|
Folkhemmets äventyrare – bloggen |
Kära läsare,
lämna en personlig kommentar på denna blogg – om boken eller bloggen!
Då är ni med och tävlar om något skoj och och ovanligt som har med Rolf Blomberg att göra.
Jag drar ett namn bland inkomna kommentarer och någonstans i min gömma finns ett trevligt pris som jag skickar till vinnaren.
Tävlingstiden går ut på julafton 2011.
Lycka till!
Walter Repo
LALLE BERGENHOLTZ
”Rolf var den som förde världen in i folkhemmet Sverige.”
En sak som gjorde mig hysteriskt glad, glömmer det aldrig, var när jag såg Rolf Blombergs och Torgny Anderbergs film Anaconda på Centrumbiografen i Alvesta.
Den filmen gjorde ett sanslöst genomslag i folkhemmet, helt fantastiskt.
Du skall tänka, att då Rolf Blomberg och Sten Bergman föreläste var det fullbokat. Så populärt var det.
Vi svenskar hade levt isolerade under ett krig och visste att det fanns en värld, men förstod inte vad den världen bestod av. Vi drogs ut till det okända, till det nya.
Nu är det så vanligt, men på den tiden var det en helt annan… Du vet, då var jag övertygad om att jag aldrig skulle få komma ut och resa. Det fanns en längtan bort från Sverige och med isoleringen blev den längtan så mycket större.
Turismen låg i sin linda när jag och Rolf träffades på 1960-talet. Jag satte i gång det remarkabla 1960 när jag arrangerade första jorden runt-resan. En sensation på sin tid, med charter i en DC-6:a runt jorden.
Vi på Brodin Touring hade monopol på det i fem, sex år. Det startade ett intresse för andra delar av världen. Ving och Brodin var de stora på charter på den tiden. Då kördes ingen charter vintertid, bara på sommaren. Flygplanen stod lediga på vintern och på så vis kom jag med flygbolaget Transair att ordna jorden runt-resan.
Jag träffade Rolf Blomberg och Torgny Anderberg mycket tidigt. Hur vi träffades minns jag inte. Rolf var hemma från Sydamerika… Näe, jag är ledsen, kommer inte ihåg det. Vi blev i alla fall väldigt goda vänner med en gång, vi tre.
Torgny var intresserad, Rolf lite mer avvaktande. Men vi körde igång och började med Galápagos. Vi hade en god vän i Ecuador, Eduardo Proano som startade Metropolitan Touring, vilket i dag är Ecuadors största resebolag.
Rolf och Torgny var reseledare på vår första gruppresa till Galápagos. Turistgruppen fick bo på den gamla båten Lina A, Galápagos första kryssningsfartyg. Det var ett helsike att få folket från båten till öarna. Rolf och Torgny sa: Fan Lalle, vi har kånkat på de här människorna. Vi fick ju bära dem i land! Ja, det var innan det var så fint ordnat som nu.
Jag och Rolf var tillsammans ett liv, så att säga . För vi var tillsammans tills han dog. Vi hade den exotiska kräftskivan med Araceli, Rolf och Marcela här hemma i Småland.
Torgny och jag försökte åka till Ecuador för att fira Rolfs födelsedagar.
Speciellt kommer jag ihåg när han skulle fylla 80. Jag var i Santiago då Torgny ringde och sa: Du måste ta vägen om Quito för Rolf fyller 80 i övermorgon. Så jag flög dit. Då ringde Torgny igen: Lalle, jag har tagit fel på ett år. Han är bara 79.
Rolf bodde i omgångar i Sverige, som du vet. Han älskade sin Araceli, men hade problem med henne. Hon var egensinnig och argsint. Jäklar, vilket liv det var många gånger.
Vi gick alltid på olika svenska ambassadtillställningar i Quito. Minns särskilt den gången jag skulle hämta Rolf vid deras hus. Då kom Araceli instormande och Rolf förklarade att vi måste gå för att hinna. Jag skall sy klänningen först, sa hon. Vad fan, säger du? Du kan väl inte sy en klänning. Vi skall ju gå nu, sa vi.
Åh, jösses. Ojojoj. Värst var att Rolf inte fick gå för Araceli. Han var förtvivlad, för han hade sett fram emot festen så länge. Vi kom att häcka på mitt rum på Colon Quito Hotel. Du kan inte ha det här livet med henne, sa jag. Men han klarade inte att bryta, utan gick tillbaka på kvällen. Klart att han var en toffel.
Han var en så snäll person, Rolf. Så söt mot sina fruar. En enorm romantiker, ödmjuk. Nä, jag tyckte… Jag tyckte förfärligt mycket om honom. Nu har du väckt en massa känslor hos mig.
På något sätt var jag och Rolf likadana själar, absolut. Att se oss omkring, upptäcka saker. Vi kunde pokulera länge om våra indianer och resandet. Torgny var det tredje fundamentet i det hela och en annan typ av människa.
Vi var ett gäng som var tillsammans. Rolf Blomberg, Torgny Anderberg, Sten Bergman, en biolog i Roslagen och jag. Sven Gillsäter kom med lite senare. Vi hade förfärligt trevligt, alltså.
Sven och Rolf var inte såta vänner, nej. Jag sa till Sven många gånger… För Galápagos var Rolfs inmutning, om vi säger så, och den tog Sven över lite grann med sin bok Urtid i nutid.
En gång hade vi årsmöte på Travellers Club, där Rolf och Torgny var mina faddrar. Då hade kungen just varit med Sven på Galápagos. Sven var klubbmötets huvudtalare om den resan. Jag sa till Sven att han måste tala om Rolf också och det gjorde han.
Det fanns alltid en viss animositet där. När Rolf satt med vänner kunde han säga att han tyckte det var lite bittert att det var Sven som hade ”upptäckt” Galápagos. Men han visade aldrig något utåt.
Han hade jämt underliga saker att berätta. Vi drack whisky och tittade på krympta huvuden, tsantsas. Han kikade på dem och sa: nu har jag träffat indianer som är så skickliga att de kan göra tsantsas av folk ända från fotknölarna och upp. Jag svarade: Då jävlar Rolf skall jag tala om för dig att vi har druckit för mycket.
En gång satt vi på mitt kontor och jag hade en spansk vän där, Juan. Vi tre gick ut i vårvinterns Stockholm. Rolf och Juan samtalade när Rolf rörde vid Juan så att de stannade till. Då kom det en istapp och svepte bort Rolfs hatt. Hade Rolf inte stannat upp hade han fått tappen i huvudet och dött.
Vi blev väldigt upprörda, men då berättade Rolf om sin tyske vän. En man som var framstående stridspilot under andra världskriget. Denne kom till Sydamerika, körde flygplan hit och dit i djungeln.
Efter några år ville tysken återvända hem och gjorde det med båt till Bremerhaven. Då han gick nedför landgången halkade han på ett bananskal, slog i huvudet och dog. Låter barockt, men det var typiskt Rolf. Han hade alltid något som var ännu värre.
De sista åren tyckte han om att komma ifrån. Han kände sig bunden av att behöva sitta i lägenheten. Det klart, en sådan människa som hade levt ett sådant liv med myror i byxorna hela tiden.
Då han kom hem till Sverige kände han sig lika… Det var rotlösheten. Han fann sig aldrig riktigt hemma någonstans. Blev inte så. Enda stället jag verkligen förstod att han tyckte om var huset i Quito innan de stack till Guayaquil.
Hans resor slogs upp väldigt stort i de svenska tidningarna. I dag finns inget sådant. Utvecklingen har sprungit förbi.
När jag talar om Rolf med människor i min ålder eller yngre får de en väldig respekt i rösten. De får en positiv grej. Talar jag med ungdomen vet de inte vem han är, inte ett hum om det. Då får jag börja på nytt och berätta. Ändå fattar de inte. För de förstår inte tidsandan, tiden som var.
Då fanns det inget större resande. Det började så smått med bussresor 1946 och AB Linjebuss till Paris. Innan dess ingenting. På den tiden fanns det inga resehandböcker. Man fick skriva böckerna själv. Och vilka strapatser i Rolfs resande. De avstånd man i dag avverkar på nolltid tog veckor och månader för honom.
Rolf var den som förde världen in i folkhemmet Sverige. Han gjorde det på ett så trevligt, mänskligt sätt. Vi var följeslagarna som höll hans hand under färden mot okända mål.
Sedan startade TV och han började genast med TV-filmer. Så tveklöst förde han världen till de svenska stugorna. Se bara vilken flitig författare han var. Fick du tag på en bok var det suggestiv läsning. Jag menar, om indianerna, krympta huvuden och inkaskatterna han jagade.
Rolf och Sten Bergman var de som ledde in oss i denna magiska värld. Sten var mer koncentrerad på vissa områden, som Papua Nya Guinea. Men Rolf var med oss i både Asien och Sydamerika. Han var MED oss och det är fascinerande.
Sista gången jag träffade Araceli satt vi i soffan, hon och jag. Rolf satt på en stol bredvid. Araceli grät och höll om mig. Hon sa: Lalle, jag är så ledsen för Rolf är död. Hon var alldeles förtvivlad. Men han sitter ju där, sa jag. Ja, jag sitter ju här, sa Rolf. Nej nej, det är inte han. Han är död. sa Araceli. Ja, hon var verkligen dålig. Mot slutet var båda förvirrade.
Sista gången jag träffade Rolf fick han sin sköterskas tillåtelse att gå ut. Så vi tog en runda. Lalle, jag är visserligen 300 år, sa Rolf under promenaden. Du är 83, sa jag. Nej, jag är 300. Men vet du vad vi gör. Vi går inte hem, utan nu sticker vi in i djungeln. Du och jag. Vi tar ett hotellrum och så drar vi till indianerna i gryningen. För jag tror jag vet var skatten ligger.
Jag förstod läget och svarade: Rolf, jag tror att vi skall gå hem först.
JOHNNY SCHWERIN
”Han slog inte ihjäl malariamyggorna som landade på honom. Han blåste bort dem.”
Vår expedition kostade Nordisk Tonefilm en förmögenhet.
Folkets Hus Riksorganisation ägde Tone mellan 1944 och 1969. Det var arbetarrörelsens filmbolag. Sven Edvin Salje, filmer med socialdemokratisk värdegrund.
Men bolagets mest kända film blev Hon dansade en sommar, Arne Mattssons rulle där Ulla Jacobssons nakna bröst visades i närbild. En skandalsuccé som gav enorma pengar.
Rolf och Torgny Anderberg skulle göra en ny spelfilm i Brasilien 1958. Några år tidigare hade de varit där och gjort filmen Anaconda, men den fotografen blev sjuk så det var inte aktuellt att ha med honom igen. En annan fotograf, Kalle Bergholm, hoppade in och vägrade åka utan mig. Två fotografer, förklarade han, var bra ifall en insjuknade i djungeln.
Min första uppgift blev att organisera expeditionens teknik. Filmningen skulle ske i CinemaScope, ett specialobjektiv som användes endast i Amerika.
Djur skulle vi filma. AGAs optikavdelning på Lidingö byggde därför ett objektiv som bara fanns i Hollywood. Lång brännvidd, så att man med CinemaScope kunde ta närbilder på långt håll, en banbrytande teknik.
Expeditionen for iväg i ett SAS-plan, utrustningen som cargo. På flygplatsen i Rio mötte Rolf, som sa: Äh, lämna filmgrejerna i tullen. Vi hämtar det på måndag. Lät bra, men på måndagen fick vi inte ut prylarna. Tjänstemännen skulle mutas och vi kunde inte sådant.
Rolf for till tullen nästan dagligen, för han hade fått diplomatpass. Sveriges utrikesminister, som Rolf hade kontakt med, skrev till Brasiliens inrikesminister och bad på sina knän att han skulle hjälpa Rolf, men inget hände.
Dagarna passerade, månaderna gick. I 90 dagar levde vi som miljonärer på Copacabana med traktamenten från Tonefilm, lyxhotell, strandliv och ingen filminspelning. Rolf hade malaria och fick en kraftig feberattack. Annars var allt frid och fröjd, förutom det med filmutrustningen.
På kungens födelsedag var vi på svenska ambassaden där vi träffade före detta fotbollsspelaren Gunnar ”Oj-oj” Göransson, han som 1950 refererade fotbolls-VM då Sverige mötte Brasilien. Han var Facits man i Sydamerika, importerade skrivmaskiner med framgång. En tysk kontakt till honom kom att lösa vårt problem och det kostade oss runt 30 000 kronor. Det var vad Tonefilm betalade för oss per vecka i Rio. Minst. Tänk då vad våra 90 dagar måste ha gått på.
Vi flög in i Amazonas djungel med ett sjöflygplan.
Första anhalterna var Bélem och Manaus längs Amazonfloden. Fifty-fifty om man skulle komma därifrån på grund av alla sjukdomar. Varmt, fuktigt, insekter. Jag var 23 år, yngst i gänget och hade inte upplevt något liknande tidigare.
Minns att Rolf var hygglig mot mig. Otroligt snäll och… Han slog inte ihjäl malariamyggorna som landade på honom. Han blåste bort dem. Det var liksom… Ja, det var Rolf.
Regnperioden överraskade oss, vägarna rann bort. Vår kurs var satt på Rio das Mortes, De dödas flod en bit uppför Amazonfloden. Slutligen fick vi följa med i två lastbilar. De 40 milen tog en vecka att avverka. Vi fastnade konstant i lera. Emellanåt fick vi hugga ny sidoväg och dra bilarna med muskelkraft.
Under den färden hade vi med oss en kvinna från djungeln. Innan regnet hade hon tagit sig till civilisationen för att föda sitt barn och då ovädret satte in kunde hon inte ta sig hem. Bebisen var jättesjuk. Rolf erbjöd dem en svag dos magmedicin i hopp om att barnet skulle må bättre.
Vet inte om de tog det, men barnet dog. Mamman bredde ut en vit filt vid vägen, lade sitt döda barn på det och bad en bön. Rolf var förtvivlad. Jag kunde inte undgå att fotografera dramat. Då brast det för Rolf och han skällde ut mig.
Kocken Túlio från Argentina, ja. En av de sista kvällarna på De dödas flod ville vi ha varm choklad. Mörkt ute, Túlio var onykter. Han skulle tända spritköket och slog ut rödspriten. Den rann över bordet, över hela honom. Plötsligt stod han och allt omkring honom i lågor.
Han hoppade i floden, vi drog upp honom. Elden slocknade, men Túlio var brännskadad så in i bänken. Han hade så ont att han hoppade tillbaka i vattnet och vi plockade upp honom. Så höll det på. Hemska blåsor över kroppen. Vi tog oss till en plats där ett flygplan kunde landa och föra honom till sjukhus. Det var det sista vi såg av kocken.
Lite sorgligt, men han hade smugglat med sig sprit som vi inte visste om. Rolf hade anlitat honom i Rio. Efteråt krävde han Rolf och Torgny på skadestånd. De slog ifrån sig, menade att de inte kunde stå för det. Vet inte om Tonefilm hade försäkring, men jag tror han fick en slant.
Och lille Laban! Du har rätt, det var en annan Laban som var med i Anaconda. Även denna expedition skulle ha en apa som maskot. Säkert en baktanke. Att de som kom ihåg Anaconda skulle tro att det var samme Laban. Men Laban i Anaconda var nog en vrålapa. Rolf köpte vår Laban, en ullapa, på marknaden i Rio. Jag och Olle Bohlin, ljudtekniker och äventyrare, hade hand om honom på hotellet. Laban var så kär i oss att det inte gick att lämna honom. Då for han upp i gardiner och klängde runt.
En söndagsmorgon hade jag honom på axeln, han höll i sig med svansen runt min hals. Utanför hotellet stötte jag på svenska ambassadörens fru och barn. Åh, vad söt han är, sa de. När de klappade honom kände jag ett varmt flöde längs ryggen. Laban kissade ner min rygg och jag backade mot hotellfasaden så att ingen såg det.
Rolf trodde att Laban var en kille, men hon var inte könsmogen. Därför såg det ut som en liten snopp, fast det var livmodern på väg inåt. Därför kallade vi henne Laban, trots att det var en flicka. Det syntes ändå inte i filmen.
Laban var med oss i sex månader och på drift emellanåt. Slutet kommer jag inte ihåg, om Rolf gav henne till en djurpark eller vad som hände. Laban blev ett signum för Rolf och betydde mycket för publiken som såg Anaconda och vår film. Vi hade även med oss en näsbjörnsunge som hette Oskar och trädboaormen Jocke.
En man från organisationen Servicio de Protecao ao Indio följde oss till Amazonas indianstammar. En norrman kom med en ädelsten stor som en knytnäve, värd en förmögenhet. Den hade han bytt till sig från indianerna mot ett par kalsonger. Sådant skulle Servicio förhindra. Senare läste vi att organisationen själva ordnade stenar.
En fransman hade publicerat en bok, Flagrantes do Brasil. Fina bilder på de vilda Xavante-indianerna. Det inspirerade Rolf och Torgny till vårt besök hos dem.
Nej, vår kontakt med indianerna var inte riggad. Men vi fick till det vi ville ha. Olle spelade Finlandia av Sibelius för dem. I filmen ser det ut som att indianerna försjönk i musiken, men jag upplevde det inte så. Ändå var det väldigt lite som riggades, faktiskt.
Okej, den där Sibelius-scenen och.. Det var sådant som vi beställde eller bad dem göra, men sedan fick de dansa spontant. Vi kunde inte kommunicera så mycket med dem, det var med gester och mutor för att få dem att dansa.
De dansade en krigsdans för oss och kom med en pojke på tre, fyra år. Vart skall han, undrade vi. Jo, den skulle de slå ihjäl. Ingick liksom i dansen. De påstod att han hade tuberkulos eller liknande. Skulle ändå inte överleva, därför kunde de avkorta hans liv.
Det ville vi inte vara med på, framförallt inte Rolf. Han ville hjälpa pojken och de fick lite av vår medicin. Sedan måste vi sticka, vi vågade inte vara kvar. Moraliskt ville vi inte veta av det. Efter att vi hade fått vårt filmmaterial tryggat slog de säkert ihjäl ungen.
Fegt på ett sätt att sticka, men vi kunde inte styra det. Händelsen finns inte med i filmen och det skulle nog ha varit svårt för svenskarna att greppa det på den tiden.
Scenen i Fortaleza med fiskeflottarna. Den var riggad, ja. Vi hade heller inte haft framgång… Vi hoppades finna en stor anakonda, men misslyckades. Manuset var spretigt, det är sant.
På kvällarna satt Rolf i flodbåten och knackade på sin skrivmaskin. En bok om expeditionen. Äh, sa han, slet ur, knycklade ihop och slängde i papperskorg. Torgny, en helt annan personlighet, sa: Låt mig skriva lite till dig, så skall vi se. Han drog ner en sida direkt. Det kunde Rolf inte godta, även om han fick vissa uppslag.
Filmen gick upp på Grand i Stockholm, samtidigt gick tre andra expeditionsfilmer upp. Arne Sucksdorff hade en, Walt Disney hade en, därtill en med en italiensk expedition. Recensenterna blev mätta.
Jag såg den italienska som var fantastisk. En kvinna framför mig reste sig upp efter halva tiden och sa: Nu vill jag inte se en orm mer i hela mitt liv. Det var den känslan, det blev för mycket exotism på en gång.
Vår film hette Xavante. Strax döpte de om den till Vildarna vid dödens flod. Allt för att locka en annan, yngre publik. Den gick ju lite dåligt. Fyra år tidigare hade televisionen gjort sitt intåg och det var omöjligt att få folk till biograferna, inte ens med ny teknik som CinemaScope. Biografdöden började, en ny tid tog vid.
Anaconda gick jättebra. Den gav pengar, det gjorde inte denna. För oss var det mer själva expeditionen. Det största äventyret i mitt liv, att ha varit i fält med Rolf Blomberg.
Här i lägenheten har jag figurer, krukor och annat som jag bytte till mig från Xavante. Vi bytte med plastsaker, halsband och Mora-knivar.
En natt spände vi upp våra moskitnät i en övergiven lada, istället för att sova på båten. Ansikten tittade in genom springor. Jag gick ut för att pinka och såg indianerna. Helnakna. Förlåt, sa jag på svenska, skall ni också pinka. De är bara nyfikna, menade Rolf.
Du får ta det med en nypa salt, men något hände där. Olle bytte till sig saker mot boxerkallingar. Då fick indianerna för sig att de alla skulle ha kalsonger. De kom till vår båt, hotade oss med pilbågar. Något år innan hade de slagit ihjäl en grupp missionärer.
Fick de inga kalsonger, förstod jag, skulle de döda oss. Jag och Kalle satt på båttaket med gevären. Livrädda. Vi stack kvickt därifrån.
Räknar man ihop allt, även kalsongerna, blev vår filmexpedition ruggigt dyr för Nordisk Tonefilm. Men de hade gjort Hon dansade en sommar, så det var bara bra att vi jämnade ut.
Här kan ni köpa Folkhemmets äventyrare – en biografi om forskningsluffaren Rolf Blomberg:
http://www.adlibris.com/se/christmasdetail.aspx?category=267
I gott sällskap av ypperliga Och i Wienerwald står träden kvar, av Augustpristagaren Elisabeth Åsbrink:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127130878
och Lägg ut! av legendaren Bo Holmström:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127132617
samt Jag vill förändra världen av Percy Barnevik:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100126616
För att bara nämna några av höstens fina böcker!
Walter Repo med boaorm under boksignering.
Foto: Mikael Lundberg
ULRIKA JUNKER MIRANDA
Jag minns hur Rolf bjöd på whisky i Explorers Club-glasen han hade hemma och både var stolt över, men inte ville skryta med.
Jag fick svara i telefon och ljuga om att han inte var hemma när påflugna svenskar ringde och ville träffa honom… Han tyckte jag ljög så bra att han funderade på att anställa mig som privatsekreterare.
Rolf var en mycket uppskattad vän till familjen, förutom att han hade ett starkt engagemang för indianerna.
Jag har alltid tyckt att han blev sorgligt bortglömd i Sverige efter sin död.
Hans gamle vän Torgny Anderberg finns ju tyvärr inte heller längre kvar ibland oss.
De var den gamla stammens idealister som försökte skapa en bättre värld och som är värda att minnas och hyllas.
Bo Holmström flög med ayatollah Khomeini till Teheran 1979, mindre känt är att han har seglat med Rolf Blombergs vän i The Explorers Club – forskningsresande Thor Heyerdahl.
Den märkvärdiga seglatsen återfinns i rykande aktuella Lägg ut!, en samling anekdoter ur Holmströms femtioåriga journalistkarriär.
Vilket liv du har levt!
– Ja, haha. Men det är under många år, vet du.
Du seglade med Thor Heyerdahl 1970, hur hängde det samman?
– Jo, jag skulle möta dem på Barbados när de kom med Ra II. Där satt jag och väntade och väntade. De kom ju fan aldrig. Det gick så långsamt, för dem alltså. Så då hyrde vi en båt med kapten och gick ut för att möta dem. Vi fick gå längre ut än vad jag trodde var nödvändigt och där hittade vi dem i alla fall. Först tog vi lite bilder på avstånd, lade oss sedan vid sidan och snackade med dem. Då sa de ”kom ombord”, va.
Det var en bra bit ut alltså?
– Mitt på havet, ja. Vi sprang runt där på vassflotten och intervjuade. Till slut tröttnade vår kapten och sa ”nu åker jag tillbaks, vi ses i hamnen”. Han hade fått betalt och ville inte vara kvar. Så med Ra II seglade vi till Barbados. Det tog hela dagen i stekande sol.
– Det var ett jobb bland alla andra. Men det var en märkvärdig samling människor. Ge sig ut på en jävla vassflotte och korsa Atlanten på den, att de bara vågade. Det måste man lyfta på hatten för. Flotten var ju lite tilltygad av väder och vind. Skandinaviska upptäcktsresande och äventyrare har haft en stor betydelse historiskt.
Inte många journalister kan säga att de har seglat med Ra II.
– Nä, det var bara jag.
Hur kommer det sig att du ger ut den här boken nu, är det tajmat med pension?
– Ja, just det. Jag har just fyllt 73, så det är tid att lägga av.
Inte lägga ut längre.
– Nä, precis. Då måste man hitta på något att göra, som att skriva en bok. Så här långt tycker jag att den blev okej. Är bara livrädd att jag minns fel någonstans. Jag har kollat alla möjliga grejer, så mycket man kan kolla.
Hur kommer det sig att du blev flygande reporter, hade du, som Rolf Blomberg, myror i byxorna?
– Det kan man säga. Att vara reporter är det som är JOBBET med att vara journalist. Redaktionssekreterare och sådär är liksom inte så kul, tycker jag. Att berätta en bra historia, det är vad det handlar om. Det är grunden.
Titel: Lägg ut!: Episoder ur ett journalistliv
ISBN: 9789127132610
Förlag: Natur & Kultur
Ra II finns att beskåda på Kon Tiki-museet i Oslo.
Och här hittar ni Bo Holmströms bok, innehållande det saltstänkta kapitlet Segla med Thor Heyerdahl:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127132617
http://www.bokus.com/bok/9789127132610/lagg-ut-episoder-ur-ett-journalistliv/
Anrika och välsorterade Hedengrens Bokhandel, grundad 1897 och belägen i Sturegallerian vid Stureplan i Stockholm – Rolf Blombergs favoritbokhandel, rekommenderar Folkhemmets äventyrare som julklapp:
http://www.hedengrensbokhandel.blogspot.com/
Kära vänner av Rolf Blomberg, här följer ännu ett kapitel som inte rymdes i boken Folkhemmets äventyrare!
En spännande vardagsexpedition som ledde mig till en mystisk, bortglömd grotta norr om Göteborg.
Tänd pannlampan och häng med i Rolfs fotspår, nu reser vi till Tjörn.
EXPEDITION GULDVAGGAN
När de ålade in i sprickgrottan ville de höra tjutet, det skulle komma direkt ur mörkret, utan minsta förvarning. Ett ilsket tjut med något av rädsla i botten.
Utanför grottöppningen stod lövträd halvnakna mot regntunga moln och nedanför, i bergterrängens dalar, tog rådjur för sig av öns blåbärsris.
Rolf behöll ullkavajen på och kommenderade:
– Fram med minletaren!
Minnen från hans skattjakter i Llanganati och på Galápagos ökade ivern.
– Kan behövas en glittrande guldvagga med blixtrande ädelstenar för att lysa upp det här gråvädret, hade Expressen-journalisten och författaren Lasse Widding sagt den där dagen i slutet av september 1956 då han, Rolf och fotograf Jackie Leissner inledde expeditionen.
– Du vet, hade Rolf svarat, att jag har en hel del erfarenhet av skattsökeri. Resultatet har hittills av olika anledningar inte precis blivit vad jag väntat. Fast detta, Lasse. Detta blir en enkel match.
Efter genomsökning av kohagar och klippskrevor var expeditionen nu inne på tredje dagen.
Rolf kröp i täten.
Från en nedåtlutande blockavsats ledde gången åtta meter till vad som tycktes vara grottans slut. Ficklampans sken avslöjade dock ytterligare en passage, så trång att Rolf knappt kunde lyfta huvudet från marken och måste skjuta minletaren framför sig i skumrasket.
Då kom tjutet, signalen för deras sista chans att finna kungens mytomspunna guldvagga.
Vindkraftverkets rotorblad över mitt huvud, i övrigt stämmer allt.
Tjörn, ”wågors och stormars ö” fem mil norr om Göteborg – jag står på rasbrantens topp och är 55 år efter i Rolfs fotspår, på väg nedför en blockrik sydsida.
Duggregn smattrar mot klorofyll, gummisulorna glider över gnejshällen.
Jag söker en sprickgång in i berget, en förkastning som skall leda mig rätt. Nära nu, anar jag och vrider kompassringen.
I fjärran spinner havet slöjande dis över ett hädangånget vrak.
Öborna tände falska fyreldar och lade sig i bakhåll.
Vid midnatt syntes skeppets lanternor, timmen senare gick hon planenligt rätt på revet. De ur besättningen som lyckades simma i land mördades en efter en, allt eftersom de kom stapplandes upp på klipporna.
Därpå plundrades skeppet innan det sjönk till havets botten.
Historien från Tjörns västligaste udde Härön år 1720 berättades i generationer och dryga seklet senare kom den genom skärgårdsprästen Axel Emanuel Holmberg på pränt i dennes bokverk Bohusläns historia och beskrifning.
En huvudroll i vrakplundringen innehades av öns präst, Michael Koch. Han kände till vad som var på gång, belönades för sin tystnad med del i bytet, en ståtlig silverkäpp.
Koch fick audiens hos kung Fredrik I, arvprins till Hessen-Kassel, och för att göra sig märkvärdig tog han med spatserkäppen till Slottet. Enligt myten avslöjade kungen att den var hans – med ett knapptryck på käppen öppnades ett lönnfack, ut föll en rulle dukater med kungens bild på.
Det plundrade fartyget hade varit på väg från Hessen till Stockholm, lastat med majestätets personliga tillhörigheter, bland annat silverkäppen, men även en utsökt miniatyrvagga – ”en liten wagga af guld, besatt med ädla stenar, den en tysk furstinna ernat såsom present sända drottning Ulrica Eleonora”, vilken rövarledaren hade lagt beslag på.
Pastor Koch slapp fängelse, hann varna rövarna för kungens knektar. Bytet grävdes ner, då trupperna gjorde razzia på ön var Koch borta. I veckor letades det efter honom; han var uppslukad av jorden, bokstavligen. Bara ett par kilometer från sin prästgård tryckte han i en grotta, en förälskad piga närde honom med hästkött och öl.
Rolf läste 236 år senare ett tidigt exemplar av Holmbergs bok och trollbands av fortsättningen: gubben som ledde plundringen och tilldelade sig guldvaggan låg för döden i sitt torp vid bondgården Stordal.
För att vinna själsfrid kallade han på prästen, talade för denne om var han grävt ner vaggan och bad att få den återlämnad till kungen.
Då prästen skulle börja gräva på angiven plats fann han ett tomt hål.
Under natten hade torparen ångrat sig – ifall han skulle tillfriskna – och vandrat in bland bergen med spade över axeln. Folk såg honom gå mot Stordals kohage, folk noterade att han var borta en halvtimme. Ingen såg var han gömde vaggan på nytt.
Gåtan fullbordades med att torparen dog i ett slaganfall och tog hemligheten med sig.
Otaliga försök gjordes, guldet hittades aldrig. Enda som ansågs klart var att torparen i sina sista andetag mumlade att den låg där ”tre hemman och två socknar mötas”.
– Enkel match, upprepade Rolf. När vi kommer tillbaka till Stockholm skall vi begära audiens hos gamle kungen för att överlämna vaggan. Det blir minst Vasatrissan för oss…
Branten nedåt, trevande.
Över klyftor och gråsuggor bland fjolårslöv.
Ryggsäcken stryper armarnas blodflöde, men dämpar nedslaget då jag snavar.
Öppningen måste finnas här någonstans.
Vad sa hon när jag ringde, Monica Holmberg på Sibräcka prästgård? Att hon mindes då hennes pappa visade Rolf till grottan. Att det var uppståndelse.
Blomberg, Expressen. En expedition. Klart att det blev liv i nejden.
Var grottan låg mindes hon inte.
Legenden om den försvunna guldvaggan krävde en kändisvinkel.
Lasse Widding visste att hans vän skulle locka läsare: ”Det var inte svårt att hitta den rätte ledaren för vår expedition. Vem annan än forskningsresande Rolf Blomberg, anakondans överman. Han som sedan flera år är det legendariska inkaguldet i Sydamerika på spåret”.
Widding debuterade 1950 som författare på Gebers Förlag. Vid den tiden hade förlaget gett ut sex av Rolfs böcker och hjälpt honom fram som folkhemmets äventyrare.
Männens vänskapsgrund låg i äventyret. Lasse dramatiserade det med skrivmaskin, Rolf levde det. Från Rolfs horisont handlade det även om saknad efter otvungen närhet till skrivandet; Widding kom att bli en av Sveriges mest produktiva författare, något som Rolf beundrade.
Extra intressant blev expeditionen för Rolf då han hörde att Holmberg tjänstgjorde hos Carl Ulric Ekström, den berömde zoologen och djursamlaren vid Naturhistoriska riksmuseet, vilken även var kyrkoherde vid Sibräcka prästgård på Tjörn.
Men möjligheten att äntligen finna en skatt avgjorde.
Rolf lånade en minsökare av armén. Liknade ett dasslock på skaft. Sveptes den över något metallhaltigt tjöt det i hörlurarna. De började runt gården Stordal där husmor framlade teorin:
– Måste vara uppe vid kohagen där berget spruckit från krönet ända ner till marken och där det bildats en klyfta som går rätt genom klippan.
Minletaren, den släpade Rolf efter sig, i hopp om att mindre skatter skulle uppdagas på vägen. Det blev ett tjut. Det blev en hästsko, en ovanligt liten sådan.
Rolf visste att russar hade hållits på området för sisådär 100 år sedan, alltså borde hästskon vara sisådär 100 år.
– Sådant, sa han, kallas vetenskaplig kombinationsförmåga.
I klyftan teg apparaten.
Rolf svepte, lyssnade i hörlurarna tills aftonen släckte ön.
Följande morgon fortsatte genomsökningen av klipprännan, då hördes ett nytt tjut. Kraftigt, artikulerat – instrumentnålen for från 0 till 80.
– Jackie, var klar, ropade Rolf till fotografen. Här får du årets bild, en helsida på guldvaggan!
Träden ger inget stöd nedför, bara murkna grenar i näven.
Skallgång på rutten mark. Branten blir lövskog, blir djungel.
Till vänster om mig i passet dansar myggsvärmar vid ett hål. Jag pressar knäskydden mot en blockavsats, tänder två pannlampor och kravlar in.
Vitnade kranier efter möss, detta åtta meter in vid, konstigt nog, ett kvarlämnat plasthandtag till en fogsvans. Passerar en smal passage, drar mig med armbågarna ytterligare 12 meter. Kvavt dunkel, torrluft.
Längst in i grottan har naturen byggt något som liknar en eldstad.
Här var du, Rolf. Efter att ha sålt ditt bohag och annat i Quito kom du hit med din dröm. Du behövde pengarna sedan filmplanen med Torgny Anderberg gick åt skogen.
Du svepte en bortglömd grotta och hoppades. Det var mer än ett reportage.
Jackie höjde kameran i onödan.
Rolf suckade; en bumling med glimmer hade fått minletaren att reagera.
Småtjut avlöste varandra: glimmerstenar, en spik samt en enkrona från 1934.
Ändå ville Rolf inte ge upp. Från Stordals kohage, inkilad mellan två bergstoppar, tog de sig till prästgården i Sibräcka, där pastor Koch en gång bodde.
Prästgården var nu en bondgård och ägaren Erik Johansson gav ett nytt spår. Han kunde visa vägen till grottan där prästen gömde sig undan Fredrik I:s soldater.
Möjligen fanns där något bättre än glimmer och skrot.
– Fast skall ni leta skatter, sa bonden, skall ni på en gång gå till Tjörns sparbank, där man har den största insättningen per invånare i hela landet.
Rolf kände sig sårad, berättade att han hade ägnat en försvarlig del av sitt liv åt att lita på ”en fantastisk gammal infödingssaga” om begravt guld i Ecuadors outforskade bergspass:
– Man skall aldrig ge upp hoppet…
Bonden ledde dem över den besvärliga terrängen. Så stod de där uppe vid grottan och Lasse målade det senare i Expressen: ”En vid utsikt åt alla håll; ett förbryllande kargt landskap med vresiga bergstoppar så långt ögat kunde se.
Det var alltså här som prästen hållit sig gömd medan soldaterna letade efter honom och bara för 236 år sedan! Vi såg ner i det svarta, anonyma mörkret innanför hålet till grottan och fick en känsla av att prästen alltjämt borde finnas kvar därinne.”
I ficklampans darrsken kröp Rolf in centimeter för centimeter. Ben efter fågel, ben efter hare. Samt en hästkäke.
– Om det är rävar som använt grottan som lya, menade Rolf, då har Tjörn märkliga rävar som äter hästhuvuden.
Helst ville han tro att det var lämningar efter prästens måltider. Möjligtvis blandat med rester från någon enstaka rävsupé eller… I samma stund tjöt det till i minsökaren.
– Fram med hackan, skrek Rolf.
Stålet slant och ekade. I tanken hade Rolf redan tilldelats Vasaorden för sin upptäckt av guldvaggan. Istället kom enbart ännu en malmbärande sten i dagen.
I den naturliga eldstaden vid grottans slut gjorde Rolf upp en brasa. Röken försvann in i berget, for upp i skyn från bergstoppen. Efter all möda sa bonden Johansson på trygg bohuslänska:
– Den där guldvaggan som herrarna är ute efter, har ni inte hört talas om att den försvann till Hamburg?
Rolf svarade allvarligt, som det anstod en professionell skattjägare:
– Våra undersökningar styrker förstås den teorin.
Rolfs och Lasses samarbete i skattsökarbranschen fortsatte 1962 – efter tips från ett spöke.
Då gällde det Resare-Benkt Oxenstiernas skatt på Lidö, skärgårdsön i inloppet till Norrtäljeviken. Expedition Silverskatten skulle dokumenteras i ett nytt Expressen-reportage.
Vid en sammankomst på Travellers Club avslöjade Rolf sin plan för vännen mattkungen och antikvitetshandlaren Nils Nessim, som direkt anslöt sig och sin son. Med följde även Rolfs son Anders som var 11 år och så uppspelt att han knappt kunde sova innan de begav sig.
Själv kom Rolf ihåg två sömnstörda nätter, expeditionens upptakt.
Han hade blivit allt mer intresserad av spiritualism och i juni 1944 semestrat hos bekanta på Lidö herrgård där han fått oväntat sällskap i sängkammaren.
Rolf, som alltid sov på höger sida, vaknade av att en kraft pressade honom ner på rygg. I ett blåvitt sken såg han ett stort skäggigt mansansikte, svävande fritt en meter ovan honom.
Oxenstierna!
Natten därpå väcktes Rolf av en bugande, genomskinlig mansfigur i 1600-talsdräkt och plymhatt.
Oxenstierna?
– Nej, jag är sänd av honom, svarade gestalten.
Andevärlden var flyktig, begrep Rolf, och tog tillfället i akt:
– Är det sant att det finns en silverskatt här på Lidö och var finns den i sådant fall?
Viss språkförbistring innan Rolf förstod att anden talade om en äng.
– Till höger om brunnen till höger om högra flygelbyggnaden, löd spöktipset.
Händelsen levde i honom under alla år; större än förväntan då han slutligen fick säga den magiska meningen på anvisad plats.
– Fram med minletaren!
En halv minut passerade innan det hände, det som enligt Rolf bara måste hända – tjutet.
Som radions sommarvärd 1967 och i boken Tropisk utsikt berättade han:
Det var en himmelsk musik. Äntligen, tänkte jag, äntligen efter allt fåfängt skattsökeri under årens lopp ett påtagligt, positivt resultat.
Spadarna kom fram och vi började frenetiskt gräva i den fuktiga, höstdoftande myllan. Vi tog törnar allihopa – Lasse Widding, Nils Nessim, jag själv, grabbarna, medan fotograf Arne Schweitz förevigade den historiska scenen.
Vi grävde, grävde och grävde.
Och så plötsligt skrällde det till! Vi körde spaden i metall så att det slog gnistor. Hurra! Sådant här kallas KLIMAX. Eller – antiklimax.
En vattenledning kikade fram, rätt smäckert, dock ändå ett rör.
Luften gick ur gänget.
Rolf tröstade sig med ägg och ansjovissmörgåsar på ängen och följde upp med en afton på Stadshotellet i Norrtälje för att glömma fiaskot.
– Men nästa gång, Lasse, sa Rolf mellan skålarna. Nästa gång skall vi lyckas. För vi har ju ännu ett gemensamt skattsökeri att klara av.
De måste absolut hämta de där dyrbarheterna som låg inmurade på ett visst slott. De hade varit på plats och i smyg knackat på väggen. Det lät ihåligt, det lät lovande.
Molnen släpper taget om varandra.
Nedanför grottan bär skymningen det sista av sommaren.
Ångande snår, klibbande skjorta, förbannade knott.
Enda skatt jag finner är en rostig gallerdurk, bra till nästa års grillbygge.
Då, utan minsta förvarning, hör jag tjutet.
Det är inte Rolfs spökande minsökare, blott ett varningsskall från en råbock som hävdar sitt revir i en dalsänka. Ilsket och med något av rädsla i botten.
Här på Tjörn tyckte Rolf att Lasse var en pessimist och vände debaclet till en fördel:
– Expedition Guldvaggan bevisar hur som helst att man inte behöver åka ända till Inkalandet i Sydamerika för att inte hitta skatter.
Expressen skrev att Rolf efter Tjörnexpeditionen återvände till Ecuador för att fortsätta spåra inkaindianernas skatt. I själva verket förberedde han sig för ett annat slags luffande.
I radio hade han samtalat med Sten Bergman om exotiska djur. Nu väntade en uppföljande turné på samma tema. Folkparker, föreningshus. Flera framträdanden per dag, personligt rekord i föredrag. Ovan på det en månads resande med Folket i Bild, vilket skulle ge honom 500 kronor per kväll.
Välkomna inkomster i brist på uppfyllda drömmar om guld.
