ALEJANDRO PAZMIÑO
”Rolfs sinne reste fortfarande, men kroppen kunde inte följa med.”
Utåt verkade min morfar vara en väldigt lycklig person. En människa som inte tyngdes av sorger, trots att han genomled otaliga personliga tragedier. Han drog vitsar och komiska historier. En lättsam person och det var roligt att vara med honom för han fick mig att skratta.
Han ville inte visa sin smärta eller några besvikelser. Dessutom hade han alltid något gott att säga om andra.
Åldern är verkligen inte rättvis mot människan. Den store Rolf Blomberg, explorern och den legendariske äventyraren, en sådan stark man, hamnade i rullstol.
Han skämtade, men bakom skratten märkte jag att han var så sorgsen över att inte längre kunna röra sig. Han sa att han ville till stranden, till kusten, lukta på havet, lukta på djungeln. Istället satt han bunden till den där rullstolen som han avskydde.
De sista åren var han fången i sin kropp.
Rolfs sinne reste fortfarande, men kroppen kunde inte följa med. Mot slutet tappade han en stor del av spanskan och började tala svenska istället, vilket jag inte förstod ett ord av.
Han började hallucinera. Trodde emellanåt att han var bland indianer, att han var ute på en expedition, fast han egentligen var i sin lägenhet.
Han reste, trots att han låg i sjuksäng.
Dödsorsaken var lungkollaps, tror jag. Lungorna slutade fungera. Jag menar, han rökte extremt mycket och länge. Visserligen slutade han röka, men efter att ha rökt större delen av sitt liv blev det konsekvenser. Därtill var hans kropp utsliten efter expeditioner och tropiska sjukdomar.
Som tonåring förstod jag inte betydelsen av morfars livsverk. Då hans arv och gärning gick upp för mig var jag tillbaka från universitetet. Jag ville jag höra mer från honom. Det var nästan för sent och han blev svagare, men vi samtalade en del.
Han berättade hur det var förr, om sina tidiga expeditioner.
Rolfs första resa till Galápagos, all dramatik som utspelade sig där med baronessan och alla som dog under mystiska omständigheter. De få som bodde på öarna, förklarade han, var så långt borta från civilisationen att de tog lagen i egna händer.
Han berättade om personer han mött. Ofta fattiga, men med varma hjärtan och hur dessa personer formade honom.
Rolf var inte en morfar som staplade en massa råd, men han berättelser innehöll detaljer som sa något väsentligt om livet och det fastnade i mig.
Jag började förstå hur speciell han var i jämförelse med en ordinär människa med ett ordinärt kontorsjobb.
Efter hans bortgång har jag lärt mig mycket nytt om honom. Bland annat att han var ödmjuk, vilket jag beundrar. Han skröt aldrig om vad han hade gjort. Framhävde sig aldrig.
Annat som grep mig var hans hållning, att han inte dömde folk efter plånbok och hudfärg. Rolf ansåg att det var mycket rasism i Ecuador och det stämmer. Vi som har gott om pengar har även rikligt med fördomar. Vi tittar snett på indianer och svarta. Rolf var fri från sådant.
Medan morfar var en mjuk person var mormor Araceli bestämd och med temperament. När vi spelade fotboll och kanske slog sönder saker sa Rolf aldrig något om det. Araceli, däremot, gick i taket för det allra minsta.
Hon stod nära det socialistiska kommunistiska partiet, medan hennes pappa var viceordförande i Ecuadors mest konservativa parti. Hon kom från en väldigt förmögen, traditionell familj. Men när hon skulle ärva ville hon inte ha något.
Rolf och Araceli hade en djupt socialistisk syn på samhällsstrukturen i Ecuador. Fattiga skulle ha samma möjligheter och rättigheter som andra, menade de och influerade därmed det nya Ecuador som växte fram.
Araceli studerade i Europa och blev konstnär, något som var otänkbart på den tiden. Att hon sedan var en kvinna som tog plats och vågade tala ut. Så hon stångades alltid mot konventioner i det ecuadorianska samhället.
Att försvara exempelvis indianers rättigheter var tidvis inte precis politiskt korrekt.
Ekonomiskt hade de det alltid knapert. Ingen bil och så. Men sådant betydde inget för dem.
Jag är tacksam för den tid jag fick med morfar och vår familj bär hans värderingar. Jag har inte gått samma väg yrkesmässigt, men min bror Felipe arbetar med skogsvård och skogsvetenskap.
Ärligt talat, jag har inte varit mycket i djungeln. Är mer ett stadsbarn. Men 1998, två år efter Rolfs bortgång, besökte jag som 23-åring det mytomspunna Llanganati. Discovery Channel och det svenska magasinet Café skulle göra reportage om jakten på den försvunna inkaskatten.
Vi rörde oss bara där Llanganati börjar, men att komma dit var speciellt för mig. Under tre dagar nosade jag lite på morfars äventyr och fick en känsla för hur tufft det måste ha varit i dimman, i den genomträngande fukten.
Omtumlad o. rörd . Av boken .
Tur att jag köpte flera exemplar .
Julklapparna är klara .
Börjar att få resefeber .
mvh. peter …. …