Har skrivit ett kapitel om Rolf Blomberg och indianerna.
Fokus på två inte helt enkla saker, vilka jag förklarar i boken.
Först filmen Jangada, vilken döptes om flera gånger för att locka yngre biopublik.
Men även under namnet Vildarna vid dödens flod floppade den rejält. Jag kallar den för en ”tropisk kalkon” och så är det.
Torgny Anderberg höll i rodret, Rolf var expeditionsledare utan mandat över innehållet. Anderberg saknade idé om vad filmen skulle handla om, i princip filmade de bara vad som föll dem in.
En lång inledande period av arbetet tillbringades på beachen Copacabana. Rolf hade med sig sin familj, härlig semestertid och betald sådan.
Anderberg införde, vanan trogen, ingredienser från pilsnerfilmen.
Resultatet blev en film utan röd tråd, faktiskt utan mening.
Behållningen är de levande maskotarna, särskilt bedårande ullapan Laban.
Om Rolf hade gjort filmen hade det blivit något annat, nu användes hans namn i egenskap av folkhemmets äventyrare och till marknadsföring, samt när det gällde att förmå bolaget att skicka teamet till Brasilien.
Problemet är indianfrågan och i min kommande bok Folkhemmets äventyrare berättar jag bland annat hur det gick till när Anderberg försökte övertala indianerna, kallade ”vildar”, att skådespela för kameran.
Det andra jag har skrivit om är boken Vildar och Rolfs misslyckade försök att få kontakt med en indianstam. Lyckligtvis ändrades Rolfs syn på hur expeditioner skulle utföras, hur kontakt med indianer skulle gå till. Benämningen ”vildar” ersattes av insikt och kunskap.
Men fram till dess följde Rolf onekligen en traditionell kolonial anda, där glaspärlor och moraknivar förkortade vägen till det vilda, det främmande som serverades folkhemmets läsare. Detta var den världsbild som erbjöds.
Inte mycket återstår att skriva på boken nu och enligt tidsplanen går den i tryck om cirka en månad. Omslaget är bra, författarporträtt av Svante Örnberg är bra, allt är bra. Nu gäller det bara att behålla fokus till sista punkt.