THE 2008 REPO-ALTE LLANGANATI EXPEDITION

Papper i maskin, som det heter – sista kapitlet i min bok Folkhemmets äventyrare är under skrivande, vilket föranleder mig att rota fram bilderna från min expedition till det förhäxade bergsmassivet Llanganati i Ecuador.

Bilderna i detta inlägg är tagna av min vän, explorern och den tyske bergsjägaren Frank Alte.

Själv har jag ett rikt, knivskarpt och ytterst spännande bildmaterial från expeditionen, men allt är dia, så ni får vänta innan jag serverar något av det.

Tanken var att expeditionen även skulle rendera ett reportage i tyska Vanity Fair, vilka tidigare hade publicerat mitt exklusiva reportage inifrån Elisabeth Nietzsches raskoloni – Nueva Germania i Paraguay.

Dessvärre hakade den tyska magasinsupplagan av skylten och stängde sin verksamhet för gott på grund av allmän tidningskris. Men, jag lär kunna placera Llanganati-reportaget annanstans längre fram. Trots allt handlar det om exklusivitet, att ge sig i kast med något så komplicerat och skräckinjagande som Llanganati.

Den officiella förklaringen till varför jag plöjde ner en ansenlig summa i en så pass vådlig expedition: att jag skulle få uppleva det Rolf Blomberg upplevde i en av världens mest otillgängliga och outforskade regioner.

Men naturligtvis var det guldet som lockade, möjligheten att faktiskt snubbla på en inkaskatt värd minst 200 miljarder kronor, säkerligen mer; siffrorna är svindlande. Skatten lär omfatta över 2 000 ton inkaguld. Över 70 000 cargas – 1 carga = 28,75 kilo. Detta multiplicerat med guldpriset.

Jag kommer att skriva mer om The 2008 Repo-Alte Llanganati Expedition – ge er många detaljer och stories om vår guldjakt och andra expeditioner i samma tecken, vilka inte alltid gick så värst bra, milt uttryckt.

Tänk er en plats där det regnar större delen av året, där dimman som sveper in är så tjock att den gör dig paranoid, alla riktmärken suddas ut, du tycker dig ha kläm på tre bergstoppar och i nästa sekund är de försvunna, inget att äta, men så gott om vatten att du är konstant blöt, kompassen trilskas då bergen är magnetiska, inte en människa, knappt några djur, 20 meter kan ta dig en arbetsdag att forcera med djungelkniv.

Lägg till höjden, cirka 3 500 meter och högre som pressar dina lungor och tinningar. Vandringarna ger blodsmak, ibland verklig blodsutgjutelse. Efter några dagar är du så mör att du bara tänker: framåt, måste orka framåt, inte ge upp, för då dör du här.

Den ecuadorianske geografen Andrade Marín beskrev Llanganati som ”en region vilken utan tvivel som få i världen borde utmärkas på kartorna med den avskräckande beteckningen FÖR ALLTID OBEBOELIG”.

Berättelsen om Llanganati är berättelsen om misslyckanden och om ond bråd död. Ett antal har blivit tokiga på kuppen, ett antal har dött därinne.

Så, varför utsätter man sig för något sådant, utöver en minimal utsikt att finna den mytomspunna skatten? Jag skall återkomma till det och resonerar en del kring det i min bok om Rolf Blomberg. I mycket är skatten och äventyret en ursäkt för något större.

Vid Rio Milín, floden invid porten till Llanganati, mötte jag ett gäng väderbitna vaqueros och när vi gav oss av – jag Walter Repo , Frank Alte och våra indianska bärare – sa de: Quiren morir? Vill ni dö?

Vid ett tillfälle var det nära att gå åt pipan, jag berättar om det i boken, men en tidig morgon vid Svarta sjön såg jag vattnets spegelblanka yta, mötte en kolibri som hade susat upp hit till Anderna från det avlägsna Amazonas och kände en oerhörd frid, en ynnest.

Jag hade i alla fall sagolik tur med vädret, för stunden, och det minsta jag tänkte på då var döden.

På bilderna i detta inlägg ser ni mig i glasögon, mina hjältar till bärare (skall berätta mer om deras bravur senare) och ett smakprov på landskapet.

Självklart längtar jag tillbaka och till nästa expedition har jag nya dokument som kan leda mig rätt…