INTERVJU: LALLE BERGENHOLTZ

LALLE BERGENHOLTZ

”Rolf var den som förde världen in i folkhemmet Sverige.”

En sak som gjorde mig hysteriskt glad, glömmer det aldrig, var när jag såg Rolf Blombergs och Torgny Anderbergs film Anaconda på Centrumbiografen i Alvesta.

Den filmen gjorde ett sanslöst genomslag i folkhemmet, helt fantastiskt.

Du skall tänka, att då Rolf Blomberg och Sten Bergman föreläste var det fullbokat. Så populärt var det.

Vi svenskar hade levt isolerade under ett krig och visste att det fanns en värld, men förstod inte vad den världen bestod av. Vi drogs ut till det okända, till det nya.

Nu är det så vanligt, men på den tiden var det en helt annan… Du vet, då var jag övertygad om att jag aldrig skulle få komma ut och resa. Det fanns en längtan bort från Sverige och med isoleringen blev den längtan så mycket större.

Turismen låg i sin linda när jag och Rolf träffades på 1960-talet. Jag satte i gång det remarkabla 1960 när jag arrangerade första jorden runt-resan. En sensation på sin tid, med charter i en DC-6:a runt jorden.

Vi på Brodin Touring hade monopol på det i fem, sex år. Det startade ett intresse för andra delar av världen. Ving och Brodin var de stora på charter på den tiden. Då kördes ingen charter vintertid, bara på sommaren. Flygplanen stod lediga på vintern och på så vis kom jag med flygbolaget Transair att ordna jorden runt-resan.

Jag träffade Rolf Blomberg och Torgny Anderberg mycket tidigt. Hur vi träffades minns jag inte. Rolf var hemma från Sydamerika… Näe, jag är ledsen, kommer inte ihåg det. Vi blev i alla fall väldigt goda vänner med en gång, vi tre.

Torgny var intresserad, Rolf lite mer avvaktande. Men vi körde igång och började med Galápagos. Vi hade en god vän i Ecuador, Eduardo Proano som startade Metropolitan Touring, vilket i dag är Ecuadors största resebolag.

Rolf och Torgny var reseledare på vår första gruppresa till Galápagos. Turistgruppen fick bo på den gamla båten Lina A, Galápagos första kryssningsfartyg. Det var ett helsike att få folket från båten till öarna. Rolf och Torgny sa: Fan Lalle, vi har kånkat på de här människorna. Vi fick ju bära dem i land! Ja, det var innan det var så fint ordnat som nu.

Jag och Rolf var tillsammans ett liv, så att säga . För vi var tillsammans tills han dog. Vi hade den exotiska kräftskivan med Araceli, Rolf och Marcela här hemma i Småland.

Torgny och jag försökte åka till Ecuador för att fira Rolfs födelsedagar.

Speciellt kommer jag ihåg när han skulle fylla 80. Jag var i Santiago då Torgny ringde och sa: Du måste ta vägen om Quito för Rolf fyller 80 i övermorgon. Så jag flög dit. Då ringde Torgny igen: Lalle, jag har tagit fel på ett år. Han är bara 79.

Rolf bodde i omgångar i Sverige, som du vet. Han älskade sin Araceli, men hade problem med henne. Hon var egensinnig och argsint. Jäklar, vilket liv det var många gånger.

Vi gick alltid på olika svenska ambassadtillställningar i Quito. Minns särskilt den gången jag skulle hämta Rolf vid deras hus. Då kom Araceli instormande och Rolf förklarade att vi måste gå för att hinna. Jag skall sy klänningen först, sa hon. Vad fan, säger du? Du kan väl inte sy en klänning. Vi skall ju gå nu, sa vi.

Åh, jösses. Ojojoj. Värst var att Rolf inte fick gå för Araceli. Han var förtvivlad, för han hade sett fram emot festen så länge. Vi kom att häcka på mitt rum på Colon Quito Hotel. Du kan inte ha det här livet med henne, sa jag. Men han klarade inte att bryta, utan gick tillbaka på kvällen. Klart att han var en toffel.

Han var en så snäll person, Rolf. Så söt mot sina fruar. En enorm romantiker, ödmjuk. Nä, jag tyckte… Jag tyckte förfärligt mycket om honom. Nu har du väckt en massa känslor hos mig.

På något sätt var jag och Rolf likadana själar, absolut. Att se oss omkring, upptäcka saker. Vi kunde pokulera länge om våra indianer och resandet. Torgny var det tredje fundamentet i det hela och en annan typ av människa.

Vi var ett gäng som var tillsammans. Rolf Blomberg, Torgny Anderberg, Sten Bergman, en biolog i Roslagen och jag. Sven Gillsäter kom med lite senare. Vi hade förfärligt trevligt, alltså.

Sven och Rolf var inte såta vänner, nej. Jag sa till Sven många gånger… För Galápagos var Rolfs inmutning, om vi säger så, och den tog Sven över lite grann med sin bok Urtid i nutid.

En gång hade vi årsmöte på Travellers Club, där Rolf och Torgny var mina faddrar. Då hade kungen just varit med Sven på Galápagos. Sven var klubbmötets huvudtalare om den resan. Jag sa till Sven att han måste tala om Rolf också och det gjorde han.

Det fanns alltid en viss animositet där. När Rolf satt med vänner kunde han säga att han tyckte det var lite bittert att det var Sven som hade ”upptäckt” Galápagos. Men han visade aldrig något utåt.

Han hade jämt underliga saker att berätta. Vi drack whisky och tittade på krympta huvuden, tsantsas. Han kikade på dem och sa: nu har jag träffat indianer som är så skickliga att de kan göra tsantsas av folk ända från fotknölarna och upp. Jag svarade: Då jävlar Rolf skall jag tala om för dig att vi har druckit för mycket.

En gång satt vi på mitt kontor och jag hade en spansk vän där, Juan. Vi tre gick ut i vårvinterns Stockholm. Rolf och Juan samtalade när Rolf rörde vid Juan så att de stannade till. Då kom det en istapp och svepte bort Rolfs hatt. Hade Rolf inte stannat upp hade han fått tappen i huvudet och dött.

Vi blev väldigt upprörda, men då berättade Rolf om sin tyske vän. En man som var framstående stridspilot under andra världskriget. Denne kom till Sydamerika, körde flygplan hit och dit i djungeln.

Efter några år ville tysken återvända hem och gjorde det med båt till Bremerhaven. Då han gick nedför landgången halkade han på ett bananskal, slog i huvudet och dog. Låter barockt, men det var typiskt Rolf. Han hade alltid något som var ännu värre.

De sista åren tyckte han om att komma ifrån. Han kände sig bunden av att behöva sitta i lägenheten. Det klart, en sådan människa som hade levt ett sådant liv med myror i byxorna hela tiden.

Då han kom hem till Sverige kände han sig lika… Det var rotlösheten. Han fann sig aldrig riktigt hemma någonstans. Blev inte så. Enda stället jag verkligen förstod att han tyckte om var huset i Quito innan de stack till Guayaquil.

Hans resor slogs upp väldigt stort i de svenska tidningarna. I dag finns inget sådant. Utvecklingen har sprungit förbi.

När jag talar om Rolf med människor i min ålder eller yngre får de en väldig respekt i rösten. De får en positiv grej. Talar jag med ungdomen vet de inte vem han är, inte ett hum om det. Då får jag börja på nytt och berätta. Ändå fattar de inte. För de förstår inte tidsandan, tiden som var.

Då fanns det inget större resande. Det började så smått med bussresor 1946 och AB Linjebuss till Paris. Innan dess ingenting. På den tiden fanns det inga resehandböcker. Man fick skriva böckerna själv. Och vilka strapatser i Rolfs resande. De avstånd man i dag avverkar på nolltid tog veckor och månader för honom.

Rolf var den som förde världen in i folkhemmet Sverige. Han gjorde det på ett så trevligt, mänskligt sätt. Vi var följeslagarna som höll hans hand under färden mot okända mål.

Sedan startade TV och han började genast med TV-filmer. Så tveklöst förde han världen till de svenska stugorna. Se bara vilken flitig författare han var. Fick du tag på en bok var det suggestiv läsning. Jag menar, om indianerna, krympta huvuden och inkaskatterna han jagade.

Rolf och Sten Bergman var de som ledde in oss i denna magiska värld. Sten var mer koncentrerad på vissa områden, som Papua Nya Guinea. Men Rolf var med oss i både Asien och Sydamerika. Han var MED oss och det är fascinerande.

Sista gången jag träffade Araceli satt vi i soffan, hon och jag. Rolf satt på en stol bredvid. Araceli grät och höll om mig. Hon sa: Lalle, jag är så ledsen för Rolf är död. Hon var alldeles förtvivlad. Men han sitter ju där, sa jag. Ja, jag sitter ju här, sa Rolf. Nej nej, det är inte han. Han är död. sa Araceli. Ja, hon var verkligen dålig. Mot slutet var båda förvirrade.

Sista gången jag träffade Rolf fick han sin sköterskas tillåtelse att gå ut. Så vi tog en runda. Lalle, jag är visserligen 300 år, sa Rolf under promenaden. Du är 83, sa jag. Nej, jag är 300. Men vet du vad vi gör. Vi går inte hem, utan nu sticker vi in i djungeln. Du och jag. Vi tar ett hotellrum och så drar vi till indianerna i gryningen. För jag tror jag vet var skatten ligger.

Jag förstod läget och svarade: Rolf, jag tror att vi skall gå hem först.