Tropiskt skyfall utanför skrivkammaren, ännu en tyst arbetssöndag.
Kapitlet om Rolf Blomberg och hans barndom, hans rötter och uppväxt ligger färdigt, skall bara tajtas för leverans.
Blev ett fylligt kapitel som tog alldeles för lång tid med all research, men resultatet känns hyfsat och då bör det hålla. Målet var att finna gnistan bakom tillblivelsen av folkhemmets äventyrare och jag tror mig ha lyckats.
En del i kapitlet berör sommarlovets magi, de ljusa nätterna då allt är möjligt och löftesrikt, i synnerhet för ett barn med drömmar om äventyr.
Här är det redan sensommar, Alex Schulman skrev träffande om det i gårdagens Aftonbladet.
Sommaren är en illusion och nu är mörkret tillbaka. Det doftar höst och annalkande förmultning. Skrivbordslampan glöder över ett nytt kapitel i min kommande bok.
Mitt i finner jag denna bild på huvudrollsinnehavaren, Rolf Blomberg i sin skrivkammare:
Spurten är tydlig för mig, ett avsked är på gång och något nytt skall vidta.
Kapitlet i skrivande handlar om Rolfs krigstid på Java, om en märklig man som hette Victor Berge, om drömmar som grusas och barn som föds.
Till stora delar blir detta ett brevbaserat kapitel, Rolfs röst i behåll. Det kommer att ge rytm i mixen.
I pausen läser jag senaste numret av Äventyr (före detta Äventyrliga Familjer). Ett bra magasin skall ha reportage som man sugs in i, reportage vars sidor man river ur och sparar. Länge sedan jag rev ur något annat än pärlor från Kvällsstunden, men nu är det Bombi Bitt och jag som lossas från limhäftningen.
Min favorit Petter Karlsson har gjort det igen, nu med fantastiska bilder av Anders Roos.
Bara att poppa kapsylen på en iskall Champis och resa tillbaka till barndomens äventyrsland. Medan regnet faller och lampan knäpper över blombergmaterialet njuter jag en knivsudd av ett evigt sommarlov.
Shortsen är åter gräsfläckade och slangbellan är med, ifall ett lejon skulle dyka upp ur ångande brännässlesnår.