Åter står jag i det dimhöljda, mytomspunna Llanganati, åtminstone mentalt.
Åter dyker jag in i bokskåpets litteratur om detta omöjliga bergsmassiv i östra Ecuador.
Jag studerar Don Atanasio Guzmans 1700-talskarta som så många gånger förr.
Jag färdas med legendarerna.
Eugene ”Gino” Brunner, Captain Erskine Loch (som förde med sig 1 200 whiskybuteljer, stackars bärare), Richard Spruce, Rolf Blomberg – alla har de inspirerat, gjutit mod och förhoppning i sina efterföljare.
Över 2 000 ton inkaguld (över 70 000 cargas – 1 carga = 28,75 kilo – bars till Llanganati)… I trakten där berget uppvisar tre toppar. Eller beyond…
I afton vandrar jag på hög höjd med Peter Lourie och hans ypperliga reportagebok Sweat of the Sun, Tears of the Moon. Vilken bok, vilket äventyr bakom äventyret!
Lourie träffade både Brunner och folkhemmets äventyrare Blomberg, hade glömt det, men ett avsnitt i Sweat of the Sun, Tears of the Moon skildrar Louries besök hos Rolf, troligen någon gång på 1980-talet.
Lourie tecknar Rolf som en loner, en ensamvarg. En som har blivit ensam på grund av sin besatthet i guldet. Det är en felaktig beskrivning, mer än en överdrift.
Uppenbart är att Lourie förstärker en förväntad air kring guldgåtan genom att göra skattsökarna till inåtvända, svårmodiga män. Precis som författare gör privatdetektiver till svårmodiga alkoholistungkarlar.
Bortsett från detta är det förstås uppiggande att se Rolfs namn i sammanhanget och jag kan varmt rekommendera detta fina verk.
Där står även att Rolfs bok Guld att hämta / Buried Gold and Anacondas översattes till nio språk. Stämmer det har jag några utgåvor kvar att jaga rätt på, men jag tvivlar.
Klart är att Guld att hämta blev en försäljningssuccé och för många internationellt är Rolf mest känd som svensken i Llanganati, han som, beväpnad med Djungelolja 6-12, gång på gång begav sig in i det omöjliga och överlevde att berätta om det.