En forskningsluffare av rang måste ha brevpapper som slår an.

Detta med ”associates” är naturligtvis ett påhitt för att imponera.

Men när jag ser det kan jag inte låta bli att tänka på Rolfs fruar, möjliggörare som gjorde att Rolf Blomberg kunde leva sin dröm.

Jag hoppas att han tänkte på det under expeditionerna, jag tror att han gjorde det.

På bilden ligger han i djungelläger och lyssnar till kocken Linos gitarrspel under filmexpeditionen Anaconda.

När bilden togs hade hustrun Emma nyligen avlidit.

Bakom Lino skymtar Torgny Anderberg. Hans Marianne gick hemma i Stockholm medan pojkarna var ute på äventyr. Hon berättar om det i min bok Folkhemmets äventyrare:

– Att vara hemma och ta hand om allt medan de var borta, sådant var jobbigt.

Arbetar just nu med ett av de sista kapitlen till boken Folkhemmets äventyrare.

Ett kapitel som skall ligga i framvagnen och delvis handla om Rolfs rötter i Lindesberg, vilket jag lovar att återkomma till i denna blogg.

En afton när stadens gator och Lindessjön låg stilla tog jag in på Lindesbergs stadshotell.

I matsalen visade ägaren mig till Kar de Mummas stambord. Eller inte.

Röding kom in, snaps slank ner.

På rummet hakade jag upp fönstret och kikade ner på hotellparken.

Där, 1889, byggde Rolfs pappa David Blomberg en pappkopia av Eiffeltornet i tjugondelen av det verkliga tornets höjd.

En makalös händelse i det annars så händelsefattiga Linde.

Många av stadens större händelser är länkade till stadshotellet.

På 1950-talet styrdes hotellet av en sträng direktör med spetsvikt bröstnäsduk och pomadahår. Känd var han för sitt legendariska svartvinbärsbrännvin.

Mer berättar jag inte om detta, materialet är tänkt att hamna i en annan bok och kapitlet är redan skrivet. Konstaterar bara att jag lämnade Linde med den sista flaskan Lindesbergs Special, producerad 1958. Eller inte.

Det är med gamla stadshotell som med gamla forskningsresande, på något vis hör de till samma sorts glömska. Ändå finns de bland oss. De berättar något om hur vår samtid blev till, hur dåtid är länkad till nutid.

Det är det som attraherar mig.

Årtionden ligger serverade som kulturlager på dessa hotell. Misslyckade 1980-talsrenoveringar och diskoteksatsningar samsas med det ursprungliga.

Stadshotellen finns kvar, få besöker dem. Annat var det när Rolf Blomberg turnerade Sverige, då var stadshotellet det naturliga högkvarteret att checka in på. Maten var dessutom annan än dagens så vanliga frysta pyttar, pressade frukostskinka, blaskiga juicekoncentrat, brända maskinkaffe.

Katrineholms-kuriren anno 1956 författade följande:

”Vi tror inte Katrineholms stadshotell hade några särskilda besvärlighet i natt med forskningsresanden Rolf Blomberg, som rastade där ett par timmar efter sitt succéartade framträdande i Kurirens regi i Katrineholmsaulan i går kväll.

Men det finns hotellfolk ute i världen som ser litet misstänksamma ut, då den populäre upptäcktsresanden anländer med sina koffertar.

Försiktigtvis brukar portieren på ett stort Hamburghotell undra ’vad Blomberg har för djur med sig den här gången’. För det berättas om chockskadade städerskor, som finner zoologiska samlingar i herrr Blombergs hotellbadrum, det talas om en blombergsk näsbjörn, som ställde till kalabalik bland tedansgäster på ett hotell, och Amazonas jätteorm anacondan, insmugglad på ett SAS-plan.
Man förstår att herr Blomberg och hans bagage betraktas med en viss naturlig misstänksamhet varhelst han dyker upp ute i världen.”

Nåväl, Lindesbergs stadshotell är ett av de finare stadshotell jag har besökt. Stämningen, är vad det handlar om. Givetvis var jag ensam gäst. Men jag kan varmt rekommendera rödingen, om den nu finns kvar efter ägarbyte.

I övrigt rekommenderar jag boken Bergslag och bruksbygd av Lars Hagström. Ett praktverk, packat med fina vykort från dåtidens Lindesberg med omnejd. Ett måste för alla som är intresserade av vackra Linde.

Med detta riktar jag ett varmt tack till Blombergska bokhandeln i Lindesberg.

Det var Rolfs farfar August Theofil Blomberg, bankkassör och bokhandlare, som startade verksamheten.

Det var också i dennes bokhandel som Rolf fick sina första resandeimpulser, i en tid då exotiska reseskildringar, gärna paketerat i halvfranska band med guldornerade ryggar, var högsta mode hos den burgna samhällsklassen.

Mer om detta i kommande Folkhemmets äventyrare.

Knäpper på transistorn, när detta skrivs har Sommar just börjat.

Dagens värd är författaren Jonas Jonasson, bland annat skall han tala om sin litterära debut Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Jag knäpper av, väljer istället att CD-lyssna på en som skulle ha fyllt 100 nästa år och som definitivt inte har försvunnit: folkhemmets äventyrare Rolf Blomberg.

Rolf var sommarvärd två gånger – 1966 och 1967.

Det är 67:an som snurrar igång.

Den välbekanta signaturmelodin övergår i något mer exotiskt, följt av Rolfs journalfilmsröst:

– Med dessa brasilianska rytmer ber jag att få hälsa de ärade lyssnarna bienvenidos, välkomna, till det här sommarprogrammet.

Efter en passage om att vi blir gladare av solsken inleder han sitt tema: skattjakter.

Gatan utanför min skrivkammare dammar sommarlovsöde, medan kaffet kallnar följer jag Rolf i jakten på inkaguld och gröna urskogar.

Nu spelar han Svarta Malin med min favorit Martin Ljung.

Det är lika spännande varje gång

I morgon lyssnar jag på Jonas Jonasson, bara att klicka in sig på SR; det är ju 2011.

Men i skrivkammaren är det 1967 ett tag till.

Rolfs musikval vinylknastrar och sommarlovet är evigt.

En puff för Julia Svanbergs blogg om hennes äventyr bland rumpmyror och koloniala pärlor, samt allt däremellan: http://juliasvanberg.blogspot.com/

Magasinet Äventyrliga familjer heter numera Äventyr och är omgjord.

I varje nummer av Äventyrliga familjer har någon ”klassisk äventyrare” presenterats, fylliga och välresearchade reportage över flera sidor. Själv har jag skrivit om bland andra Aina Cederblom – väldigt spännande kvinna – och Sigrid Kahle.

I Äventyr har äventyraren numera endast en sida och i senaste numret beskrivs Georg Dahl med cirka 2 000 tecken, give or take. Hade varit roligt att få läsa reportaget, av Julia Svanberg, i sin helhet. För Georg Dahl är onekligen ett intressant ämne.

Med anledning av mitt blogginlägg om hustrun Marta Dahls kaffevisit hos Rolf hörde en läsare av sig och undrade bland annat: ”Jag har funderat en del på huruvida Rolf och Georg Dahl kände varandra. De hade ju ungefär samma ålder, de var båda intresserade av Sydamerika, zoologi, insamlingsarbete till museer, indianer etc”.

Ingenstans i de hundratals av Rolf efterlämnade brev som jag har läst, de flesta skrivna av Rolf till hans föräldrar på Stockby gård, har jag noterat Georg Dahl.

I breven berättade Rolf ändå det mesta.

Rolfs gebit var främst Ecuador, Dahl rörde sig i Colombia. Då Rolf vistades i Colombia gällde det i huvudsak jakt på jättepaddor och filminspelning med Torgny Anderberg.

Ändå tycker jag att de två gentlemännen borde ha råkats. Fast kanske gick de om varandra på äventyrets stigar, jag vet inte. Enda jag vet är att båda rökte för mycket.

Är det någon läsare av denna blogg som med säkerhet kan säga att de två kände varandra, hör i sådant fall gärna av er till mig.

Folkhemmets äventyrare tycktes älska kafferep.

Jag har fått berättat för mig att Rolf inte sällan fann sig tillrätta i soffan med en grupp äldre damer, samtliga, kan jag tänka mig, trollbundna av hans exotiska och lagom farliga stories.

Men det handlade inte enbart om strålkastarljus, Rolf var genuint social och människointresserad. Därtill ansåg han att det skulle ha varit oförskämt att stänga dörren för folk som kanske hade rest länge i hopp om att få träffa honom.

Ekvationen var därmed enkel och emellanåt påfrestande för hans hustru Araceli: dörren hölls öppen så länge Rolf hade krafterna.

Självklart var det i regel svenskar som kom på besök, förbipasserande resenärer som hade hans böcker i bagaget – I Quito skulle man se det torget, den kyrkan och Rolf Blomberg.

Extra roligt för Rolf var det om besökarna hade vetenskapliga ämnen eller indianfrågor att diskutera. Men han var öppen för allt. Dessutom innebar besöken nyheter från Sverige.

Bara att rusta kak- och bullfaten samt ha en flaska whisky i beredskap.

Det händer att Rolf Blomberg dyker upp i passager i andras böcker, har jag märkt. Nu senast mottog jag ett boktips från en läsare av denna blogg.

Dimmiga ögon ser inkaland, av Tyra Hammarlund.

Själv har jag svårt att se vilket förlag som skulle ge ut en sådan bok 2011.

Med stor inlevelse redogör författaren för priserna på de olika maträtterna hon äter, hur nattsömnen har varit, oförglömliga scener som när hon blir upprörd över att en plastpåse kostar en krona och att hon tvingas slänga toalettpapper i en särskild spann…

Mer konsumentupplysning än reseskildring.

Tyra Hammarlund var på grund av diabetes nästan blind då hon genomförde resan till Sydamerika 1976. Hennes make hade gjort en egen sydamerikansk tripp 1943 och tanken var att paret skulle göra om resan tillsammans när deras barn hade blivit lite äldre.

Så blev det inte. Maken dog, Tyras syn blev allt sämre.

Först när hon träffade Marta Dahl, hustru till professorn, äventyraren, författaren och sydamerikaexperten Georg Dahl, väcktes möjligheten för henne att få uppleva ”drömlandet”.

Runt tre år innan Georgs bortgång reste således Tyra och Marta i Peru, Bolivia och Ecuador.

”Om jag dessutom kan sporra andra synskadade att inte ge tappt utan istället ta sig an sitt handikapp på rätt sätt, har jag fått min belöning” skrev Tyra om sin bok.

Som läsare är det just det jag saknar. Hur hon genom dimmiga ögon upplevde tre länder. Vad hon förnam, hennes funderingar, tankegångar. Lite mer djup. Istället en mängd turer kring bagage, vad souvenirbilder kostar och badrum luktar, avslutat med amöbadysenteri.

Fast innan amöborna slår till besöker Tyra och Marta vår favoritäventyrare, vilket avhandlas på ett par boksidor.

Bordet är dukat för kafferep, allt är förberett. Rolfs vakthund stryker runt villan, Araceli är inte öppen för besök. En taxiförare ”åker vilse” med två förväntansfulla damer…

Gåtan är löst, boken är funnen!

Allt tack vare en särdeles bussig läsare av denna blogg, tillika hängiven beundrare av Rolf Blomberg.

I flera år har jag vid tillfällen och på skilda platser frågat efter boken. Resultatlöst varje gång. Att Rolf stavade boktiteln fel, det föresvävade mig inte ens.

Pinsamt nog.

Klart att Rolf visste vad boken hette, den äventyrsspäckade, avgörande volym som i tonåren utlöste hans längtan efter djungeldramatik.

Tänkte jag.

Men tack vare denne hygglige bloggföljare, en man som själv har upptäckt nya grod- och reptilarter, vet jag nu att Rolfs älskade Shigi-Shigi är:

Schiggi – Schiggi. Abenteuer des Leo Parcus in den Urwäldern Boliviens

Den svenska utgåvan:

Schiggi-Schiggi – Leo Parcus underbara äventyr i Bolivias urskogar.

Författad av Fritz Strauss, utgiven på svenska 1928 – Rolf var 16 år – gjorde den ett intryck som ingen annan bok i den blivande forskningsluffarens bibliotek på Stockby gård.

En text på Ebay anger handlingen med några rader:

”Leo Parcus, the hero of the Land of Whizzing Arrows  was an officer in the German army during the first world war. Returning to his hometown of Munich after the war had ended, he found he just could not settle to ‘normal’ life. That’s why he set off to the wilds of South America in search of adventure.”

The Land of the Whizzing Arrows…

Förlaget bakom den brittiska utgåvan 1926 förklarade: ”the spice of danger is never very far away”.

Utdrag från två recensioner har jag funnit i tidningsklipp från dåtiden:

”Makes a breathless narrative.” -Sunday Times.

”Full of interest for readers who enjoy a plunge into the first-hand study of wild life.” -Scotsman.

En väsentlig pusselbit av Rolfs tidiga bevekelsegrund är därmed i hamn och jag lär återkomma till den längre fram i höst.

Den 22 september 1945 skrev Rolf till sina föräldrar från sin inlåsta krigstillvaro i Batavia. Han berättade bland annat om en bok han hade skapat med sonen Staffan i huvudrollen, en bok som aldrig gavs ut.

Med Schiggi-Schiggi förstår jag nu var Rolf hämtade titeln och så här lyder passagen i brevet: ”Har ett manus med shorts stories klart, en serie tidningsartiklar och en tecknad bok, en barnbok: Staffans underbara äventyr på Java.”

Nu brottas jag istället med en annan namnfråga.

Vad hette Rolfs mormorsmor och var hon verkligen från Andalusien?

Rolfs mormor hette Ebba Maria Norrman, född 1850 i Göteborg. Men jag skulle alltså vilja veta lite mer om Ebba Marias mamma.

Just nu har jag inte ens ett namn och genealogi är för mig som djungeln var för Leo Parcus, något snårig.

Som barn hade Rolf tillgång till mängder av reseskildringar i familjens bibliotek på Stockby gård och i Lindesberg.

En av de viktigaste inspirationskällorna var Eric von Rosens Från Kap till Alexandria, utgiven 1912, Rolfs födelseår. I trakten Djursholms Ösby iscensatte han bokens expeditionsäventyr.

Men, i Äventyr i djungeln nämnde Rolf ytterligare en avgörande bok som underblåste hans längtan till Amazonas och djungel i allmänhet.

Boken skall, enligt Rolf, heta: Shigi Shigi.

Jag har kollat alla källor i Sverige och nationalbiblioteket i Frankfurt am Main, i New York har jag frågat efter boken i världens främsta antikvariat för reseskildringar.

Shigi Shigi är inte upptagen någonstans, ingen känner till den.

Boken tycks förbli ett mysterium.

Är det någon av er ärade läsare av denna blogg som känner till boken och vet var jag kan finna den, hör då gärna av er. För Shigi Shigi har blivit en besatthet.

Handling, enligt Rolf: en tysk man reser till Bolivias djungel, där han upplever kajmaner, anacondas och människoätande indianer.

Bläddrade just i Guld att hämta för att studera bilder på cofánindianer när jag upptäckte en annan bild. En variant av Bilden! Den som användes av Klärre & Co AB i reklam för MYRR – ”plågas Ni av myror, följ Rolf Blombergs råd”.

I ett inlägg nyligen insinuerade jag att reklambilden är ett montage, vilket tycks stämma.

På reklambilden är flaskan MYRR, på originalbilden – eller rättare sagt i originalsituationen – är det ett annat medel som används, troligen med samma effekt som MYRR.

MYRR och liknande medel håller skadeinsekter borta, men jag har aldrig hört eller läst att det används i fält på detta vis. Får konsultera bibeln igen: Djurens värld, bandet om biologisk teknik.

Är nog smart att använda medlet vid transporter, särskilt från tropiken.

Är det som med lavendel, att man kan lägga MYRR-fyllda tygpåsar bland antikvariska böcker eller i en zoologisk samling, exempelvis bland monterade fåglar och skinn? Personligen tror jag nog mer på lavendel i sådana stationära fall…

Nåväl, träden i bakgrunden på bilden är inga björkar, indianerna är inte inklippta,  allt är på riktigt, allt har hänt, utom just MYRR-flaskan.

Fortsätter min research om Klärre & Co och ett fylligare inlägg om firman samt Rolfs relation till den kommer senare till hösten.

Nyfriserad, slipsknuten extra stram, hustrun Emma är med – året är 1951 eller 1952, saken utreds, och Rolf Blomberg står inför Ecuadors president Galo Plaza Lasso.

Ur presidentens hand tilldelas folkhemmets äventyrare Ecuadors förtjänstkors för sin debutbok Underliga människor och underliga djur, boken Ecuador – Andean Mosaic, med mera.

Ecuadors chargé d’affaires i Stockholm förklarade i en notis i Dagens Nyheter:

”Det är till tack för att han har skrivit så fint om oss. Han sätt att skildra naturen och människorna i Ecuador är sådant att vi känner igen alltsammans när vi läser hans böcker, som dessbättre finns översatta till spanska.”

Rolf och Emma hamnade på tidningen El Comercios förstasida och där ses Rolf mottaga la Orden Nacional al Mérito – ”por sus obras de propaganda del Ecuador”.