Papper i maskin, som det heter – sista kapitlet i min bok Folkhemmets äventyrare är under skrivande, vilket föranleder mig att rota fram bilderna från min expedition till det förhäxade bergsmassivet Llanganati i Ecuador.

Bilderna i detta inlägg är tagna av min vän, explorern och den tyske bergsjägaren Frank Alte.

Själv har jag ett rikt, knivskarpt och ytterst spännande bildmaterial från expeditionen, men allt är dia, så ni får vänta innan jag serverar något av det.

Tanken var att expeditionen även skulle rendera ett reportage i tyska Vanity Fair, vilka tidigare hade publicerat mitt exklusiva reportage inifrån Elisabeth Nietzsches raskoloni – Nueva Germania i Paraguay.

Dessvärre hakade den tyska magasinsupplagan av skylten och stängde sin verksamhet för gott på grund av allmän tidningskris. Men, jag lär kunna placera Llanganati-reportaget annanstans längre fram. Trots allt handlar det om exklusivitet, att ge sig i kast med något så komplicerat och skräckinjagande som Llanganati.

Den officiella förklaringen till varför jag plöjde ner en ansenlig summa i en så pass vådlig expedition: att jag skulle få uppleva det Rolf Blomberg upplevde i en av världens mest otillgängliga och outforskade regioner.

Men naturligtvis var det guldet som lockade, möjligheten att faktiskt snubbla på en inkaskatt värd minst 200 miljarder kronor, säkerligen mer; siffrorna är svindlande. Skatten lär omfatta över 2 000 ton inkaguld. Över 70 000 cargas – 1 carga = 28,75 kilo. Detta multiplicerat med guldpriset.

Jag kommer att skriva mer om The 2008 Repo-Alte Llanganati Expedition – ge er många detaljer och stories om vår guldjakt och andra expeditioner i samma tecken, vilka inte alltid gick så värst bra, milt uttryckt.

Tänk er en plats där det regnar större delen av året, där dimman som sveper in är så tjock att den gör dig paranoid, alla riktmärken suddas ut, du tycker dig ha kläm på tre bergstoppar och i nästa sekund är de försvunna, inget att äta, men så gott om vatten att du är konstant blöt, kompassen trilskas då bergen är magnetiska, inte en människa, knappt några djur, 20 meter kan ta dig en arbetsdag att forcera med djungelkniv.

Lägg till höjden, cirka 3 500 meter och högre som pressar dina lungor och tinningar. Vandringarna ger blodsmak, ibland verklig blodsutgjutelse. Efter några dagar är du så mör att du bara tänker: framåt, måste orka framåt, inte ge upp, för då dör du här.

Den ecuadorianske geografen Andrade Marín beskrev Llanganati som ”en region vilken utan tvivel som få i världen borde utmärkas på kartorna med den avskräckande beteckningen FÖR ALLTID OBEBOELIG”.

Berättelsen om Llanganati är berättelsen om misslyckanden och om ond bråd död. Ett antal har blivit tokiga på kuppen, ett antal har dött därinne.

Så, varför utsätter man sig för något sådant, utöver en minimal utsikt att finna den mytomspunna skatten? Jag skall återkomma till det och resonerar en del kring det i min bok om Rolf Blomberg. I mycket är skatten och äventyret en ursäkt för något större.

Vid Rio Milín, floden invid porten till Llanganati, mötte jag ett gäng väderbitna vaqueros och när vi gav oss av – jag Walter Repo , Frank Alte och våra indianska bärare – sa de: Quiren morir? Vill ni dö?

Vid ett tillfälle var det nära att gå åt pipan, jag berättar om det i boken, men en tidig morgon vid Svarta sjön såg jag vattnets spegelblanka yta, mötte en kolibri som hade susat upp hit till Anderna från det avlägsna Amazonas och kände en oerhörd frid, en ynnest.

Jag hade i alla fall sagolik tur med vädret, för stunden, och det minsta jag tänkte på då var döden.

På bilderna i detta inlägg ser ni mig i glasögon, mina hjältar till bärare (skall berätta mer om deras bravur senare) och ett smakprov på landskapet.

Självklart längtar jag tillbaka och till nästa expedition har jag nya dokument som kan leda mig rätt…

Travellers Clubs traditionella kräftskiva hos Jonas på Skansen-Akvariet blev en välsmakande succé även i år.

Fullmatade svenska kräftdjur, drycken – ”rund och harmonisk” – serverad av härliga Tytte, och framför allt ett fantastiskt sällskap i en outstanding miljö – en minnesvärd helkväll.

Självklart blev det många intressanta samtal med travlarbröder från när och fjärran.

På plats var förstås även Anders Blomberg – son till folkhemmets äventyrare Rolf Blomberg – och mellan boksnacket blev det många skratt, ty den goda humorn och det öppna hjärtesinnet har han ärvt från sin far.

Jag Walter Repo till vänster i bild och Anders Blomberg till höger.

Vad vet jag om Arboga?

Att de har smarriga pastejer och har fött fram en vass redaktör.

Bildgooglade honom, såg att han hade svarta glasögon, han satt med barn och verkade chosefri.

Då jag träffade honom i veckan begrep jag att han även har humor och näsa för texters valörer. Vi var överens om tajtningar, han skall knåda degen, ta fram pepparkakformarna och stansa före gräddning.

Vi drack java från Kaffepunkten. Jag, min underbara förläggare och denne redaktör, som dessutom hade lånat min förra bok på biblioteket. Det var trevligt, det var nyttigt och vi sa på återseende med framtidstro.

Utanför porten till Strindbergs Blå tornet, fastigheten bredvid mitt förlag, tänkte jag: det bådar gott, det här kommer att bli kanon.

Så många böcker jag har haft i min hand som hade behövt en redaktörs hantverkshand. Och som framför allt hade behövt tajtas rejält.

Jag är väldigt tacksam och gillar Arboga mer och mer.

Natt i skrivkammaren och jag har just skickat ett kapitel om Rolfs krigstid på Java.

Ett kapitel där Rolfs röst är bevarad i hög grad, ett dramatiskt kapitel om en avgörande tid i forskningsluffarens liv.

I detta skymtar två sidohistorier. Den ena hör till dyklegendaren och pärlfiskaren Victor Berge, som jag kommer att skriva mer om här på bloggen längre fram.

Ett under att han överlevde japanernas koncentrationsläger och jag har genom åren samlat på mig en hel del material om honom.

Den andra sidohistorien handlar om något så simpelt som tre tänder, vilka kunde ha kostat folkhemmets äventyrare livet. Tre tänder, gömda i en mjölkflaska.

Vill säga mer, men gör det inte. Det står i boken och mer kommer på bloggen efter releasen.

Skrev tidigare ett mejl till en broder och berättade:

Här i kammaren står nu sju sprängfyllda bananlådor med blombergresearch, utöver hans böcker. Chiquita från Ecuador, passande inte sant.

Snacka om att reducera material till en bok.

Resan börjar närma sig sitt slut (sanden rinner ut, sa min underbara förläggare) och vilket äventyr det har varit.

Det bästa är att äventyret fortsätter – planeringen är i gång och förhoppningsvis blir det flera publika events i Blombergs tecken till nästa år, då Rolf Blomberg skulle ha fyllt 100 år.

Ett kapitel kvar att skriva och jag har sparat det bästa till sist!

Rolf Blomberg företog en bröllops- och forskningsresa i Söderhavet.

Innan attacken mot Pearl Harbour drog igång krigshelvetet hann Rolf och hans hustru Kajsa uppleva en paradisisk tillvaro.

Efter kriget gjorde Rolf reportage av upplevelserna och Folket i Bild hade den 19 maj 1946 detta omslag – en utfallande bild på Kajsa i en alldeles speciell sjö.

En del av texten löd:

”Den lilla obebodda ön Satonda, en gammal slocknad krater som stack upp ur den djupblå Floressjön, hade länge lockat oss.

Från vårt hus uppe på Tamboravulkanens sluttning kunde vi se ön, där den låg ett litet stycke utanför kusten.

Varje kväll, just som solen gått ned, kom ett svart moln drivande från ön in mot Soembawa. Det var de flygande hundarna, jättestora fladdermöss, som gåvo sig ut för att plundra urskogens fruktbärande träd.

Tusende och åter tusende av dem lämnade Satonda med tunga, vinande vingslag, och som en förfärlig armada av spöklika svarta demoner kommo de flaxande mot den grå kvällshimlen.

Det var det närmaste jag ville försöka fånga med min filmkamera.

Men Satonda hade också andra lockelser: korallstränder som lovade rika samlingar av havsdjur och mitt på ön en kratersjö som aldrig blivit undersökt.

Det sades att en gyllene krokodil hade sitt tillhåll i denna sjö och kvinnor som inte kunde få barn reste över till Satonda och bådo och offrade till guldkrokodilen och om den då visade sig var detta ett säkert tecken på att bönerna blevo hörda och gingo i uppfyllelse…”

Rolf och Kajsa stannade tre veckor på ön.

Guldkrokodilen såg de aldrig, men senare på Java föddes deras son Staffan.

Har skrivit ett kapitel om Rolf Blomberg och indianerna.

Fokus på två inte helt enkla saker, vilka jag förklarar i boken.

Först filmen Jangada, vilken döptes om flera gånger för att locka yngre biopublik.

Men även under namnet Vildarna vid dödens flod floppade den rejält. Jag kallar den för en ”tropisk kalkon” och så är det.

Torgny Anderberg höll i rodret, Rolf var expeditionsledare utan mandat över innehållet. Anderberg saknade idé om vad filmen skulle handla om, i princip filmade de bara vad som föll dem in.

En lång inledande period av arbetet tillbringades på beachen Copacabana. Rolf hade med sig sin familj, härlig semestertid och betald sådan.

Anderberg införde, vanan trogen, ingredienser från pilsnerfilmen.

Resultatet blev en film utan röd tråd, faktiskt utan mening.

Behållningen är de levande maskotarna, särskilt bedårande ullapan Laban.

Om Rolf hade gjort filmen hade det blivit något annat, nu användes hans namn i egenskap av folkhemmets äventyrare och till marknadsföring, samt när det gällde att förmå bolaget att skicka teamet till Brasilien.

Problemet är indianfrågan och i min kommande bok Folkhemmets äventyrare berättar jag bland annat hur det gick till när Anderberg försökte övertala indianerna, kallade ”vildar”, att skådespela för kameran.

Det andra jag har skrivit om är boken Vildar och Rolfs misslyckade försök att få kontakt med en indianstam. Lyckligtvis ändrades Rolfs syn på hur expeditioner skulle utföras, hur kontakt med indianer skulle gå till. Benämningen ”vildar” ersattes av insikt och kunskap.

Men fram till dess följde Rolf onekligen en traditionell kolonial anda, där glaspärlor och moraknivar förkortade vägen till det vilda, det främmande som serverades folkhemmets läsare. Detta var den världsbild som erbjöds.

Inte mycket återstår att skriva på boken nu och enligt tidsplanen går den i tryck om cirka en månad. Omslaget är bra, författarporträtt av Svante Örnberg är bra, allt är bra. Nu gäller det bara att behålla fokus till sista punkt.

Folkhemmets äventyrare stadgade sig den 20 augusti 1940.

Rolf Blomberg och Karin Abdon, Kajsa, gifte sig i Danderyds vigselrum och middagen hölls på Stockby gård.

Kajsa var dotter till framlidne stadsingenjören John Abdon i Lund och dennes maka, född Linhardt.

Svensk Damtidning rapporterade: ”Den unge forskningsresanden Rolf Blomberg har alldeles nyligen begåvats med en maka, som är nästan lika spänstig som han själv. / För övrigt starta de nygifta snart en film- och forskningsfärd till Ostindien och Söderhavet – i djonk. Vilken bröllopsresa!”

I dag fick jag tag på ett unikt hemma-hos-reportage, såtillvida att det är koncentrerat på Stockby gård och dess interiörer – hemmet i Stocksund där Rolf Blomberg växte upp.

Så här såg det alltså ut, här fostrades och formades folkhemmets äventyrare.

Stockby gård hade tidigare bebotts av biskop Grafström, som brukade hålla predikningar för traktens folk hemma hos sig.

Då var Stockby ännu inte skiftat till villatomter och platsen stod inte i förbindelse med storstaden flera gånger i timmen, så det var en ganska isolerad ort, avlägset belägen från någon kyrka.

Rummet där biskopen höll sina predikningar var musikrum under Rolfs uppväxt och kallades för ”kyrksalen”.

Nåväl, varsågoda, bara att stiga på – det var här allt började, prologen till det tropiska.

I september 1945 nåddes Sverige av ett livstecken från folkhemmets äventyrare Rolf Blomberg – i fyra år hade han och ett hundratal svenskar på Java levt så gott som isolerade från yttervärlden.

Rolf meddelade i ett telegram att javasvenskarna befann sig väl, med undantag för direktören för Java sockerindustri, Gunnar Booberg, som hade avlidit i ett interneringsläger.

En svensk tidning, oklart vilken, publicerade under samma tid ovanstående bild på Rolfs föräldrar. Tydligen har de i radio julhälsat till sonen och svärdottern Kajsa. Emellertid är bildtexten felaktigt, eftersom Rolf och Kajsa aldrig satt internerade.

Efter att ha läst en hel del material om dyklegendaren Victor Berge konstaterar jag att paret Blomberg måste ha haft en sagolik tur i oturen.

Till min bok har jag just infogat ett resebrev från Kajsa, skrivet på Java innan helvetet bröt ut.

Bilden på Rolfs föräldrar Jenny och David är en av få i media.

Han var rätt lik sin far, Rolf.

David Blomberg mottog ett annat telegram från sonen, daterat den 21 februari 1942 och då skrev Rolf: ”Allt är väl med oss och våra vänner. Var ej ängsliga. Hälsningar.”

Då var den japanska terrorn ännu i sin linda, år av tystnad från Rolf och Kajsa skulle följa.

Det började som en förlängd bröllopsresa, en bröllopsexpedition, nöje och arbete kombinerat.

Året var 1940, som vanligt intervjuades Rolf Blomberg inför äventyret.

Hans hustru Kajsa (Karin Blomberg) släpade på sitt mjukisdjur till maskot, en australisk koalabjörn. I resväskan hade Rolf troligen sin maskot, en sliten barndomsnalle.

Idel glada miner, allt var planerat, allt skulle bli underbart och minnesvärt.

Krig tänkt de inte på, Rolf och Kajsa.

Men med attacken på Pearl Harbour skulle allt förändras. Planer och drömmar ställdes in.

Min kommande bok Folkhemmets äventyrare innehåller ett kapitel om denna ödesexpedition.

Även i detta kapitel hörs Rolfs röst genom hans brev och dagboksanteckningar, därtill följer separata intervjukapitel där olika personer berättar.