på Galápagos, var fick de allt ifrån.

Samma år, 1959, släpptes förresten två av Rolfs böcker utanför Sverige: Såna djur finns utkom i Norge och Guld att hämta fick en brittisk utgåva hos Allen and Unwin.

Jag om någon är glad att Rolf inte slutade som risbonde.

Rolfs debutbok Underliga människor och underliga djur lanserades till julen 1936.

En försvarlig del av förlaget Gebers julkatalog innehöll reseskildringar i en eller annan form, vilket var på modet då.

Jag noterar att Rolfs barndomskamrat Sven Rosendahl från Stocksund är med i samma katalog. Hans bok Korpar gavs 1978 ut i en ny utgåva och då, 1936, var den hans fjärde bok, om jag inte har räknat fel. En sannerligen produktiv man, denne Rosendahl.

Hemmet i Stockby gård, där Rolf Blomberg och hans bröder växte upp, var en fristad för barnen. Rosendahl, däremot, hade det svårt. Han sörjde att hans mor aldrig tillät honom delta i blombergpojkarnas jakt på ligustersvärmare under de ljusa sommarnätterna.

Han berövades något av det vackraste och tog igen det med råge.

För mig är Sven Rosendahl, tillsammans med Hans Lidman, naturskildrare i särklass.

Tog en promenad runt kvarteret i går och stötte på Victor Hasselblad.

En gång stötte Rolf Blomberg på Hasselblad, som bad folkhemmets äventyrare att testa hans nya ”wonder camera” i tuffa miljöer.

Sedan dess var Rolf aldrig utan sin trofasta hasselbladare.

Ett kapitel i min kommande bok berättar utförligt om Rolf som fotograf, om hans bildgärning, bildspråk och favoritmotiv.

Skrev böcker och reportage, det gjorde han för att få pengar. Fotograferandet var något annat. Han framkallade sitt hjärta.

Han var kameran.

Mer om Rolfs fantastiska bilder här på bloggen framåt hösten.

Författaren och skulptören Eino Hanski, som stod för statyns förebild, var för övrigt en god vän till Rolf.

Jag sprang på Hanski emellanåt då han bodde uppe i Masthugget, men det var på 1980-talet och då hade jag ingen aning om att vännen från tropikerna brukade besöka honom.

Allt går sannerligen i cirklar.

Naturhistoriska museer är under attack, ligor gör allt för att komma över värdefulla noshörningshorn.

I veckan som gick besökte de mitt favoritmuseum, Naturhistoriska här i Göteborg.

Den vackra noshörningen i sin platsbyggda originalmonter från 1923, då museet invigdes, har berövats sitt främre horn.

Skändningen utspelade sig framför näsapan, den som Rolf Blomberg en gång sköt på Borneo och med enorma samvetsskval som följd.

Tydligen sågade gärningsmännen längs överkäken, bröt därpå loss hornet innan de flydde genom en nödutgång och ut över Ekebacken.

Det är för sorgligt och troligen på grund av att vissa så desperat vill ha erektion.

Jag hoppas att de slås av den svarta noshörningens förbannelse – evig impotens.

Rolfs älskade barndomsbok heter alltså inte ”Shigi Shigi”, som han skrev, utan ”Schiggi-Schiggi – Leo Parcus underbara äventyr i Bolivias urskogar”.

Mysteriet löst tack vare en vänlig grodforskare som hörde av sig och nu har jag läst boken två gånger. Denna märkliga pseudodokumentär, författad av Fritz Strauss.

Att storyn är dikt och lögn, det begriper jag. Vem Fritz Strauss var, det vet jag inte och kanske spelar det ingen större roll.

Schiggi-Schiggi är ett typexempel på kolonialtidens människosyn, en blandning av romantisering och fascination över ”vilden”.

Huvudrollen, den tyske officeren Parcus, kan efter strider under första världskriget inte anpassa sig till händelselös vardag i München, varpå han reser till Bolivias urskog och in i ”de vinande pilarnas land”.

Där stöter han på parintintinindianerna, vilka tilldelar honom hustrun Schiggi-Schiggi.

Djungelromantiken kryddas med explicita kannibalscener, såsom:

”En av männen sitter orörlig och njuter vid anblicken av huvudet, som han har lagt i glöden.

Håret har fattat eld, ett litet rökmoln stiger upp och en genomträngande lukt intränger i mina näsborrar. Nästan samtidigt börjar alla sju att äta.

Hövdingen vänder på den rostade handen och hugger sina tänder i handflatan.”

Vad betydde denna bok för Rolf Blomberg och hans tidiga syn på äventyr, på expeditioner i främmande miljöer? Hur färgade den hans omogna syn på indianfolk, då innan han fick en verklighet och erfarenheter att jämföra med?

Om det berättar jag i ett kapitel i min kommande biografi Folkhemmets äventyrare.

För övrigt hade jag tänkt sätta fyr på min Weber i afton, men den rostade handen i Schiggi-Schiggi har effektivt raderat aptiten.

Även om jag har viss rutin, enligt illustrationen ovan.

(Copyright på bilden av Issei Sagawa: Walter Repo. Bilden får ej publiceras utan min tillåtelse.)