BARBRO KARABUDA<\/p>\n
\u201dHan hetsade inte upp sig \u00f6ver detaljer som en fluga p\u00e5 linsen.\u201d<\/p>\n
Han var en Humphrey Bogart.<\/p>\n
S\u00e5 cool, s\u00e5 tuff.<\/p>\n
Han liknade Bogart j\u00e4ttemycket. Afrikas drottning, du vet.<\/p>\n
Rolf har funnits i mitt liv l\u00e4nge. Han och min far, Alfons Gidlund, var goda v\u00e4nner. Varje g\u00e5ng Rolf kom till Sverige bj\u00f6d far honom p\u00e5 Sturehof i Stockholm. De \u00e5t sotare, alltid sotare. Far var nykterist, vi andra tog oss g\u00e4rna ett j\u00e4rn.<\/p>\n
Jag och Rolf pratade mycket om v\u00e5ra drinkar n\u00e4r vi skrev till varandra. Vad dricker du i afton, skrev han. Jod\u00e5, vi kunde kr\u00f6ka till ordentligt. Men vi blev bara trevligare, s\u00e5 det var inga problem. Det var mer st\u00e4mning \u00e4n\u2026<\/p>\n
D\u00e5 far var chef f\u00f6r A-presstidningen V\u00e4rmlands Folkblad bodde vi i Karlstad och jag var liten. Jag minns att jag stod och diskade, vilket jag hatade, och lyssnade p\u00e5 Rolf i radion. D\u00e5 best\u00e4mde jag mig f\u00f6r att jag skulle bort. Bort fr\u00e5n diskhon.<\/p>\n
Far blev f\u00f6rlagschef f\u00f6r Tidens f\u00f6rlag och gav ut flera av Rolfs b\u00f6cker. F\u00f6rsta g\u00e5ngen jag tr\u00e4ffade Rolf var jag kanske 15, 16 \u00e5r. P\u00e5 50-talet och kanske n\u00e5gon f\u00f6rlagsfest. Sedan s\u00e5gs vi j\u00e4mt. Han var s\u00e5 snygg. Skorpion dessutom.<\/p>\n
P\u00e5 50-talet var han h\u00e4r i Sverige med Araceli och d\u00e5 hade jag tr\u00e4ffat min man G\u00fcnes i Paris. Jag har fotografier fr\u00e5n n\u00e4r vi var hemma hos dem i Stocksund.<\/p>\n
Det d\u00e4r med radion, det var bara en h\u00e4ndelse att det blev han och vi. Han gjorde Expedition Europa och d\u00e4rp\u00e5 fortsatte jag och G\u00fcnes med Expedition Asien i samma program.<\/p>\n
Lasse Widding, v\u00e5r gemensamme kompis, engagerade Rolf. Ursula Richter, jag och G\u00fcnes satt i redaktionen. Vi gav honom en del id\u00e9er inf\u00f6r hans resa till Istanbul.<\/p>\n
Redaktionen var beredd d\u00e5 planet kom. Fr\u00e5n flyget for vi direkt till Radiohuset. S\u00e5 b\u00f6rjade de klippa ihop. Vi, som kom l\u00e5ngt bort fr\u00e5n Asien, l\u00e5g p\u00e5 golvet och mumlade. Varje vecka fram och tillbaka. Vi kom p\u00e5 l\u00f6rdagen, \u00e5kte p\u00e5 m\u00e5ndagen. Totalgalet.<\/p>\n
Rolf hade det enklare under Expedition Europa. Han kallade det f\u00f6r underh\u00e5llning, men vad han s\u00e4ger om s\u00e5dana saker skall man inte lita p\u00e5. Han filmade ju f\u00f6r fan en hel film med en fluga p\u00e5 linsen. Tog aldrig bort flugan. S\u00e5 j\u00e4vla typiskt Rolf, allts\u00e5. Cool, j\u00e4ttecool. Han hetsade inte upp sig \u00f6ver detaljer som en fluga p\u00e5 linsen.<\/p>\n
F\u00f6rsynt? \u00c5h, han tyckte aldrig att han gjorde n\u00e5got m\u00e4rkv\u00e4rdigt. Helt skrytl\u00f6s. Att skriva tyckte han inte om, inte heller att filma. S\u00e5 hade han inte beh\u00f6vt f\u00f6rs\u00f6rja sig hade han bara luffat omkring.<\/p>\n
Vi skrev till varandra hela tiden. Han ritade roliga gubbar i breven och sk\u00e5lade i slutet. Klaga gjorde han aldrig. S\u00e5dant var f\u00f6r banalt f\u00f6r honom.<\/p>\n
Jag och G\u00fcnes var i Chiang Mai i norra Thailand f\u00f6r att filma droghandeln vid gr\u00e4nsen. P\u00e5 den tiden var Chiang Mai ingen turistort. Bland opiumhandlarna i bergen vid gr\u00e4nsen till Kina tr\u00e4ffade vi av en slump en \u00f6sterrikisk konstn\u00e4r, Theo Maier, som bj\u00f6d hem oss.<\/p>\n
D\u00e4r satt vi i djungeln och k\u00e4kade sm\u00e5grisar som Maiers unga hustru stekte. Pl\u00f6tsligt undrade han om vi m\u00f6jligen inte k\u00e4nde Rolf Blomberg.<\/p>\n
Det var verkligen lustigt. Rolf hade v\u00e4nner \u00f6verallt.<\/p>\n
Han var inte typen som pratade med sm\u00e5barn med tillgjord r\u00f6st och petade p\u00e5 dem, utan han satt p\u00e5 en stol och s\u00e5 kom barnen till honom. Han l\u00e4t saker och ting h\u00e4nda, utan att pusha. Det \u00e4r d\u00e5 man kommer djupare in hos m\u00e4nniskor och i l\u00e4nder.<\/p>\n
Efter Indonesien, d\u00e5 hans hustru Kajsa blev k\u00e4r i en holl\u00e4ndare, reste Rolf \u00f6sterut och t\u00e4nkte ta livet av sig. Det har han ber\u00e4ttat. Han skulle verkligen ta livet av sig. Men d\u00e5 t\u00e4nkte han p\u00e5 hur ledsen hans mamma skulle bli.<\/p>\n
Efter\u00e5t var han fortfarande kompis med holl\u00e4ndaren och bes\u00f6kte honom och sin son Staffan i Holland. Ocks\u00e5 typiskt Rolf. Svartsjuka och s\u00e5dant var banaliteter.<\/p>\n
En k\u00e4nslom\u00e4nniska, fast praktiskt lagd \u00e4ven n\u00e4r det g\u00e4llde k\u00e4nslorna. En fatalist, faktiskt, vilket ibland \u00e4r n\u00f6dv\u00e4ndigt i livet.<\/p>\n
I juli 1967 h\u00e4lsade Rolf och Araceli p\u00e5 mig och G\u00fcnes i Istanbul. Veckan innan jag och G\u00fcnes greps av turkiska s\u00e4kerhetspolisen f\u00f6r v\u00e5ra reportage om Turkiet i svenska media.<\/p>\n
Vid Bosporen nj\u00f6t vi sm\u00e5r\u00e4tter och halstrad sv\u00e4rdfisk i en varm och os\u00f6kt gemenskap.<\/p>\n
Med p\u00e5 middagen var v\u00e4rldsfotografen Ara G\u00fcler som just hade \u00e5terv\u00e4nt fr\u00e5n en reportageresa i Anatolien, d\u00e4r han sade sig \u201dsnart ha pissat p\u00e5 varenda sten\u201d.<\/p>\n
Ingen st\u00f6rre bedrift om man j\u00e4mf\u00f6rde med Rolfs unika forskningsf\u00e4rder till v\u00e4rldens mest sv\u00e5rtillg\u00e4ngliga platser. Men Rolf skulle aldrig ha f\u00e5tt f\u00f6r sig att br\u00e4cka n\u00e5gon med s\u00e5dant.<\/p>\n
Araceli ville inte sova i samma rum som Rolf, f\u00f6r han snarkade s\u00e5 f\u00f6rbaskat. Han fick ligga p\u00e5 balkongen. Han vaknade med h\u00e5ret fullt av duvskit, men tyckte bara det var komiskt.<\/p>\n
J\u00f6sses, Araceli var inte l\u00e4tt att tas med, vilket m\u00e5ste ha attraherat Rolf. F\u00f6r medan han var laid back, var hon go go go. Han skulle l\u00e4tt ha levt utan moderniteter och bekv\u00e4mligheter.<\/p>\n
Araceli var bra f\u00f6r honom, s\u00e5g till att saker blev gjorda, att han sk\u00f6tte sig, fick mat i magen och lite rutiner. Det \u00e4r v\u00e4l bra med s\u00e5dana kombinationer. Det ser man i m\u00e5nga \u00e4ktenskap.<\/p>\n
Vissa m\u00e4n beh\u00f6ver alltid en kvinna som pushar p\u00e5. Visst g\u00e5r det att leva s\u00e5. Jag har m\u00e4rkt att folk som \u00e4r slarviga \u00e4nd\u00e5 klarar sig hela livet. Det l\u00f6ser sig.<\/p>\n
Sk\u00f6nt att umg\u00e5s med s\u00e5dana m\u00e4nniskor. Med Rolf fick man vara den man var. Man beh\u00f6vde inte f\u00f6rst\u00e4lla sig och han ifr\u00e5gasatte en aldrig. Jag k\u00e4nde mig fri i hans s\u00e4llskap.<\/p>\n
Jag h\u00e4lsade p\u00e5 honom i Ecuador. Det var kul. Vi kom med b\u00e5t fr\u00e5n Genua, skulle \u00e5ka till Chile f\u00f6r Sveriges Radios r\u00e4kning, TV-Nytt hette det d\u00e5. B\u00e5ten tog en m\u00e5nad. D\u00e5 vi kom till hamnen i Guayaquil stod Rolf p\u00e5 kajen. En s\u00e5dan d\u00e4r h\u00e4rlig minnesbild.<\/p>\n
F\u00f6r v\u00e5r tre\u00e5rige son Alfons hade en svart panter, ett stort mjukisdjur, med sig och n\u00e4r han kom av b\u00e5ten ropade Rolf: ojojoj, k\u00e4ra n\u00e5n. Liksom sk\u00e5despelade att han var r\u00e4dd f\u00f6r pantern och v\u00e5r pojke \u00e4lskade Rolf f\u00f6r det.<\/p>\n
Av Rolf Blomberg kan man l\u00e4ra sig att man skall l\u00e5ta v\u00e4rlden komma till en. Det var inte att han \u00e5kte n\u00e5gonstans och tog f\u00f6r sig med f\u00f6rutbest\u00e4md uppfattning. M\u00e4nniskor och h\u00e4ndelser fick komma till honom. Inte m\u00e5nga beh\u00e4rskar det. F\u00f6rfattare och reportrar \u00e4r ofta s\u00e5 medvetna om m\u00e5let att de missar otaliga bl\u00e5sippor i dikena.<\/p>\n
Rolf var alltid \u00f6ppen f\u00f6r v\u00e4gen. Att leva var hans m\u00e5l.<\/p>\n
Sten Bergman och de andra forskningsresandena\u2026 De andra kunde s\u00e4lja sig, s\u00e5 jag vet inte vem som har gjort det st\u00f6rsta jobbet. F\u00f6r Rolf var inte bra p\u00e5 att s\u00e4lja sig och kunde inget om sponsring. Han var inte intresserad. Han var tvungen att g\u00f6ra saker f\u00f6r att f\u00e5 mat, men saknade pretentioner.<\/p>\n
Sven Gills\u00e4ter och Jan Lindblad k\u00e4nde vi ocks\u00e5, var p\u00e5 samma dokument\u00e4rredaktion.Vid en middag hos oss stod Jan p\u00e5 h\u00e4nder i k\u00f6ket och hade glaset p\u00e5 huvudet. Kul minnen av ett m\u00e4nniskoslag som inte finns l\u00e4ngre.<\/p>\n
Artur Lundkvist och Rolf gjorde fotoboken Tr\u00e4d tillsammans, men de blev inga j\u00e4ttekompisar. Vem fan var kompis med Artur? Han var m\u00e4rkv\u00e4rdig och det var det v\u00e4rsta Rolf visste, n\u00e4r folk var malliga. Rolf var cool, aldrig mallig.<\/p>\n
Honom skulle man dansa tango med. Fast komplimanger gav han aldrig. Det beh\u00f6vde inte Bogart heller g\u00f6ra.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
BARBRO KARABUDA \u201dHan hetsade inte upp sig \u00f6ver detaljer som en fluga p\u00e5 linsen.\u201d Han var en Humphrey Bogart. S\u00e5 cool, s\u00e5 tuff. Han liknade Bogart j\u00e4ttemycket. Afrikas drottning, du vet. Rolf har funnits i mitt liv l\u00e4nge. Han och min far, Alfons Gidlund, var goda v\u00e4nner. Varje g\u00e5ng Rolf kom till Sverige bj\u00f6d far &hellip Continue reading