Dramatikern och regissören Martin Theorin älskar äventyrare och Rolf Blomberg i synnerhet.
De två har dessutom mer gemensamt än vad man kan tro.
Som folkhemmets äventyrare förde Blomberg världen till Sverige, i decennier ägnade han sig åt folkbildning med föredrag landet runt och en ständig produktion av nya böcker och filmer.
Men allt han upplevde i sydamerikanska djungler och fjärran bergsmassiv överskuggades av ett annat äventyr: den svenska ekonomin och det blågula kultur- och människoklimatet.
Var gång han landade i Sverige och försökte slå sig ner här började kampen.
Pengarna från bokskrivande, filmande och fotograferande såg han sällan, trots att hans verk sålde i enorma upplagor.
Många, särskilt inom dåtidens kultursektor, var duktiga på att utnyttja hans namn och produktivitet. Pengarna gick till andras fickor.
Rolf menade att just ekonomin var det största äventyret. När skatteverket krävde kvitton av honom efter svåra djungelfärder svarade han med malaria pulserande i kroppen:
– Huvudjägare lämnar inga kvitton.
Rolf Blomberg fick varken stipendier eller statliga bidrag för sin verksamhet.
Han insåg att det var omöjligt att verka som kulturarbetare, ja, som människa, i Sverige och flyttade så småningom permanent till Ecuador.
Där fick han medalj från presidenten för sina kulturinsatser.
Vi har flinat åt Ulf Lundell när han har talat om att flytta sitt gepäck utomlands, men det ligger något i hans tankar. Fast det finns de som har det betydligt värre än Lundell, som ändå fortsätter, kanske i hopp om att det skall bli bättre.
I två decennier har Martin Theorin drivit sin Teater Pugilist i Göteborg och gått i närkamp för kulturell existens. Han slåss för en idé, har aldrig försökt att bli omtyckt för den egna prestationen, sina verk.
Att han inte har kollapsat i ringen är märkvärdigt.
Jag uppskattar energin hos Theorin, en energi som skulle kunna tas tillvara betydligt bättre. För länge sedan. Dessutom har han humor och vi behöver mer humor i detta vadmalstäckta land. Gör han bra teater då?
Vilken kultur som är bra och dålig, vilken kultur som är viktig för den så kallade mångfalden – all kultur eller bara viss kultur – är eviga frågor.
En sak är säker: alla som har nått ”etablering” och stora scener, de vars uttryck når en stor och verklig publik, har börjat någonstans.
Skall kulturen tillåtas utveckling och förädling måste planteringen skötas.
Teater Pugilist ger nu pjäsen Göteborgsandan – Två städer.
En produktion som har kostat 40 000 kronor, fördelat på sex personer.
Det är löjligt – kulturproduktion på nudlar och burkbönor.
Efter 20 års verksamhet repeteras Theorins pjäser fortfarande i hans kök.
Premiären hölls fredagen den 13 januari, med tanken att det knappast kan bli värre och som en sista utmaning. Får vi fler pjäser signerade Theorin i framtiden eller är detta slutet?
Blir intressant att se vad 20 års kamp resulterar i. Så här i sista minuten…
Martin Theorin kommer aldrig att få en medalj av en president.
Men när jag läser refuseringsbrev som han har fått genom åren anser jag att han i alla fall borde bemötas med lite mer respekt. Lite anständighet. Det är han värd.
Hans kamp och summering av två decennier blir nämligen i stort sett prejudicerande för många kulturarbetare. Är kampen lönande, ens i det långa loppet?
Något att fundera på även för alla de som numera anser att produktion och konsumtion av kultur skall vara gratis.
För mer info om ”Göteborgsandan – Två städer”, lyssna på StudioEtt i Sveriges Radio P1. Eller se på Nyhetsmorgon i TV4 från fredagen den 13 januari – finns en playversion på nätet. Därtill: klicka in er på www.pugilist.org