ETT BLOSS FÖR BLOMBERG

Annonsen är från 1964, införd i bildtidningen Se.

Enligt texten tycker Rolf om att ”för ett ögonblick lämna en vild anaconda för en mild Camel”. Jodå, en expedition utan tobak i packningen var en vit fläck på kartan.

Dottern Marcela Blomberg berättar för mig i Folkhemmets äventyrare:

– Rolf rökte mycket röd Marlboro ända tills han slutade runt 1972. Han var väldigt mån om att ha cigaretter med sig på expeditionerna. Men när han var i Machu Picchu i Peru med Torgny Anderberg kände han att lungorna inte orkade med. Han var väl 60 år då och när han kom tillbaka hade han slutat röka.

Marlboro eller Camel, måste jag ändra i boken?

I en dagsboksanteckning från expeditionen till Borneos inre 1938 gav Rolf följande lägereldsromantiska beskrivning:

”Gott om blodiglar, mycket besvärlig terräng. Redan vid tretiden var karlarna så tröttkörda att jag beslöt slå läger vid en liten bäck. Dajakerna gjorde snabbt en bra lägerplats. Verkligt komfortabel. Tak av palmblad, golv av trästänger och barkstycken. Awang har kokat ris och stekt konstiga fiskar över glöden. Härlig anrättning. Nu dricker jag te och röker en av mina sista Camel. Och trivs.”

Marlboro eller Camel, spelar ingen större roll.

Oavsett märke bröt tobaken ner Rolfs lungor, han kallade det för att vara slav under ”nikotindjävulen”.

Då han gav sig ut på expeditioner för att samla djur och etnografika till svenska museer var tobak – cigaretter och tobaksflätor – en av de viktigaste bytesvarorna.

Ett par Camel mot en orm, ett blåsrör för några Marlboro, så mycket mer för en fläta – Sveriges museer har tveklöst tobaken att tacka för en stor del av sina fina samlingar.

Enligt annonsen i Se är cigaretten som Rolf röker ”av fyllig aromrik tobak, men mild som ett leende”. Rolf förlorade aldrig sitt leende.

Leendet som den kortaste vägen mellan två människor, leendet som en möjlighet och en bro mellan främlingar. Det var viktigt för Rolf och jag har förstått att det var hans styrka, en av hans kvaliteter som människa. Att kunna le, även när livet inte alltid gör det.