JOHNNY SCHWERIN
”Han slog inte ihjäl malariamyggorna som landade på honom. Han blåste bort dem.”
Vår expedition kostade Nordisk Tonefilm en förmögenhet.
Folkets Hus Riksorganisation ägde Tone mellan 1944 och 1969. Det var arbetarrörelsens filmbolag. Sven Edvin Salje, filmer med socialdemokratisk värdegrund.
Men bolagets mest kända film blev Hon dansade en sommar, Arne Mattssons rulle där Ulla Jacobssons nakna bröst visades i närbild. En skandalsuccé som gav enorma pengar.
Rolf och Torgny Anderberg skulle göra en ny spelfilm i Brasilien 1958. Några år tidigare hade de varit där och gjort filmen Anaconda, men den fotografen blev sjuk så det var inte aktuellt att ha med honom igen. En annan fotograf, Kalle Bergholm, hoppade in och vägrade åka utan mig. Två fotografer, förklarade han, var bra ifall en insjuknade i djungeln.
Min första uppgift blev att organisera expeditionens teknik. Filmningen skulle ske i CinemaScope, ett specialobjektiv som användes endast i Amerika.
Djur skulle vi filma. AGAs optikavdelning på Lidingö byggde därför ett objektiv som bara fanns i Hollywood. Lång brännvidd, så att man med CinemaScope kunde ta närbilder på långt håll, en banbrytande teknik.
Expeditionen for iväg i ett SAS-plan, utrustningen som cargo. På flygplatsen i Rio mötte Rolf, som sa: Äh, lämna filmgrejerna i tullen. Vi hämtar det på måndag. Lät bra, men på måndagen fick vi inte ut prylarna. Tjänstemännen skulle mutas och vi kunde inte sådant.
Rolf for till tullen nästan dagligen, för han hade fått diplomatpass. Sveriges utrikesminister, som Rolf hade kontakt med, skrev till Brasiliens inrikesminister och bad på sina knän att han skulle hjälpa Rolf, men inget hände.
Dagarna passerade, månaderna gick. I 90 dagar levde vi som miljonärer på Copacabana med traktamenten från Tonefilm, lyxhotell, strandliv och ingen filminspelning. Rolf hade malaria och fick en kraftig feberattack. Annars var allt frid och fröjd, förutom det med filmutrustningen.
På kungens födelsedag var vi på svenska ambassaden där vi träffade före detta fotbollsspelaren Gunnar ”Oj-oj” Göransson, han som 1950 refererade fotbolls-VM då Sverige mötte Brasilien. Han var Facits man i Sydamerika, importerade skrivmaskiner med framgång. En tysk kontakt till honom kom att lösa vårt problem och det kostade oss runt 30 000 kronor. Det var vad Tonefilm betalade för oss per vecka i Rio. Minst. Tänk då vad våra 90 dagar måste ha gått på.
Vi flög in i Amazonas djungel med ett sjöflygplan.
Första anhalterna var Bélem och Manaus längs Amazonfloden. Fifty-fifty om man skulle komma därifrån på grund av alla sjukdomar. Varmt, fuktigt, insekter. Jag var 23 år, yngst i gänget och hade inte upplevt något liknande tidigare.
Minns att Rolf var hygglig mot mig. Otroligt snäll och… Han slog inte ihjäl malariamyggorna som landade på honom. Han blåste bort dem. Det var liksom… Ja, det var Rolf.
Regnperioden överraskade oss, vägarna rann bort. Vår kurs var satt på Rio das Mortes, De dödas flod en bit uppför Amazonfloden. Slutligen fick vi följa med i två lastbilar. De 40 milen tog en vecka att avverka. Vi fastnade konstant i lera. Emellanåt fick vi hugga ny sidoväg och dra bilarna med muskelkraft.
Under den färden hade vi med oss en kvinna från djungeln. Innan regnet hade hon tagit sig till civilisationen för att föda sitt barn och då ovädret satte in kunde hon inte ta sig hem. Bebisen var jättesjuk. Rolf erbjöd dem en svag dos magmedicin i hopp om att barnet skulle må bättre.
Vet inte om de tog det, men barnet dog. Mamman bredde ut en vit filt vid vägen, lade sitt döda barn på det och bad en bön. Rolf var förtvivlad. Jag kunde inte undgå att fotografera dramat. Då brast det för Rolf och han skällde ut mig.
Kocken Túlio från Argentina, ja. En av de sista kvällarna på De dödas flod ville vi ha varm choklad. Mörkt ute, Túlio var onykter. Han skulle tända spritköket och slog ut rödspriten. Den rann över bordet, över hela honom. Plötsligt stod han och allt omkring honom i lågor.
Han hoppade i floden, vi drog upp honom. Elden slocknade, men Túlio var brännskadad så in i bänken. Han hade så ont att han hoppade tillbaka i vattnet och vi plockade upp honom. Så höll det på. Hemska blåsor över kroppen. Vi tog oss till en plats där ett flygplan kunde landa och föra honom till sjukhus. Det var det sista vi såg av kocken.
Lite sorgligt, men han hade smugglat med sig sprit som vi inte visste om. Rolf hade anlitat honom i Rio. Efteråt krävde han Rolf och Torgny på skadestånd. De slog ifrån sig, menade att de inte kunde stå för det. Vet inte om Tonefilm hade försäkring, men jag tror han fick en slant.
Och lille Laban! Du har rätt, det var en annan Laban som var med i Anaconda. Även denna expedition skulle ha en apa som maskot. Säkert en baktanke. Att de som kom ihåg Anaconda skulle tro att det var samme Laban. Men Laban i Anaconda var nog en vrålapa. Rolf köpte vår Laban, en ullapa, på marknaden i Rio. Jag och Olle Bohlin, ljudtekniker och äventyrare, hade hand om honom på hotellet. Laban var så kär i oss att det inte gick att lämna honom. Då for han upp i gardiner och klängde runt.
En söndagsmorgon hade jag honom på axeln, han höll i sig med svansen runt min hals. Utanför hotellet stötte jag på svenska ambassadörens fru och barn. Åh, vad söt han är, sa de. När de klappade honom kände jag ett varmt flöde längs ryggen. Laban kissade ner min rygg och jag backade mot hotellfasaden så att ingen såg det.
Rolf trodde att Laban var en kille, men hon var inte könsmogen. Därför såg det ut som en liten snopp, fast det var livmodern på väg inåt. Därför kallade vi henne Laban, trots att det var en flicka. Det syntes ändå inte i filmen.
Laban var med oss i sex månader och på drift emellanåt. Slutet kommer jag inte ihåg, om Rolf gav henne till en djurpark eller vad som hände. Laban blev ett signum för Rolf och betydde mycket för publiken som såg Anaconda och vår film. Vi hade även med oss en näsbjörnsunge som hette Oskar och trädboaormen Jocke.
En man från organisationen Servicio de Protecao ao Indio följde oss till Amazonas indianstammar. En norrman kom med en ädelsten stor som en knytnäve, värd en förmögenhet. Den hade han bytt till sig från indianerna mot ett par kalsonger. Sådant skulle Servicio förhindra. Senare läste vi att organisationen själva ordnade stenar.
En fransman hade publicerat en bok, Flagrantes do Brasil. Fina bilder på de vilda Xavante-indianerna. Det inspirerade Rolf och Torgny till vårt besök hos dem.
Nej, vår kontakt med indianerna var inte riggad. Men vi fick till det vi ville ha. Olle spelade Finlandia av Sibelius för dem. I filmen ser det ut som att indianerna försjönk i musiken, men jag upplevde det inte så. Ändå var det väldigt lite som riggades, faktiskt.
Okej, den där Sibelius-scenen och.. Det var sådant som vi beställde eller bad dem göra, men sedan fick de dansa spontant. Vi kunde inte kommunicera så mycket med dem, det var med gester och mutor för att få dem att dansa.
De dansade en krigsdans för oss och kom med en pojke på tre, fyra år. Vart skall han, undrade vi. Jo, den skulle de slå ihjäl. Ingick liksom i dansen. De påstod att han hade tuberkulos eller liknande. Skulle ändå inte överleva, därför kunde de avkorta hans liv.
Det ville vi inte vara med på, framförallt inte Rolf. Han ville hjälpa pojken och de fick lite av vår medicin. Sedan måste vi sticka, vi vågade inte vara kvar. Moraliskt ville vi inte veta av det. Efter att vi hade fått vårt filmmaterial tryggat slog de säkert ihjäl ungen.
Fegt på ett sätt att sticka, men vi kunde inte styra det. Händelsen finns inte med i filmen och det skulle nog ha varit svårt för svenskarna att greppa det på den tiden.
Scenen i Fortaleza med fiskeflottarna. Den var riggad, ja. Vi hade heller inte haft framgång… Vi hoppades finna en stor anakonda, men misslyckades. Manuset var spretigt, det är sant.
På kvällarna satt Rolf i flodbåten och knackade på sin skrivmaskin. En bok om expeditionen. Äh, sa han, slet ur, knycklade ihop och slängde i papperskorg. Torgny, en helt annan personlighet, sa: Låt mig skriva lite till dig, så skall vi se. Han drog ner en sida direkt. Det kunde Rolf inte godta, även om han fick vissa uppslag.
Filmen gick upp på Grand i Stockholm, samtidigt gick tre andra expeditionsfilmer upp. Arne Sucksdorff hade en, Walt Disney hade en, därtill en med en italiensk expedition. Recensenterna blev mätta.
Jag såg den italienska som var fantastisk. En kvinna framför mig reste sig upp efter halva tiden och sa: Nu vill jag inte se en orm mer i hela mitt liv. Det var den känslan, det blev för mycket exotism på en gång.
Vår film hette Xavante. Strax döpte de om den till Vildarna vid dödens flod. Allt för att locka en annan, yngre publik. Den gick ju lite dåligt. Fyra år tidigare hade televisionen gjort sitt intåg och det var omöjligt att få folk till biograferna, inte ens med ny teknik som CinemaScope. Biografdöden började, en ny tid tog vid.
Anaconda gick jättebra. Den gav pengar, det gjorde inte denna. För oss var det mer själva expeditionen. Det största äventyret i mitt liv, att ha varit i fält med Rolf Blomberg.
Här i lägenheten har jag figurer, krukor och annat som jag bytte till mig från Xavante. Vi bytte med plastsaker, halsband och Mora-knivar.
En natt spände vi upp våra moskitnät i en övergiven lada, istället för att sova på båten. Ansikten tittade in genom springor. Jag gick ut för att pinka och såg indianerna. Helnakna. Förlåt, sa jag på svenska, skall ni också pinka. De är bara nyfikna, menade Rolf.
Du får ta det med en nypa salt, men något hände där. Olle bytte till sig saker mot boxerkallingar. Då fick indianerna för sig att de alla skulle ha kalsonger. De kom till vår båt, hotade oss med pilbågar. Något år innan hade de slagit ihjäl en grupp missionärer.
Fick de inga kalsonger, förstod jag, skulle de döda oss. Jag och Kalle satt på båttaket med gevären. Livrädda. Vi stack kvickt därifrån.
Räknar man ihop allt, även kalsongerna, blev vår filmexpedition ruggigt dyr för Nordisk Tonefilm. Men de hade gjort Hon dansade en sommar, så det var bara bra att vi jämnade ut.
Vilka äventyr! Tack för att du delade med dig!