Arbetar just nu med ett av de sista kapitlen till boken Folkhemmets äventyrare.
Ett kapitel som skall ligga i framvagnen och delvis handla om Rolfs rötter i Lindesberg, vilket jag lovar att återkomma till i denna blogg.
En afton när stadens gator och Lindessjön låg stilla tog jag in på Lindesbergs stadshotell.
I matsalen visade ägaren mig till Kar de Mummas stambord. Eller inte.
Röding kom in, snaps slank ner.
På rummet hakade jag upp fönstret och kikade ner på hotellparken.
Där, 1889, byggde Rolfs pappa David Blomberg en pappkopia av Eiffeltornet i tjugondelen av det verkliga tornets höjd.
En makalös händelse i det annars så händelsefattiga Linde.
Många av stadens större händelser är länkade till stadshotellet.
På 1950-talet styrdes hotellet av en sträng direktör med spetsvikt bröstnäsduk och pomadahår. Känd var han för sitt legendariska svartvinbärsbrännvin.
Mer berättar jag inte om detta, materialet är tänkt att hamna i en annan bok och kapitlet är redan skrivet. Konstaterar bara att jag lämnade Linde med den sista flaskan Lindesbergs Special, producerad 1958. Eller inte.
Det är med gamla stadshotell som med gamla forskningsresande, på något vis hör de till samma sorts glömska. Ändå finns de bland oss. De berättar något om hur vår samtid blev till, hur dåtid är länkad till nutid.
Det är det som attraherar mig.
Årtionden ligger serverade som kulturlager på dessa hotell. Misslyckade 1980-talsrenoveringar och diskoteksatsningar samsas med det ursprungliga.
Stadshotellen finns kvar, få besöker dem. Annat var det när Rolf Blomberg turnerade Sverige, då var stadshotellet det naturliga högkvarteret att checka in på. Maten var dessutom annan än dagens så vanliga frysta pyttar, pressade frukostskinka, blaskiga juicekoncentrat, brända maskinkaffe.
Katrineholms-kuriren anno 1956 författade följande:
”Vi tror inte Katrineholms stadshotell hade några särskilda besvärlighet i natt med forskningsresanden Rolf Blomberg, som rastade där ett par timmar efter sitt succéartade framträdande i Kurirens regi i Katrineholmsaulan i går kväll.
Men det finns hotellfolk ute i världen som ser litet misstänksamma ut, då den populäre upptäcktsresanden anländer med sina koffertar.
Försiktigtvis brukar portieren på ett stort Hamburghotell undra ’vad Blomberg har för djur med sig den här gången’. För det berättas om chockskadade städerskor, som finner zoologiska samlingar i herrr Blombergs hotellbadrum, det talas om en blombergsk näsbjörn, som ställde till kalabalik bland tedansgäster på ett hotell, och Amazonas jätteorm anacondan, insmugglad på ett SAS-plan.
Man förstår att herr Blomberg och hans bagage betraktas med en viss naturlig misstänksamhet varhelst han dyker upp ute i världen.”
Nåväl, Lindesbergs stadshotell är ett av de finare stadshotell jag har besökt. Stämningen, är vad det handlar om. Givetvis var jag ensam gäst. Men jag kan varmt rekommendera rödingen, om den nu finns kvar efter ägarbyte.
I övrigt rekommenderar jag boken Bergslag och bruksbygd av Lars Hagström. Ett praktverk, packat med fina vykort från dåtidens Lindesberg med omnejd. Ett måste för alla som är intresserade av vackra Linde.
Med detta riktar jag ett varmt tack till Blombergska bokhandeln i Lindesberg.
Det var Rolfs farfar August Theofil Blomberg, bankkassör och bokhandlare, som startade verksamheten.
Det var också i dennes bokhandel som Rolf fick sina första resandeimpulser, i en tid då exotiska reseskildringar, gärna paketerat i halvfranska band med guldornerade ryggar, var högsta mode hos den burgna samhällsklassen.
Mer om detta i kommande Folkhemmets äventyrare.