”Han gillar ormar och bananer.”

Så lyder texten där Rolf Blomberg gör reklam för bananer från Ecuador och åt sin vän banankungen Folke Johansson från Ödskölt.

I år är det 43 år sedan Folke mördades i Ecuador. Jag har i mitt arbete med boken Folkhemmets äventyrare hört att polisutredningen var under all kritik och har fått mördaren i detalj beskriven för mig.

En högintressant kriminalhistoria, men detta inlägg skall handla om marknadsföringen av Folkes ”gröna smaragder” i folkhemmets Sverige.

Har tidigare skrivit att Rolf gjorde reklam för en handfull produkter, strax efteråt fann jag denna helsidesannons i mitt researchmaterial.

Att Rolf ställde upp för Folkes AB Transfrukt och varumärket EFFO är inte så konstigt, med tanke på att Folke, Ecuadors främste bananexportör, någon gång sponsrade Rolf ekonomiskt och genom att bereda plats i sina bananbåtar.

Annonsen slår fast om Rolf: ”Den naturliga färdkosten under hans expeditioner är energigivande bananer”.

Bredvid bilden på Rolf märks något helt annat: ”EFFO-SAMBO – vår mörkhyade banancharmör har på kort tid blivit mycket populär ute i de svenska bygderna. Han far land och rike runt och bananpropagerar. Hälsar gärna på i er butik!”

Wikipedia 2011 berättar: ”Sambo (ras), ett äldre och ofta nedsättande ord för en person med både indianskt och afrikanskt påbrå.”

Att Rolf kuskade landet runt med exotiska föredrag och krympta huvuden är en sak. Men här har det svenska dåtida suget efter exotism tagit sig ett bisarrt uttryck, sett i dagens ljus.

Killen på bilden ser mer brasiliansk ut än ecuadorian, i vilket fall – jag föreställer mig scenen. Han får en båtbiljett, skeppas till ett förfruset land, där någon sätter en stråhatt på hans huvud. Sedan får han fara frostens rike runt och sälja in bananer hos lanthandlare som hämtade ur Åsa-Nisse.

Jag stannar här, konstaterar bara att det sannerligen var en annan tid.

För övrigt är storyn om banankungen Folke Andersson värd att återkomma till, vilket jag med all säkerhet kommer att göra.

Under mitt arbete har jag ofta hört om Rolfs skämtlynne, att han hade humor och en dragning åt det lite bisarra. En lite vriden situationskomik.

Det skymtar mellan rader i hans böcker, blommar ut rejält i hans privata akvareller och teckningar, som jag skall visa smakprov på senare till hösten i denna blogg.

Den publika skämtsidan visade han redan runt 1933, innan han for till Galápagos och debuterade med sin första bok Underliga människor och underliga djur, vilken innehöll några teckningar från hans hand.

Då, i det tidiga 1930-talet, extraknäckte Rolf som skämttecknare åt diverse tidningar.

Jag känner igen tonen i humorn från de serier som publiceras i min favorittidning Kvällsstunden, som grundades 1938.

Kan inte riktigt beskriva det, men det är humor med en slags återhållen efterklang. Aldrig något gapskratt, på sin höjd en mungipsdragning.

Rolf kunde utan vidare ha ägnat sitt liv åt ritstift och färger, han hade det i blodet från bland andra sin far David Blomberg. Och han var driven.

Skämtteckningarna här är endast en promille, några första steg. Jag har sett akvareller som han gjorde i Ecuadors djungel bara ett par år senare och de är fantastiska.

Men denna afton bjuder jag alltså på lättare spis. En historia från landsbygden, lite jakt och en dialog som hämtad från Göteborg.

I övrigt kan jag meddela att samtliga bilder till bokens bildsjok nu är skickade till förlaget och texterna till dessa är skrivna.

Tanken är att dessa längre bildtexter skall ge extra information utöver det som står i bokkapitlen.

Blev bra med Rolf i olika åldrar och livssituationer. En hel del av bilderna är aldrig tidigare publicerade, bland andra märks barndomsbilder från anrika Stockby gård.

FOTO COPYRIGHT: WALTER REPO

Nya tider, nya namn.

Mikael Lundberg berättar följande i ett mejl:

I och med taxonomins framsteg har alla ”Blombergs” nya arter fått nya släkt och/eller artnamn.  Bufo blombergi heter till exempel nuförtiden Rhaebo blombergi.

COPYRIGHT TEXT & FOTO: WALTER REPO

Professor Göran Nilson guidar mig genom de våta samlingarna på Göteborgs Naturhistoriska museum.

De platsbyggda skåpen upptas av konserveringsburkar från Surte glasbruk, fyllda med spritlagda djur.

Totalt cirka 1 000 reptiler och amfibier, summan av Rolfs forskningsluffande.

Luften, mättad av alkohol.

Mitt i grodskafferiet finner jag Bufo blombergi, exemplaret som visades i biografen Palladiums foajé vid premiären av Anaconda i Göteborg den 11 oktober 1954.

En stadig gynnare, huden gulblekt av spritbadet.

Rolf upptäckte Nya världens största padda och den är i gott sällskap – folkhemmets äventyrare är nämligen pappa åt ett antal amfibier och reptiler.

Många av hans grodjakter utgick från Lago Agrio vid gränsen till Colombia, en ruffig, närmast laglös oil boom town där oljeindustrins konsekvenser är extremt tydliga.

Regnskogens Tjernobyl, kallas området.

Den som studerar Rolfs groddjurssamling närmare kan pussla samman hur miljön såg ut i Lago Agrio med omnejd innan katastrofen.

– Groddjuren har minskat, konstaterar den legendariska grodforskaren Marty Crump i ett mejl till mig från Flagstaff, Arizona.

Nästan ett halvt sekel sedan Göran Nilson gav sig i kast med Rolfs material. Artbestämde, spritlade, etiketterade. Djuren låg i stora samlingskärl, projektet varade i årtionden.

– En fullkomligt unik samling, förklarar han.

– Rolfs samling är ett naturhistoriskt dokument. En referens över människans påverkan på ekosystemen.

Nilsons gärning är makalös. Han har dessutom en egen fin samling bredvid Rolfs och har utfört en rad värdefulla expeditioner till oländiga områden.

Det är synd att de två pionjärerna aldrig träffades, de hade haft mycket att samtala om.

Nyligen har jag lämnat ännu ett kapitel till min bok Folkhemmets äventyrare.

Drygt 38 000 tecken om Rolf Blomberg som grodjägare och det har sannerligen varit ett spännande researcharbete.

Att träffa Göran Nilson, att få se Rolfs samlingar så fint ordnade. Det var mer spännande än när jag simmade in i Colombia, rätt över gränsfloden Rio San Miguel en bit från Lago Agrio och in i FARC-gerillans territorium.

När detta skrivs har en dom ålagt Chevron (före detta Texaco) att betala cirka 64 miljarder kronor, det största miljörelaterade skadeståndet någonsin, för föroreningar i Lago Agrio. Oljejätten tänker inte betala.

Rättstvisten efter regnskogens Tjernobyl pågår alltjämt.

Detta är dagens fynd från den lokala loppmarknaden.

En cirka 9,8 centimeter hög glasflaska, tiokantig och med välvd botten, en relik från 1950-talets äventyr i kampen mot både svenska knott och tropiska moskiter.

På den tiden reste Rolf Blomberg ingenstans, nästan, utan sin kära Djungelolja 3×6, vilken salufördes av Klärre & Co AB.

Denne mystiske Klärre söker jag fortfarande information om, eftersom han enligt uppgift skall vara släkt med Rolf – ”kusin Klärre”.

På flaskans etikett står det att läsa om denna fantastiska produkt: ”Djungelsoldaters och upptäcktsresandes bästa skyddsmedel”.

Jo, jag tackar. Och tänker på alla svenska ”djungelsoldater” som smetade in sig med 3×6 innan de drog till myggrika sjöar för att dra upp en kvällsabborre.

Djungeloljan var en av få produkter som Rolf gjorde reklam för och den nämns i någon av hans böcker.

Denna flaska, som nu skall bli en liten conversation piece bland Rolfs böcker i mitt bokskåp, har det mesta av sitt innehåll kvar.

Senast den öppnades var troligen just på 1950-talet. Försiktigt skruvar jag av korken och sätter den klara, något tjockflytande vätskan mot näsan.

Anden i flaskan frigörs och med ens vet jag hur Rolf luktade (inte doftade) då han bäddade för natten någonstans i Amazonas urskog.

Lite lösningsmedel, lätt berusande och med en eftersläntrande faddhet.

Efter att ha prövat en karriär som djursamlare och fått avsmak för det på Borneo ägnade Rolf sig enbart åt reptiler och groddjur.

Större djur började han istället att jaga med kamera, vilket han beskrev på följande vis: ” Den jakten, som är betydligt svårare, är oblodig och gör ingen illa. Den tillfredsställelse jag känt då jag framkallat en film och sett att jag ’skjutit prick’ med kameran är oändligt mycket större än den jag kände då jag släckte liv.”

Kameran från Hasselblad blev Rolfs trogne följeslagare genom decennierna, kameran som Victor Hasselblad en gång gav honom att testa i tuffa miljöer.

Rolfs fotografiska inriktning gled allt mer in på människor, porträtt och skildringar av ecuadorianskt vardagsliv. I dag är hans efterlämnade bildsamling en kulturskatt.

I flera år har Maria Ines Armesto och Fabian Patinho arbetat med att bringa ordning i samlingen i Quito, en fantastisk gärning där en del av bilderna har digitaliserats.

Det är också de som bildbehandlar det material jag önskar till boken Folkhemmets äventyrare. Framför allt skulle jag vilja säga att de vårdar samlingen, dessa unga fans till Rolf Blomberg. Tack var dem kan Rolfs bilder nu nå en större publik och dessutom är materialet till viss del sökbart.

En hyllad utställning på prestigegalleriet White Room Gallery i Los Angeles har hållits och säkerligen kommer en del av de bilderna att återkomma i en svensk utställning runt nästa år 2012, då Rolf skulle ha fyllt 100 år.

Denna morgon fastnar jag i ett bokomslag.

Boken: Sydvart av Rolf Blomberg. Andra upplagan och med 53 fotografier av författaren. Utgiven av Hugo Gebers Förlag 1948.

Men vem gjorde det vackert suggestiva bokomslaget?

Vill gärna veta, för det är vackert på något ödesmättat vis, vilket är passande med tanke på vad den ofrivilliga krigsvistelsen på Java innebar för Rolf.

Jag känner igen färg och komposition från dåtidens deckare – Stieg Trenter, tänker jag. Roparen, exempelvis. Samme illustratör?

Den som vet vem som ligger bakom omslaget till Sydvart får gärna höra av sig.

Denna måndag avbröts Rolfs matematiklektion av fotografering.

Ring L1 vid Högre Allmänna Läroverket å Östermalm i Stockholm skulle förevigas i en skolkatalog.

Datumet då bilden togs är skrivet med krita på svarta tavlan: den 10 oktober 1927.

Rolf Blomberg var således 14 år.

I katalogen blev han nummer 18.

Hans stora intresse var att teckna karikatyrer av lärare och elever. Samt att drömma om varmare nejder, helst ville han vara en Gauguin i Söderhavet.

Klassföreståndare Strömberg var tydligen en bussig klassföreståndare.

Det berättar den ende i klassen som är i livet i dag.

I sommar fyller han 99 år och han har ett separat intervjukapitel i min kommande bok Folkhemmets äventyrare – biografin om Rolf Blomberg.

Skolkatalogen, en verklig raritet, gavs ut i två utföranden. En enklare variant samt ett grönt, lite lyxigare klotband som vägde 400 gram. Jag äger turligt nog båda.

Katalogens utgivare: G H Bardage. En snabb googling ger en notering om att familjenamnen Bardage och Bardache innehöll fotografer som var verksamma över hela Europa.

Mycket intressant bara det.

Och ja, närstudien visar att Rolf blundar på bilden.

Klart är att han var morgontrött, gärna uppe på nätterna med tecknandet, skolkade och att det bara var en tidsfråga innan han skulle sluta skolan i förtid för att inleda sitt forskningsluffande.

Kumla kyrkby, dryga milen utanför Sala, låg inbäddad i snö när Rolf Blomberg kånkade sitt föredragsmaterial till den herrgårdsliknande byggnaden.

Husen runtom hette saker som Humlan, Ostkanten och Rektorsvillan – en typisk folkhögskolemiljö, en typisk arbetsdag för en resande i äventyr.

Det var den 24 januari 1967 och Rolf höll allt färre föredrag. Tiden för de stora föredragsturnéerna landet runt var förbi.

Även arbetsvillkoren i djungeln hade förändrats. Rolf fortsatte att filma indianer, men i ett brev hem till mamma Jenny i Stocksund förklarade han 1966:

”Dessa indianer är ju numera rena fotomodeller åt turisterna. Mycket businessminded och det är naturligtvis som sådana jag skildrar dem.”

Uppdraget utanför Sala gällde Tärna Folkhögskola. Eleverna fick uppleva Rolfs ”livfulla reseskildring och se skickligt komponerade bilder från Sydamerikas färgprunkande urskog”.

För att skapa spänning kryddade Rolf, som ofta i dessa sammanhang, med berättelser om krympta huvuden.

Eleven Björn Wijk fascinerades och skrev en artikel om Rolfs besök i skoltidningen Tärna.

Jag fick tag i tidningen 2005 – stort tack till Björn Wijk och Camilla Hedlund. Tidningen är en verklig raritet då ytterst lite material från Rolfs föredragsresor i folkhemmet är bevarat.

Vinteruppdraget på Tärna var ett av Rolfs sista i folkrörelsegenren, om inte det sista.

The Explorers Club har en fantastisk dokumentsamling.

Inte bara kongolesiska rapporter från Sir Henry Morton Stanley och boxar från The Peary Arctic Club, utan även 16 ark om Folkhemmets äventyrare.

Året var 1954, Rolf hade några år innan upptäckt Nya världens största padda, Bufo blombergi, då han föreslogs som medlem av forskningsresande Gösta Moberg, som intygade:

”Mr. Rolf Blomberg is a fine gentleman and an explorer with a very good reputation in Sweden. He has carried through som every important expeditions and I am very glad to introduce him to the Explorers Club.”

Att Rolf hade upptäckt en rad för vetenskapen nya djurarter underlättade då han valdes in.

Om Gösta Moberg vet jag inte överdrivet mycket.

På nätet läser jag att han som ökenresenär betraktade kolonialismen som en spridare av civilisation, då i 1930-talets Marocko och han skrev en bok – Främlingslegionen och dess land – om franska främlingslegionen, där han upphöjde legionens insats mot upproriska berber.

Vem var Gösta Moberg, hade han en politisk inriktning?

Den som vet mer utöver vad som står att finna på nätet får gärna höra av sig.