Rolf Blomberg tvingades upp på en lastbil och kördes till Kempeitai, den japanska motsvarigheten till Gestapo.
För 150 gulden måste han skaffa sig en pandaftaran, ett registrerings- och legitimationskort som japanerna gått ut med påbud om.
Jakten på holländare var massiv, koncentrationslägren fylldes.
Rolf uppgav att han var zoolog, vågade inte knysta ett ord om journalistik.
Med i terrorhögkvarteret var legendaren Victor Berge, som visade upp sitt fisketillstånd.
Den dagen klarade sig båda två, eftersom deras namn inte fanns på listor över eftersökta och då de hade svenska pass.
Rolf internerades aldrig, Berge hade inte samma tur.
Efter år av tortyr och misshandel släpptes Berge ur koncentrationsläger. Denne annars så välbyggde man vägde då endast 47 kilo.
Jag skall återkomma till Victor Berge senare i denna blogg och har en del material om honom i arkivet. Utan tvekan fascinerar han mig.
På pandaftaranen uppgavs innehavarens ras – vit, halvblod, kvartsblod et cetera. Sju, åtta olika grupper att välja, uppgifter som låg till grund för internering.
Som läsare av denna blogg förstår skriver jag nu ett kapitel om Rolfs tid på Java.
Rolfs röst är genomgående och kapitlet är av vikt, eftersom tiden på Java gav honom sonen Staffan och sedermera även hans andra hustru, Emma.
Den japanska terrorn och kriget på Java, efter de ödesdigra och smärtsamma åren talade Rolf aldrig om det.
Han höll allt för sig själv och upplevelserna förändrade honom i grunden.