Folkhemmets äventyrare tycktes älska kafferep.
Jag har fått berättat för mig att Rolf inte sällan fann sig tillrätta i soffan med en grupp äldre damer, samtliga, kan jag tänka mig, trollbundna av hans exotiska och lagom farliga stories.
Men det handlade inte enbart om strålkastarljus, Rolf var genuint social och människointresserad. Därtill ansåg han att det skulle ha varit oförskämt att stänga dörren för folk som kanske hade rest länge i hopp om att få träffa honom.
Ekvationen var därmed enkel och emellanåt påfrestande för hans hustru Araceli: dörren hölls öppen så länge Rolf hade krafterna.
Självklart var det i regel svenskar som kom på besök, förbipasserande resenärer som hade hans böcker i bagaget – I Quito skulle man se det torget, den kyrkan och Rolf Blomberg.
Extra roligt för Rolf var det om besökarna hade vetenskapliga ämnen eller indianfrågor att diskutera. Men han var öppen för allt. Dessutom innebar besöken nyheter från Sverige.
Bara att rusta kak- och bullfaten samt ha en flaska whisky i beredskap.
Det händer att Rolf Blomberg dyker upp i passager i andras böcker, har jag märkt. Nu senast mottog jag ett boktips från en läsare av denna blogg.
Dimmiga ögon ser inkaland, av Tyra Hammarlund.
Själv har jag svårt att se vilket förlag som skulle ge ut en sådan bok 2011.
Med stor inlevelse redogör författaren för priserna på de olika maträtterna hon äter, hur nattsömnen har varit, oförglömliga scener som när hon blir upprörd över att en plastpåse kostar en krona och att hon tvingas slänga toalettpapper i en särskild spann…
Mer konsumentupplysning än reseskildring.
Tyra Hammarlund var på grund av diabetes nästan blind då hon genomförde resan till Sydamerika 1976. Hennes make hade gjort en egen sydamerikansk tripp 1943 och tanken var att paret skulle göra om resan tillsammans när deras barn hade blivit lite äldre.
Så blev det inte. Maken dog, Tyras syn blev allt sämre.
Först när hon träffade Marta Dahl, hustru till professorn, äventyraren, författaren och sydamerikaexperten Georg Dahl, väcktes möjligheten för henne att få uppleva ”drömlandet”.
Runt tre år innan Georgs bortgång reste således Tyra och Marta i Peru, Bolivia och Ecuador.
”Om jag dessutom kan sporra andra synskadade att inte ge tappt utan istället ta sig an sitt handikapp på rätt sätt, har jag fått min belöning” skrev Tyra om sin bok.
Som läsare är det just det jag saknar. Hur hon genom dimmiga ögon upplevde tre länder. Vad hon förnam, hennes funderingar, tankegångar. Lite mer djup. Istället en mängd turer kring bagage, vad souvenirbilder kostar och badrum luktar, avslutat med amöbadysenteri.
Fast innan amöborna slår till besöker Tyra och Marta vår favoritäventyrare, vilket avhandlas på ett par boksidor.
Bordet är dukat för kafferep, allt är förberett. Rolfs vakthund stryker runt villan, Araceli är inte öppen för besök. En taxiförare ”åker vilse” med två förväntansfulla damer…
