BARBRO KARABUDA
”Han hetsade inte upp sig över detaljer som en fluga på linsen.”
Han var en Humphrey Bogart.
Så cool, så tuff.
Han liknade Bogart jättemycket. Afrikas drottning, du vet.
Rolf har funnits i mitt liv länge. Han och min far, Alfons Gidlund, var goda vänner. Varje gång Rolf kom till Sverige bjöd far honom på Sturehof i Stockholm. De åt sotare, alltid sotare. Far var nykterist, vi andra tog oss gärna ett järn.
Jag och Rolf pratade mycket om våra drinkar när vi skrev till varandra. Vad dricker du i afton, skrev han. Jodå, vi kunde kröka till ordentligt. Men vi blev bara trevligare, så det var inga problem. Det var mer stämning än…
Då far var chef för A-presstidningen Värmlands Folkblad bodde vi i Karlstad och jag var liten. Jag minns att jag stod och diskade, vilket jag hatade, och lyssnade på Rolf i radion. Då bestämde jag mig för att jag skulle bort. Bort från diskhon.
Far blev förlagschef för Tidens förlag och gav ut flera av Rolfs böcker. Första gången jag träffade Rolf var jag kanske 15, 16 år. På 50-talet och kanske någon förlagsfest. Sedan sågs vi jämt. Han var så snygg. Skorpion dessutom.
På 50-talet var han här i Sverige med Araceli och då hade jag träffat min man Günes i Paris. Jag har fotografier från när vi var hemma hos dem i Stocksund.
Det där med radion, det var bara en händelse att det blev han och vi. Han gjorde Expedition Europa och därpå fortsatte jag och Günes med Expedition Asien i samma program.
Lasse Widding, vår gemensamme kompis, engagerade Rolf. Ursula Richter, jag och Günes satt i redaktionen. Vi gav honom en del idéer inför hans resa till Istanbul.
Redaktionen var beredd då planet kom. Från flyget for vi direkt till Radiohuset. Så började de klippa ihop. Vi, som kom långt bort från Asien, låg på golvet och mumlade. Varje vecka fram och tillbaka. Vi kom på lördagen, åkte på måndagen. Totalgalet.
Rolf hade det enklare under Expedition Europa. Han kallade det för underhållning, men vad han säger om sådana saker skall man inte lita på. Han filmade ju för fan en hel film med en fluga på linsen. Tog aldrig bort flugan. Så jävla typiskt Rolf, alltså. Cool, jättecool. Han hetsade inte upp sig över detaljer som en fluga på linsen.
Försynt? Åh, han tyckte aldrig att han gjorde något märkvärdigt. Helt skrytlös. Att skriva tyckte han inte om, inte heller att filma. Så hade han inte behövt försörja sig hade han bara luffat omkring.
Vi skrev till varandra hela tiden. Han ritade roliga gubbar i breven och skålade i slutet. Klaga gjorde han aldrig. Sådant var för banalt för honom.
Jag och Günes var i Chiang Mai i norra Thailand för att filma droghandeln vid gränsen. På den tiden var Chiang Mai ingen turistort. Bland opiumhandlarna i bergen vid gränsen till Kina träffade vi av en slump en österrikisk konstnär, Theo Maier, som bjöd hem oss.
Där satt vi i djungeln och käkade smågrisar som Maiers unga hustru stekte. Plötsligt undrade han om vi möjligen inte kände Rolf Blomberg.
Det var verkligen lustigt. Rolf hade vänner överallt.
Han var inte typen som pratade med småbarn med tillgjord röst och petade på dem, utan han satt på en stol och så kom barnen till honom. Han lät saker och ting hända, utan att pusha. Det är då man kommer djupare in hos människor och i länder.
Efter Indonesien, då hans hustru Kajsa blev kär i en holländare, reste Rolf österut och tänkte ta livet av sig. Det har han berättat. Han skulle verkligen ta livet av sig. Men då tänkte han på hur ledsen hans mamma skulle bli.
Efteråt var han fortfarande kompis med holländaren och besökte honom och sin son Staffan i Holland. Också typiskt Rolf. Svartsjuka och sådant var banaliteter.
En känslomänniska, fast praktiskt lagd även när det gällde känslorna. En fatalist, faktiskt, vilket ibland är nödvändigt i livet.
I juli 1967 hälsade Rolf och Araceli på mig och Günes i Istanbul. Veckan innan jag och Günes greps av turkiska säkerhetspolisen för våra reportage om Turkiet i svenska media.
Vid Bosporen njöt vi smårätter och halstrad svärdfisk i en varm och osökt gemenskap.
Med på middagen var världsfotografen Ara Güler som just hade återvänt från en reportageresa i Anatolien, där han sade sig ”snart ha pissat på varenda sten”.
Ingen större bedrift om man jämförde med Rolfs unika forskningsfärder till världens mest svårtillgängliga platser. Men Rolf skulle aldrig ha fått för sig att bräcka någon med sådant.
Araceli ville inte sova i samma rum som Rolf, för han snarkade så förbaskat. Han fick ligga på balkongen. Han vaknade med håret fullt av duvskit, men tyckte bara det var komiskt.
Jösses, Araceli var inte lätt att tas med, vilket måste ha attraherat Rolf. För medan han var laid back, var hon go go go. Han skulle lätt ha levt utan moderniteter och bekvämligheter.
Araceli var bra för honom, såg till att saker blev gjorda, att han skötte sig, fick mat i magen och lite rutiner. Det är väl bra med sådana kombinationer. Det ser man i många äktenskap.
Vissa män behöver alltid en kvinna som pushar på. Visst går det att leva så. Jag har märkt att folk som är slarviga ändå klarar sig hela livet. Det löser sig.
Skönt att umgås med sådana människor. Med Rolf fick man vara den man var. Man behövde inte förställa sig och han ifrågasatte en aldrig. Jag kände mig fri i hans sällskap.
Jag hälsade på honom i Ecuador. Det var kul. Vi kom med båt från Genua, skulle åka till Chile för Sveriges Radios räkning, TV-Nytt hette det då. Båten tog en månad. Då vi kom till hamnen i Guayaquil stod Rolf på kajen. En sådan där härlig minnesbild.
För vår treårige son Alfons hade en svart panter, ett stort mjukisdjur, med sig och när han kom av båten ropade Rolf: ojojoj, kära nån. Liksom skådespelade att han var rädd för pantern och vår pojke älskade Rolf för det.
Av Rolf Blomberg kan man lära sig att man skall låta världen komma till en. Det var inte att han åkte någonstans och tog för sig med förutbestämd uppfattning. Människor och händelser fick komma till honom. Inte många behärskar det. Författare och reportrar är ofta så medvetna om målet att de missar otaliga blåsippor i dikena.
Rolf var alltid öppen för vägen. Att leva var hans mål.
Sten Bergman och de andra forskningsresandena… De andra kunde sälja sig, så jag vet inte vem som har gjort det största jobbet. För Rolf var inte bra på att sälja sig och kunde inget om sponsring. Han var inte intresserad. Han var tvungen att göra saker för att få mat, men saknade pretentioner.
Sven Gillsäter och Jan Lindblad kände vi också, var på samma dokumentärredaktion.Vid en middag hos oss stod Jan på händer i köket och hade glaset på huvudet. Kul minnen av ett människoslag som inte finns längre.
Artur Lundkvist och Rolf gjorde fotoboken Träd tillsammans, men de blev inga jättekompisar. Vem fan var kompis med Artur? Han var märkvärdig och det var det värsta Rolf visste, när folk var malliga. Rolf var cool, aldrig mallig.
Honom skulle man dansa tango med. Fast komplimanger gav han aldrig. Det behövde inte Bogart heller göra.