Rolfs älskade barndomsbok heter alltså inte ”Shigi Shigi”, som han skrev, utan ”Schiggi-Schiggi – Leo Parcus underbara äventyr i Bolivias urskogar”.
Mysteriet löst tack vare en vänlig grodforskare som hörde av sig och nu har jag läst boken två gånger. Denna märkliga pseudodokumentär, författad av Fritz Strauss.
Att storyn är dikt och lögn, det begriper jag. Vem Fritz Strauss var, det vet jag inte och kanske spelar det ingen större roll.
Schiggi-Schiggi är ett typexempel på kolonialtidens människosyn, en blandning av romantisering och fascination över ”vilden”.
Huvudrollen, den tyske officeren Parcus, kan efter strider under första världskriget inte anpassa sig till händelselös vardag i München, varpå han reser till Bolivias urskog och in i ”de vinande pilarnas land”.
Där stöter han på parintintinindianerna, vilka tilldelar honom hustrun Schiggi-Schiggi.
Djungelromantiken kryddas med explicita kannibalscener, såsom:
”En av männen sitter orörlig och njuter vid anblicken av huvudet, som han har lagt i glöden.
Håret har fattat eld, ett litet rökmoln stiger upp och en genomträngande lukt intränger i mina näsborrar. Nästan samtidigt börjar alla sju att äta.
Hövdingen vänder på den rostade handen och hugger sina tänder i handflatan.”
Vad betydde denna bok för Rolf Blomberg och hans tidiga syn på äventyr, på expeditioner i främmande miljöer? Hur färgade den hans omogna syn på indianfolk, då innan han fick en verklighet och erfarenheter att jämföra med?
Om det berättar jag i ett kapitel i min kommande biografi Folkhemmets äventyrare.
För övrigt hade jag tänkt sätta fyr på min Weber i afton, men den rostade handen i Schiggi-Schiggi har effektivt raderat aptiten.
Även om jag har viss rutin, enligt illustrationen ovan.
(Copyright på bilden av Issei Sagawa: Walter Repo. Bilden får ej publiceras utan min tillåtelse.)