Update från skrivkammaren.

Regnet vilar, en aftonsolstråle tittar in.

Dillen utanför växer så det knakar och boken närmar sig sitt slut. Är inne i spurten, men det skall ju hålla en viss kvalitet.

Så emellanåt tar det tid. Något helt annat med biografier, jämfört med det skönlitterära. Inte alls samma flöde. Hela tiden fakta. Fakta som skall skalas bort för att inte tråka ut berättelsens nerv. Fakta som skall dubbelkollas. Fakta som trösklar.

Bra att ha en blogg där material som inte får plats i boken hamnar.

Sommaren flyger förbi. Jag hoppas på hösten. Det går ju att bada då med. Räkorna i Göteborg återgår till normalpris, svampplockningen vidtar, man kan klä sig värdigt igen.

Då förbereder jag också för en ny bok, vilket inte blir en biografi.

Troligen kommer jag att skriva en hel del av den i min fiskestuga i Karelen, en dryg kilometer från ryska gränsen, med björn och varg på tomten. Fiskestugan blir skrivarlya.

Jag ser fram emot det.

Är fortfarande kvar i Rolfs barndom, men gör små steg framåt.

Här bjuder jag på ett av de första äventyren signerade Rolf Blomberg – ur hans första bok Skildringar, som Rolf tillverkade på pojkrummet 1925.

I denna skildring cyklar tolvåringen Rolf med sin två år yngre kamrat Stig Fröderström till Sigtuna. En kämpig tur, kedjan hoppar flera gånger.

Nåväl, Rolf fotodokumenterar i alla fall Lopptorget i Sigtuna  (ett av Rolfs absolut första fotografier) innan pojkarna tar in på Nilsons pensionat där de äter och somnar med sju timmars cykling i kropparna.

Ett av av Rolfs första äventyr.

Stigs pappa var för övrigt Harald Fröderström – rättspsykiatriker, militärläkare och författare. Harald reste i Amazonas 1938-1939 och tjänstgjorde även i Finland under kriget.

Både Rolf och Stig gick på Högre Allmänna Läroverket Å Östermalm, enligt skolkatalogen från 1927. På bilden är Rolf nummer 18, nedan ser ni kamraten Stig som nummer 21.

Två års åldersskillnad är en stor sak i den åldern, men tydligen gick det bra ändå.

Är övertygad om att mognad inträdde snabbare förr. Titta bara. Inte ser Stig ut att vara den femteklassare han är på bilden.

Dagens fynd: Amazon Headhunters, för en tia.

De legendariska äventyrarna Jiří Hanzelka och Miroslav Zikmund var de första som lyckades korsa Afrika med bil. Bland väldigt mycket annat som de lyckades med.

De gjorde 147 kortfilmer och fyra fullängdsfilmer ihop.

Kommunistregimen bannlyste en del av deras arbete.

De har en fanclub: http://www.facebook.com/group.php?gid=50852065958

Finner ingen referens till Rolf Blomberg i boken. Däremot, naturligtvis, till Raphael Karsten.

Boken är fyllig, inlagan praktfullt utförd med ett slösande rikt bildmaterial som är unikt och väldigt nära. Svartvitt, men även i ett tidens färgspektra som jag älskar.

Verket trycktes 1963 och innehåller en bra, utvikbar karta.

Zikmund, född 1919, lever och kanske besöker jag honom framåt hösten.

August och Augusta, farföräldrar till folkhemmets äventyrare Rolf Blomberg.

Karl August Theofil Blomberg startade boktryckeri i hemstaden Lindesberg, vilket övertogs av Rolfs farbror Carl August Oriel Blomberg, därefter av fastern Eva Laura Katarina Blomberg 1894.

Men det var Blombergska bokhandeln som var navet i Lindes tillvaro.

Varje fredag kom bokpaketet från Stockholm med det senaste vad gällde äventyr och reseskildringar, en betydande genre vid tiden – den exotiska omvärldsbilden, stöpt av kolonialismen.

Bokhandeln fanns på nedre våningen av farföräldrarnas hem: Blombergska gården på Kungsgatan 48. Byggnaden står där än i dag.

I detta gula vinkelbyggda tvåplanshus från 1795, knuttimrat och med liggande spont på nedre våning, tillbringade Rolf delar av sommarloven. Hänryckt av krokodiler och kannibaler från bokhandeln.

Jag är säker på att en del av förklaringen till varför Rolf hade, som han uttryckte det, myror i byxorna och gav sig ut i världen återfinns i Lindesberg.

Rolfs farfar, farmor, far och fars syskon finner ni här:

http://www.blied.se/genealogi/stamtavlor/petter_ahlbom/0001/5_963.htm

Stort tack till Linda Blied som har sammanställt stamtavlan där Rolfs släkt ingår.

Rolfs pappa David Blomberg, den berömde möbelarkitekten från NK, ingick i en syskonskara om nio, varav två dog som spädbarn.

Denna förmiddag ägnar jag åt att sovra det torra släktmaterialet och försöka göra det till ett läsvärt bokkapitel med lite blod och liv.

Dagens boklån: Floden tog av Gerda Pehrson från 1965.

Omslagsfotografi: Rolf Blomberg.

Detta är berättelsen om svenskar som lämnade sina hem för ovissa öden i främmande land.

Storstrejk i Sverige, 40 minusgrader i Norrbotten, framtidsutsikterna såg mörka ut.

En emigrantagent talade om Brasilien som om han sålde dammsugare.

Att man på en enda bananplanta kunde utvinna hela 40 kilo bananer. Läckerheter som vildhonung var bara att hämta i skogen och solen, den livgivande, sken konstant.

Reklamen var identisk med den som lockade de norska utvandrarna till Galápagos eller de tyska till Paraguay. Jag har besökt de flesta av de senare kolonierna och spårat resterna av den förra på Sköldpaddsöarna. Nu tänker jag mig en tur till Brasiliens utmarker.

För storyn är en bit svensk historia, i dag i glömska, samt nog så dramatisk.

Den 10 december 1909 reste de första emigranterna till Brasilien och under 1910 emigrerade 50 familjer med 252 personer.

Under perioden 1909-1911 tog cirka 700 personer ut flyttningsbetyg från pastorsämbeten i Norrbotten för flytt till Brasilien och många reste utan att anmäla det.

Brasilianska regeringen betalade resan från Hamburg.

Gerda Pehrsons familj tillhörde dessa utvandrare och de bosatte sig i södra Brasilien, vid Uruguayfloden. Ett extremt hårt liv vidtog.

I någon reklamtext i mitt arkiv står det att Rolf reste i Gerdas fotspår på uppdrag av förlaget bakom Floden tog. Det stämmer inte. Däremot bidrog han med omslagsbilden, som troligen är tagen någon annanstans,

samt ett par bilder i inlagan, vilka inte skildrar svenskättlingar.

I vilket fall är detta även en bit blombergiana och boken, en raritet, är gripande.

Jag sitter ensam i förträdgården med en tidig morgon invid Vasakyrkan och parkerna.

Hararna och rådjuret har redan gått förbi, grannkatten har knipit en mus, en sädesärla pickar i sig resterna av mitt wienerbröd och pilfinkarna vill ha mer.

Rena vildmarken mitt i Göteborg.

Till det första kaffet vill jag alltid ha något att läsa och sådana här julimorgnar är det naturligt att låta tidningen ligga på hallmattan. Istället uppsöker jag äldre sommarnummer av magasinet Café, vilka alltid innehöll sommarläsning, riktigt långa, välskrivna reportage.

En favorit är naturligtvis Café nummer 6 1998 och storyn Drabbad av inkaguldets förbannelse.

Min äventyrskamrat Michael Tjelder beger sig in i Llanganati, i spåren efter Rolf Blomberg och i sällskap av forskningsluffarens barnbarn Alejandro, som har ett eget avsnitt i min bok Folkhemmets äventyrare.

Historien om Llanganati och jakten på inkaguldet är historien om misslyckanden.

Det har även jag upplevt där i det dimhöljda bergsmassivet under en expedition som jag lovade att upprepa. Och nästa gång skall jag än längre in i gåtan.

Tills dess lovar jag att på denna blogg återkomma med många glimtar från min långvandring i Llanganati, som när glasögonbjörnen besökte mitt tält mitt i natten, när tapiren vrålade och när ett blixtkrig utbröt bland de magnetiska bergstopparna. För att inte tala om en misstänkt blodförgiftning, på en plats där ingen hjälp finns att få.

Nu kommer måsarna, skatfamiljen som bor i Landsarkivets murgröna, den ensamma kråkan och de första hundarna. Rena vildmarken i Göteborg. Om en stund skall jag vattna kantnepetan, ta in lite persilja och gräslök. Men först en påtår och ytterligare njutning.

Jag torkar wienerbrödskladdiga fingrar och vänder sida – Café är min vän i sommartorkan.

Rolfs farfar Theofil Blomberg startade Blombergska bokhandeln i Lindesberg 1856 och drev även boktryckeriet, vilket fortsatte i ny regi genom Rolfs farbror Oriel Blomberg 1880.

Efter Oriel tog Rolfs faster Eva Blomberg över tryckeriet 1894.

Jag kan tänka mig att företaget fanns inom släkten hela tiden och att de fortsatte att trycka lindesbergska vykort. Ända till 1992 då konkursen stoppade pressarna.

Över ett sekel, sedan inget mer.

Ännu en svensk företagarhistoria gick i graven.

Bilden visar tryckeriet 1850 och återfinns på den utmärkta hemsidan www.lindebilder.se.

Ett av alla dessa sidospår i berättelsen om Rolf Blomberg och det är utbildande. Från att ha grävt i Sydamerika står jag nu i den svenska myllan och ser den utarmas.

Samma dag som jag pysslar samman storyn om det blombergska familjeföretagandet loppisfyndar jag ett Sepil spritkök, tillverkad och ritad i början av 1960-talet i Anderstorp.

Därtill slår jag till på en tuff Sharpo Junior-häftapparat från samma tidsperiod – ”designed and manufactured by Isabergs Verkstads AB” i Hestra.

Varför gör Sverige inget själv längre och exakt när blev det fult med egenföretagande?

Naturfilmaren, författaren, skivartisten, mångkonstnären Jan Lindblad föddes 1932, två år innan Rolf Blomberg besökte Ecuador för första gången.

Rolf och Jan, två olika människoöden, två olika generationer. Förenade av gemensam passion för djur och natur, förenade av ett tropiktempererat blod.

Den 24 oktober 1978 skrev Jan till Rolf från Goldi Sands Hotel i Negombo, Sri Lanka.

Han skulle bli bofast. Slå ner pålarna, någorlunda i alla fall.

För alltjämt fanns mycket kvar att filma, upptäcka, leva.

Drygt sju år senare skulle han gå ur tiden.

Jan Victor Armas Lindblad, 19 juli 1932 – 5 april 1987, min idol i barndomen.

Jag skulle fylla åtta år när hans bok Guyana – vattnens land utkom och fortfarande när jag en dröm om att få komma dit.

Visste ni förresten att Jan Lindblad tilldelades Stora journalistpriset 1970, för sina TV-reportage från Sydamerikas djungel och hans engagemang för dess hotade djur och natur.

Vore roligt om SVT ville sända dem i repris.

I väntan tar jag en ny vända med Jans böcker och här är utdrag från ett brev i korrespondensen mellan Jan och Rolf. Goldi Sands Hotel 1978 (www.goldisands.com), alltså:

”Hej Rolf!

Dyningen rullar tjugo meter från mig medan jag skriver.

Plats: Sri Lanka – Ceylon.

Vi har mellanlandat på väg mot Indien och det fortsatta filmarbetet där. Nåja, sämre plats att sitta fast på finns ju. Vi kommer dock inte iväg den ursprungliga vägen, sedan Ceylon Airlines packat ihop efter att någon på rent fanstyg sprängt deras största plan! Ingen i planet dock, som tur var.

Kan Du tänka Dig – jag som egentligen inte äger en bit matjord någonstans, med mitt lindrigt kamouflerade lappblod följenligt nomadiserat i tämligen vidsträckta marker, har fått tag på ett stycke tropisk mylla här borta.

Ser man på – just nu ringde man och sa att vi kan åka via Nepal – ack ja, vad fort allt går och vilka slingriga vägar, eftersom jag ska filma i närheten av Agra, Indien.

Var var jag nu…

Jo, nära centrum av Ceylon, Kandy, den gamla huvudstaden, mitt i en övergiven teplantage har jag köpt en kaka, en och en halv acre, och bestämt att bygga en kåk där.”

Rolf Blomberg träffade aldrig sin farfar, som föddes redan 1819 i Eker, Örebro.

Hans namn var Carl August Theofil Blomberg.

Mot 1800-talets senare del var August bankkassör och bokhandlare i Lindesberg. Hans arbetsplatser, Örebro Enskilda Banks avdelningskontor och Blombergska bokhandeln, låg vägg i vägg i Blombergska gården på Kungsgatan 48, där det idag huserar en blomsterbutik.

Klart är att Rolf vistades på gården under delar av sina sommarlov.

Genom bokhandeln fick Rolf sina första impulser till resande och äventyr, tror att jag har nämnt det tidigare i denna blogg. Gårdens boksamling innehöll säkerligen även en del frimurarmaterial.

Farfar August, riksdagsledamot för borgarståndet, var nämligen frimurare och här ser ni hans frimurarvapen.

Hans riddarnamn var EQV, AB APIARO.

Vad det betyder har jag ingen aning om, men bikupan i vapnet symboliserar bankväsende och sparande. Det sistnämnda var något som August tvingades göra, eftersom han förlorade två förmögenheter, bland annat under finanspaniken på 1870-talet.

Ännu ett exempel på sidospår som dyker upp när man skriver en biografi.

Jag kvicknade till ur mitt dysenteriartade tillstånd och fortsatte färden inåt i den ecuadorianska djungeln, vidare in i regnskogens Tjernobyl.

Minns att regnet föll mot en pipeline, att allt kom till ytan – kvicksilver, bly, cyanid. Oljeindustrins gifter blänkte i gölarna där grodor lade sina ägg.

Från laglösa Lago Agrio vid den colombianska gränsen hade jag och en fixare tagit oss till närbelägna gränsfloden Rio San Miguel, områdena där Rolf Blomberg sökte amfibier och där jag skulle träffa de sista cofánindianerna.

Passerade Santa Cecilia, ett Texacoläger på 1960-talet, nu en övergiven utpost för armén.

På denna lilla plats levde 86 grodddjursarter och 53 ormarter innan skövlingen och innan pipelinen – mellan 1972 och 1989 sprack den minst 27 gånger.

Runt 68 miljoner liter råolja rann ut. Förgiftade och dödade allt liv.

Därav epitetet: regnskogens Tjernobyl.

I denna trakt sökte Rolf efter grodor, långt före katastrofen. Om detta berättar jag vidare under ett separat kapitel i min bok Folkhemmets äventyrare.

Forskare som kom efter honom mötte en helt annan miljö. Förvisso rätt grönt, men livet var glest och värre blev det.

I mitt trygga hem, där vattnet är rent och marken frisk, läser jag nu In Search of the Golden Frog av Marty Crump, en fantastisk kvinna och biolog i amfibiernas tjänst.

Som field researcher i tropiken har hon under 30 år dokumenterat hur amfibierna i Latinamerika har trängts tillbaka, minst sagt.

Flera avsnitt i boken berättar om hennes besök i trakten Lago Agrio, vilket passande nog betyder ”sur sjö”. Jag skall återkomma med en fylligare text om boken längre fram.

Än så länge är den väldigt spännande, eftersom den även beskriver hur tufft fältarbete i tropiken kan vara. Utöver fajter med ormar, skorpioner, moskiter, spindlar, parasiter. Utöver exotiska luncher som currygryta på råtta.

Häromkvällen mottog jag ett mejl från Marty Crump om Lago Agrio:

”My last time there was in the early 1990s.  I didn’t have time to do a rigorous survey, but I spent time walking the trails.  My definite impression was, not surprisingly, that there were many fewer frogs out and about than I expected.”

Grodorna kväker helt enkelt inte som på Rolf Blombergs tid.